Vintern har kommit - med kultur och regn i stora mängder!

Tre veckor med plugg har passerat sedan mamma och pappa lämnade Amman. För min del har tiden mest handlat om att anpassa mig till det alltmer kyliga klimatet, försöka motivera mig till att göra läxorna, börja med mina två kommande c-uppsatser, träna och vara kulturell...

Plugg, plugg, plugg...

Jag har insett att skillnaden mellan att vara trött på plugget i hemma i Sverige och här, är att man hemma har för mycket, medan plugget här snarare är tröttsamt för att det är så oinspirerande, för att inte säga tråkigt. Dock måste jag medge att lektionerna under sista tiden har blivit lite mer intressanta, då vi numera diskuterar samhällsrelaterade ämnen på lektionerna mer än vi läser och har börjat läsa berömda arabiska poeters verk, som exempelvis palestinska Mahmoud Darwish.

För två veckor sedan skulle våra två level 6-grupper ha möte med el-Mudir (högsta hönset på Language Center, som dessutom är släkt med Abu Bakr). Vår diskussion om kvalitén på undervisningen var ett skämt, istället för att ta våra synpunkter på allvar bad han en av oss att sjunga bulgariska sånger, och frågade mer om vi trivdes i Jordanien. Och de fyra kvinnliga lärarna vid sidorna om honom gjorde inte mycket annat än log. Nej, vi var alla besvikna när vi gick därifrån; det är mycket som ska till för att ens röst ska bli hörd.

Oriental dance!

Jag har enda sedan jag var i Egypten velat lära mig dansa såsom de gör på bröllop härnere i arabvärlden... Slutligen hittade jag ett danscenter här (det finns då inte många), och efter en första provlektion bestämde jag mig för att testa i en månad. Tre gånger i veckan dansar vi. Gruppen är liten och trevlig, och består utav enbart araber och mig ;-) Vi har sådana här paljett-"kjolar" runt höfterna så att alla rumprörelser ska synas ännu mer. Det är riktigt roligt! Och jobbigt för den delen, vi är alla helt blöta efter entimmeslektionen. Men jag känner redan att jag skulle kunna imponera med mina rörelser om jag skulle gå på ett bröllop nu, och egentligen är det bara i Egypten som alla verkligen kan dansa. Reem, t.ex. här har ingen taktkänsla eller något.

Samtidigt som dansen håller på, går jag ju också till gymmet. Jag har aldrig riktigt tyckt om att träna på detta sätt förut, men nu när man är kompis med tränarna är det riktigt roligt att gå dit! Så, fysiskt sett håller jag igång i alla fall ;-)

Hedersmord - både i klassrummet och på teaterscenen

I måndags gick jag på teater för första gången här, tillsammans med Helen och några klasskompisar. Vi gick på en pjäs om hedersmord, ett av Jordaniens känsligaste ämnen för tillfället, då i snitt ett hedersmord begås varje vecka! Pjäsen var dessutom på standardarabiska, vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Det var nederländska ambassaden som hade sponsrat detta projekt, och man blir ju självklart stolt när de kan se till att en pjäs sätts upp som kritiserar ett synsätt som ändå är ganska vanligt här, även om presentatrisen av teatern påstod att det handlar om en ytterst liten del av befolkningen. Rose, min australienska kompis, hade varit där dagen efter, då pjäsen följdes av en diskussion med 15-16-åriga ungdomar, som nästan alla tyckte att det är ok enligt islam att döda sin syster, dotter eller fru, om hon skadar familjens "heder". Hm. Intressant, men skrämmande.

Igår i skolan hade vi dessutom "media-lektion", vilket innebär att vi diskuterar nyhetsartiklar som vi har läst i veckans tidningar. Jag hade valt ut en ledarspalt som just diskuterade hedersmord, till och med sådana som har begåtts med skrivmejslar, tänger och sist men inte minst en "dishdash" (det vita klädesplagget som män exempelvis bär i Saudiarabien, ett slags lucianattlinne) som strypmedel. Halva lektionen gick sedan åt att diskutera detta ämne - och även om det redan var varmt i klassrummet (vi har ju fortfarande ingen luftkonditionering), så steg temperaturen ytterligare efter denna diskussion.

Nya vänskapskretsar

Denna termin har jag lämnat mina tankar om att jag endast vill umgås med jordanier, och umgås numera med ett brett spektrum av folk. Det är ändå skönt att kunna diskutera saker med folk som delar ens åsikter mer, och som är vana att diskutera utan att alltid ha rätt. Några av dem är:

Britterna - består av Jackson (som jag pluggade dialekt med i somras) och hans två volontärkompisar som alla jobbar med mänskliga rättigheter härnere. Genom att umgås med dem har jag verkligen insett att britter har en extremt kul humor - vi skrattar ju igenom en hel middag...

Benedetta - som pluggade på universitetet med oss i somras, men som vantrivdes och numera jobbar. Hon kommer från Italien och vi var bland annat på konsert förra veckan och lyssnade till en jordansk kristen kör. Benedetta känns personlighetsmässigt som jag, så vi kan prata i timmar och timmar om allt möjligt.

Rose - australiensiskan som går i min klass och som jag hittills kommer mest överens med. Hon bor tillsammans med en skön nederländska inne i Jabal Amman, och tillsammans med dem och deras många jordanska vänner går jag ut och äter och festar.

Amman - ett nytt Yemen?

Onsdags öppnade sig himlen för första gången på riktigt sedan jag kom hit, och regnet bara öste ner! Efter några minuters letande efter taxi, utan framgång, var jag tvungen att gå igenom en vattenpöl som räckte upp halvvägs till mina knän för att komma inumhus i MajdiMall, som Bilal bland annat jobbar i. Även därinne läckte taket, så att massa varor blev förstörda. Jag har aldrig sett ett sådant trafikkaos som Ammans denna dag... Bilar körde fast i vattenmassorna, och jag blev vittne till två stora trafikolyckor bara på den lilla sträcka som vanligtvis tar dryga 5 minuter - denna dag dock mer än en timme. Jag fick skjuts av en kompis till Bilal, som faktiskt har bott i Stockholm i 5 år!, eftersom det var helt omöjligt att få tag på en taxi... Jag satt där och önskade att min kamera inte låg hemma - för så nära en översvämning har jag aldrig varit. Även om det finns vattenbrunnar här, så verkar de inte fungera väl när det väl gäller... Det jag såg framför mig påminde mig om de Yemen- och Marockobilder jag sett under senaste veckan med översvämingar. Så, då kan ni föreställa er...

Inte nog med att det har börjat regna - nätterna är numera hur kalla som helst! Jag sover med 4-5 filtar plus raggsockor. Jag förstår inte hur det har kunnat vända om så snabbt, men nu kan jag knappt vara på mitt rum utan "heater", och går och dricker varm mjölk, te och soppa för att hålla värmen... Jag vet inte om det är jag som har varit borta från kylan alltför länge, eftersom exempelvis danske Christian som kom tillbaka hit för endast en månad sedan inte har några som helst problem med kylan..? Husen här har i alla fall inte mycket till isolering, så att man nästan måste ha lika mycket kläder på sig inne som ute... Eller som idag, då jag tog av mig kläder när solen värmde ute i friska luften, medan jag huttrade härinne. I vilket fall som helst, så verkar vintern ha kommit på riktigt, och jag förstår varför ordet "vinter" och "regn" heter samma sak på arabiska - shittaa! Jag hoppas jag hinner hitta några passande skor tills nästa skyfall...

Ma och Pa del 4: Sista dagarna

Morgonen efter hemkomsten från Syrien fick mamma och pappa sova ut, de lyckostarna, vilket de verkade göra ända tills jag kom tillbaka från universitetet vid 13-tiden. Under tiden jag varit borta hade vår Level 6-grupp delats in i en A- och en B-grupp; en sämre och en bättre. Jag hade redan innan mamma och pappa kom sagt att jag ville vara i den sämre, eftersom att ett hopp från nivå 4 till 6+ är att ta i! Dock stannade min favorit feministlärare i den andra klassen, och i utbyte fick vi en extremt tråkig lärare (som nu efter 3 veckor har blommat ut en del) som satt och tittade ner i bordet hälften av lektionen medan vi hade grupparbete. I och med detta kände jag att jag verkligen inte hade missat något under min frånvaro, utan snarare fått ut såååå mycket mer av tiden! Det försäkrade även mina klasskompisar mig om, som såg halvt sömnfärdiga ut av lektionen...

Väl hemma satt mamma och pappa och åt frukost samtidigt som de samtalade med Umm Bakr och resten av familjen. Även om jag egentligen hade tänkt att ordna en lägenhet som jag, mamma och pappa kunde bo i, gick det så bra i familjen att vi stannade "hemma" resten av tiden. Det var faktiskt ganska mysigt att ha alla under samma tak - allt gick så mycket enklare och bättre än jag hade trott. Och ett gott tecken var när Reem under de sista dagarna till och med gick omkring utan något på huvudet; som om pappa - den främmande mannen i huset - hade blivit en i familjen! Kul att se.

ovan: jag och plastmamma (inte populärt uttryck ;-) ) plus mamma skalar och äter granatäpplen - en av Jordaniens alla lokala delikatesser!

På eftermiddagen var jag tvungen att ta mig ner till biblioteket och låna om mina böcker - och då följde även mamma och pappa med. Sedan gick vi i hantverksaffärer i Jabal Amman, och hittade gulliga, handgjorda, gosedjurskameler i alla färger och mönster.. Pappa satt under tiden som jag och mamma strosade runt på mitt stammiskafé och försökte fixa min dator, som varken hade internet eller ljud. Det var mycket som kretsade kring själva internetfrågan, då jag gärna vill kunna använda min laptop hemma, och inte behöva anpassa mig till när den enda familjedatorn är ledig, och dessutom kunna skriva på svenska utan problem ;-) Jag kan meddela att jag i detta nu skriver från mitt rum (- länge leve trådlöst internet! -), men det skulle komma att fixa sig långt efter att mamma och pappa landat på Arlanda...

ovan: jag trivs bra i barnhörnan på mitt stammiskafé, som även har en massa böcker - igår trodde någon ändå bara att jag var 15 år!(?)

Förbud: fotografering på universitetet

Den nästsista dagen följde mamma och pappa med mig till universitetet på morgonen, för att ytterligare få en inblick i min vardag. När vi kom till The Main Gate tog pappa upp sin kamera och ville naturligtvis föreviga huvudingången till Jordaniens största universitet på bild. När vi ville bli insläppta av vakterna, var den ena av dem dock väldigt sur (även om han vanligtvis brukar le och släppa in mig utan att jag behöver visa upp student-ID) - han hade sett pappa fotografera! Med Isabelle och Karin sade de bara - Ahlan wa sahlan - så fick vi komma in, men med mamma och pappa behövde vi få ett speciellt papper som tillstånd innan vi kunde ta oss förbi vakten. Och pappa fick lova att inte ta upp kameran inne på Campuset. Hm.

ovan: "det förbjudna fotot" - jag och mamma framför University of Jordan (den sure vakten står i ingången..)
nedan: undrar om detta foto är tillåtet? Universitetstoaletten - det är bara att stå!

Väl på lektionen blev mamma och pappa behandlade som vilka studenter som helst, och fick också läsa med i en dikt av Nizar Qabbani. De förstod givetvis ingenting, eftersom engelska i princip är bannlyst från klassrummet, men var ändå tappra och stannade kvar hela lektionen. Efter att ha tagit oss en lätt lunch på vårt juiceställe Sefeen, och hälsat på Bilal på jobbet, åkte vi hem för att vila oss lite inför eftermiddagens familjeutflykt med Imam Mustafa.

ovan: jag och mamma springer mellan bilarna, över vägen, för att komma till mitt bostadsområde - Umm Uthaina
nedan: på denna gata bor jag...

nedan: ... i detta hus, på andra våningen.

Mustafa kom lite försenad och tutade på oss att komma ner till bilen. Tillsammans med oss samt hans fru och tre barn var bilen minst sagt smockad! Fram med arabiskt kaffe - den arabiska gästfriheten får visst även uttryck i bilen ;-) Målet för vår lilla utflykt var Salt - staden som hela min värdsläkt härstammar ifrån och som var Jordaniens huvudstad innan Amman. Istället för att ta den korta Saltvägen, som jag har åkt med Yasser, tog vi en omväg som visade sig vara mycket vacker - via den kristna byn (staden?) Fuheis, profeten Shuaibs moské och grav samt en massa vacker utsikt utöver Jordandalen och Palestina. Vi kunde se en massa fruktträd längs vägkanterna, och oliverna började knoppa ut... Själva besöket i Salt blev en blixtvisit, med besök vid Jordaniens äldsta skola, för att sedan fortsätta till profeten Joshuas (den 10 meter långe ;-) ) grav en liten bit utanför stan. Vad som dock gjorde mig glad var att Mustafa inte alls trodde att alla var längre förr, vilket hela min värdfamilj gjorde efter att jag och Mona besökt graven en månad tidigare, utan att anledningen till den långa graven var att man inte visste exakt var han var begravd. En mycket bättre förklaring, enligt min mening. Bakom moskén ligger nu även Abu Bakrs mamma begravd (hon som dog tre dagar innan mamma och pappa kom), så vi gick även och hälsade på hennes grav. Ett känslosamt besökt tillsammans med Mustafa och Co.

ovan: vid Abu Bakrs mammas grav...
nedan: mamma, pappa och schejken ;-)

Därefter åkte vi och hälsade på några vänner till släkten, och bjöds på kaffe och te och allt som hör till. Sedan väntade ytterligare ett släktbesök i byn Umm Jose, varifrån hela Umm Bakrs och Mustafas släkt kommer ifrån. Här fick även jag och mamma titta på ena dotterns brudklänning - hon gifte sig faktiskt i förrgår - och hennes förlovningskort. Jag blev helt chockad när hon sade att hon bara var 20! För det första tyckte jag att hon såg äldre ut, och att det är synd att vissa gifts bort, eller gifter sig av egen fri vilja, så tidigt. Efter släktbesöket kunde vi återvända hem, nöjda och belåtna.

ovan: jag och mamma på ett tak i Umm Jose vid solnedgången...

Sista dagen

Mammas och pappas sista dag innehöll inte så mycket informationsnyttigt. Den spenderades mest på både MeccaMall och CityMall, där vi bland annat köpte en dammsugare till familjen. En mycket uppskattad, och nödvändig, present nu när nästan hela lägenheten är täckt med långhåriga heltäckningsmattor inför vintern.. I gengäld fick mamma och pappa även en antik vas (från Umm Bakrs mamma) och turkiskt kaffe att ta med sig hem. Pappa gav även vår gamla digitalkamera till familjen. Den har använts flitigt av döttrarna, som nu knappast kan leva utan den ;-)

På kvällen åkte jag och mamma ner till Downtown för att köpa lite presenter hem, och här gick prutandet lite bättre. Jag är ganska road av det. Men efter Damaskus känns ändå Ammans gamla stadskärna väldigt liten, och nästan tråkig. Men fynda kan man göra i alla fall. Ska bli roligt att höra hur Jonas reaktion blir när han får presenten ;-)

Flyget gick som vanligt mitt i natten, och jag, Yasser och Bilal följde med ut till flygplatsen. Avskedet gick nästan smärtfritt. Det är ju ändå inte såå länge kvar tills jag ser dem igen, och tiden går väldigt snabbt nu... Men under veckan efter mammas och pappas besök kom och gick hemlängtan till och från, och framförallt när jag får höra vad som äts därhemma och hur länge man kan stå under en varm dusch utan att vattnet tar slut! Dock har jag kunnat njuta av havregrynsgröt med lingonsylt i två veckor nu - och den smakar precis som hemma! - men tyvärr tog ingredienterna slut igår, så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Det var i alla fall en väldigt roligt att kunna visa mamma och pappa allt som tillhör mitt vardagsliv här, och lite till! Det är ju ändå ganska olikt det därhemma...

Ma och Pa del 3: Suuuria wa Dimaschq!

"...no recorded event has occurred in the world but Damascus was in existence to receive news of it. Go back as far as you will into the vague past, there was always a Damascus... She has looked upon the dry bones of a thousand empires and will see the tombs of a thousand more before she dies."

Mark Twain
The Innocents Abroad, 1869

Så skulle den äntligen bli av - resan till Syrien; till "historiens vagga" och "det äkta Mellanöstern". Vi började fredagsmorgonen med att ta oss in till Abdali, varifrån vår kollektivtaxi (eller serveece, som den kallas) skulle gå. Eftersom vi endast var tre, och inte ville betala för det fjärde tomma passagerarsätet, blev det till att vänta på en fjärde medresenär, vilket kan ta allt från fem minuter till en timme.

nedan: jag och mamma väntar i taxin, medan pappa kollar in läget utanför (poliser haffade några svarttaxichaufförer, så det hände en del minsann ;-) )

Det var dock ett nöje att se vår taxichaufför försöka fånga vilken bil eller gående som helst för att kunna köra iväg, och han ursäktade sig regelbundet för att det dröjde, och slutligen lyckades han fånga en fjärde passagerare! Det tog mindre än en timme till syriska gränsen, och själva gränsövergången gick ändå någorlunda snabbt, även om de måste gå igenom bakluckan och vi måste stanna på båda nationsgränser etc.. Totalt tog resan drygt tre timmar, och vid lunchtid rullade vi in i Damaskus. Efter att ha tittat in på ett första hotell, som var fullbokat med iranier (som verkar vara turistgruppen no. 1 här), hittade vi till vårt Sultan Hotel i närheten av den gamla Hejaz-tågstationen. Vi fick ett trepersonrum (med luftkonditionering!), och somnade alla tre bums. Efter middagsluren tog vi oss ut på stan - i riktning mot gamla stan och Al-Hamidiyya-souqen, som har ett antal år på nacken... Eftersom det var fredag, och dessutom Eid (eftersom syriska regeringen bestämt sig för att vara annorlunda än resten av Mellanöstern och senarelägga Eiden...), var det smockat med folk, och svårt att ta sig fram.

ovan: i början av souqens kaos står denne traditionellt klädde man och serverar dryck ur den tunga karaffen på ryggen...

I souqen fanns allt från kläder, hantverk, guld, gamla antikviteter m.m.. - i helt annan omfattning och slag än Ammans Downtown. Också i jämförelse med Kairos Khan-el-Khalili kändes det som att det fanns mer kvalitet än skräp! Efter en stund hittade vi en gata vars affärer var stängda, vilket innebar att gatan var folktom - detta ökade vårt tempo, och efter en stund hittade vi restaurangen vi letade efter - mitt i ett gammalt Damaskushus. Det är otroligt vad husen kan se ruttna och små ut på utsidan, och sedan väntar en helt annan värld på innergården, med fontäner, växter, konst etc. Det syriska köket är berömt för sina läckerheter, och vi åt gott av allt möjligt vi beställde in. Slutnotan slutade på ungefär 250 svenska kronor, vilket man aldrig hade kunnat få en liknande måltid för varken i Sverige eller i Jordanien. Efter middagen tog vi oss en ytterligare rundtur i gamla stan och virrade bort oss under sökandet efter en berömd bokhandel... Plötsligt var alla människor borta, och vi såg hus som bokstavligen höll på att falla ihop, och mamma var säker på att dessa hus fanns redan under Jesu tid. Efter att ha frågat oss fram, hittade vi slutligen ut ur souqen och till gatan där vårt hotell låg. Men innan det var läggdags tog vi oss en slurk starkt turkiskt kaffe på ett stort herrkafé närheten. Förutom mig och mamma var det endast en eller två västerländska kvinnor på stället (och absolut inga arabiska!) och vi fick blickar åt vårt håll (dock inga otrevliga, tåls att säga). Till dessa kaféer kommer männen för att träffa sina manliga kompisar, och spelar kort, dricker kaffe och te, röker vattenpipa och diskuterar allt från politik till vardagligheter... Synd att det inte finns liknande kaféer till tjejer! Roligt så olika det kan vara; i Sverige är det väl ändå fler tjejer som går och tar en fika..? Någon minut senare var vi igen på hotellet och somnade på stört.

ovan: män argilarökandes och samtalandes på ett kafé

Till staden där de fortfarande talar Jesus språk: Ma'alula

På lördagmorgonen tog vi, efter att ha ätit en riktigt god frukost i den "Tusen och en natt"-inspirerade matsalen, en taxi till en av Damaskus alla busstationer. Vi var som vanligt bland de första som satte oss i bussen, och behövde sedvanligt vänta tills den var fullsatt. Det kändes nästan som att vara tillbaka i Egypten - bussarna är så små och intima! - och man bara lämnar fram pengar och får rätt växel tillbaka! På bussen började vi prata med några irakier, som visst också kunde något ord svenska - det är nästan omöjligt att inte börja prata med folk. Turen gick till staden Ma'alula, 45 min norr om Damaskus, som är en pilgrimsort för kristna, dels för det är den enda platsen i världen där det fortfarande talas det nästan utdöda språket - arameiska - och för att helgonet (och feministen!) Tekla flydde in bland bergen för att slippa bli bortgift. Hon sägs också ha varit en av Paulus följeslagare, och än idag kan man gå i en klyfta mellan bergen, samma väg som hon flydde, och slutligen komma fram till en av världens äldsta kyrkor, om inte den allra äldsta; St. Sergius Convent. Det smockades av pilgrimer och turister från alla världens hörn - vi hörde svenska (!), spanska, italienska, arabiska, tyska, engelska...

ovan: Teklas konvent, och observera den vita statyn av Jesus i skyn... fick mig att börja tänka på Rio, men icke - vi är i Mellanöstern.

ovan: mamma och pappa på väg in i bergsklyftan...
nedan: ... som sedan leder fram till det uråldriga St. Sergius Convent, som pappa och jag står framför.

ovan: här kan man ser hur Teklas grav och kapell är placerade i berget
nedan: Ma'alula City - känd för sina blåa hus, och sägs vara bland de mysigaste platserna i Syrien.

Efter en hel del runtrännande, drickande av heligt vatten och efter att ha sett Teklas grav och hennes konvent (där även hemlösa barn bor) tog vi bussen tillbaka till Damaskus. Detta gick i en rusande fart på den konstant nedåtsluttande vägen; jag satt och njöt medan pappa funderade på vad som skulle hände om vi fick punka, utan säkerhetsbälten och allt ;-) Inget hände dock, som tur var.

Väl tillbaka i Damaskus ville vi besöka ett turkiskt hammam (bad). Eftersom dessa främst är tänkta för män sökte mamma och jag upp ett speciellt för kvinnor, Hammam Al-Bakri, samtidigt som pappa gick till det populäraste och äldsta hammamet för män. Dock blev vi stående framför ingången, då det stod att bara män var välkomna under Eiden. Eiden!?! Vad inte den över? I Syrien kan den visst både börja senare, och sträcka sig längre än 3 dagar... Vi var välkomna igen dagen därpå. Medan vi väntade på att pappa skulle bli klar med sitt bastubadande satte vi oss på ett kafé i ett gammalt Damaskushus, och strosade sedan runt i de kristna kvarteren i den gamla staden (det finns både kristna, muslimska och judiska kvarter..). Det fanns en massa antikitetsaffärer där som var många gånger trevligare, och billigare, än affärerna i Souq Al-Hamidiyya. Jag hittade en gullig liten taklampa i olika färger, 20 år gammal och typiskt syrisk, för typ 250 SEK, som i souqen kostade tre gånger priset plus att de inte hade några år på nacken. Ett kap! Sedan började jakten efter Paulus kapell. Jag och mamma strosade runt som i en labyrint, och gick i kvarter som kändes som de fanns redan vid historiens gryning... Slutligen frågade vi några småpojkar hur vi skulle hitta dit, och den ena av dem plingade på en dörr som definitivt inte var ingången till ett kapell. Den öppnades sedan automatiskt, och väl inne visste vi inte vad vi skulle ta oss till. Den enda personen vi kunde hitta, talade varken engelska eller förståelig arabiska... Efter ett tag upptäckte vi att vi hamnat på antinget ett ålderdomshem eller ett mentalsjukhus!! När vi ville öppna ytterdörren var den givetvis låst, så vi fick be om lov att bli utsläppta... Väl ute igen gav vi upp jakten - en del kartor går helt enkelt inte att läsa!

ovan: på en liten gata i det kristna kvarteret; med män typiskt spelandes något slags brädspel och med president Bashar Al-Assad i bakgrunden..

ovan och nedan: Bashar dök upp överallt med sitt ansikte - som ovan utanför Souq Al-Hamidiyya och nedan på en restauranskylt med Hizbollahs ledare... Hans pappa Hafez Al-Assad fanns även han överallt! Så man har deras ögon med sig, minsann ;-)

Väl tillbaka på hotellet vilade vi lite och fick höra pappas historier från hammamet. Därefter tog vi en buss till Saida Zeinab-moskén, där profet Mohammeds barnbarn ligger begravd. Detta är en viktig pilgrimsort för shiamuslimer, och varje dag kommer hundratals besökare från världen över (flest från Iran dock) för att besöka Saida Zeinabs grav. Jag ville framförallt hit för att jag hört alla historier från Marie, Lundaislamologen som pluggade med oss somras och som jag åkte till Israel med, som har gjort fältstudier just vid Zaida Seinab-moskén, och numera är portad från landet. Vad som väntade var en otroligt vacker blåfärgad moské med guldkupol, och inuti hur många svartklädda shiamuslimer som helst... Det var liv och rörelse härinne kan jag meddela - kändes nästan som Kungsträdgården som sommaren ;-) Jag och mamma fick givetvis ta på oss en svart slags abaya, så att vi var heltäckta, och sedan var det bara att gå in. Vi bestämde en tid och plats med pappa, och sedan fick vi dela på oss - han fick gå in i mansingången, och vi med kvinnorna... Jag har aldrig sett så mycket glitter och blingbling i en moské innan! Jag undrar om jag inte tycker att denna moské till och med var vackrare än Klippmoskén i Jerusalem..?

ovan: Saida Zeinab-kupolen
nedan: hennes grav med massvis med pilgrimer runtom... alla måste ju röra och kyssa den!

Och när vi väl ville hitta pappa, såg jag honom till slut pratandes med två araber, helt inne i något samtal! Detta var bara en av många vänskaper pappa gjorde under dessa Syriendagar ;-) Mycket roligt att se! På bussen tillbaka träffade vi till och med en svensk-irakier (från Södermalm) som två dagar senare skulle återse sin syster för första gången på 31 år! Han berättade att historien om Saida Zeinab är jättevacker, och att hon är en av de viktigaste personerna inom islam. Jag vet dock inte så mycket om denna historia, men med tanke på hennes grav måste hon ju ha varit en viktig person...

Väl tillbaka tog vi oss till en restaurang med takterras, där vi kunde blicka ut över Umayyad-moskén (kanske den kändaste sevärdheten i Damaskus, och som sägs vara den tredje viktigaste moskén i islam, efter Mecka och Medina Munawwara, men samtidigt sade dem detsamma om Al-Aqsa-moskén i Jerusalem, så man blir ju lite förvirrad...).

Detta ställe var omnämnt i Lonely Planet, så på terrasten kunde vi känna igen flera turister som vi sett i Ma'alula under förmiddagen... Den vanliga befolkningen verkade inte gå hit, och det kan nog ha berott på priset, och i kombination med den gnälliga stämman av Umm Kalthoum på högsta volym var i ganska glada när vi lämnade restaurangen i förmån för våra sängar.

Qal'at al-Hosn: världens kanske mest kända korsriddarborg

På söndagen väntade en rejäl utflykt norrut. Vi skulle besöka den berömda och välbevarade korsriddarborgen Crac des Chevaliers som ligger 45 min från stadens Homs i mitten av Syrien. När vi kom till ännu en av Damaskus busstationer visade det sig att vi hade bokat biljetter med en femstjärnebuss, vilket innebar att vi fick extremt breda säten och möjligheten att ligga ner med fotstöd och allt! Definitivt värt det, när resan upp till Homs skulle ta dryga 2 timmar. Till vår besvikelse var busschauffören dock bland de försiktigaste jag sett i Mellanöstern - bussen kom nog aldrig upp i en hastighet över 70 km/h! Väl framme i Homs skulle vi byta till en minibuss (inte ska vi väl ha taxi inte ;-) ), och som vanligt var vi de första som satte oss i den, och fick vänta en rejäl stund innan den fyllts och vi kunde rulla vidare...

ovan: i denna buss sitter vi och väntar
nedan: annars transporterades många i hela Syrien som på bilden nedan - i stad som på landsbygd.

Ju längre bussen körde västerut mot Medelhavet, desto grönare blev landskapet (vi såg mest öken av Syrien på de vägar vi färdades...) och desto fuktigare och varmare blev luften. Efter en halvtimme kunde vi se borgen - högst upp på den högsta kullen - majestätisk och vacker. Som tur var satte busschauffören av oss precis utanför, och vi kunde lätt ta oss upp till ingången. Jag betalade som vanligt bara en bråkdel av mamma och pappa i entréavgift, på grund av mitt arabiska studentkort och jordanska uppehållstillstånd! Jag kan lungt säga, Ajloun (Jordaniens korsriddarborg) - släng dig i väggen! Crac des Chevaliers kändes nästan helt intakt - och var dessutom gigantiskt stor - en massa tinnar, torn och vattengravar; vilken dröm för alla som vill leka riddare ;-) Bland annat Lawrence of Arabia har varit här, samt Salah ad-Din.


ovan: i fjärran står jag och mamma..

ovan: mamma och pappa på den högsta utkikspunkten av Qal'at al-Hosn

Efter cirka tre timmars runtvandrande i alla Crac:ens hörn kände vi för att börja vår långa tillbakaresa till Damaskus. Passande nog stod det en minibuss och väntade på att fyllas, och väl tillbaka i Homs fick vi tag på en buss som avgick lagom efter att vi ätit vår äkta gatumat - schwarma. Den här bussturen var det inte bara hastigheten som var problemet, utan också det faktum att busschuffören åkte in på varenda bensinstation (som verkligen visade sig vara många) för att tanka bilen med diesel, som ingen verkade ha. Kan man inte tänka på sådant innan man fyller en hel buss med passagerare!?! Nåja, slutligen kom vi i alla fall fram till Damaskus, och där hjälpte oss en mycket hjälpsam turk med turen tillbaka till hotellet, som han till och med betalade ur egen ficka!

Turkiskt hammam och heldag Damaskus

Efter att ha checkat ut ur hotellet började vi den eviga jakten efter en bankomat som accepterar Mastercard. Ett tips för den som reser till Jordanien eller Syrien - skaffa ett Visakort! Det är högst en av tio bankomater som tar Mastercard, och detta var ett av våra stora bekymmer under dessa dagar... Senare på dagen blev pappa dock så här glad: Jippii - pengar!!

Efter en hel del letande satte vi oss på ett gatukafé under apelsiner hängande över våra huvuden, och drack färskpressad apelsinjuice. Mums.

nedan: senare provade vi även på färskpressade granatäpplen - en riktig succé, kan jag meddela.

Därefter promenerade vi till den stora och berömda Umayyad-moskén. I samma byggnad besökte vi även Salah ad-Dins grav. Den slog då verkligen inte Saida Zeinabs ;-) Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den berömda moskén, som har funnits i en närmare evighet, men i alla fall något mer än vad den var. I vilket fall var den gigantiskt stor, och givetvis vacker, men jag tycker nog ändå att Saida Zeinab slog den - både i utseende och atmosfär.

Sedan började vi ett rundstrosande i souqen för att hitta lite fynd på shoppingsfronten. Jag provade bland annat ett par gigantiska Aladdin(ballong)-byxor, men som jag väl ändå insåg att jag inte skulle använda alltför ofta.

Vi blev även "inlurade" i en antikaffär, där jag lurades köpa ett konstverk med en saga från "Tusen och en natt", när jag 10 minuter senare hittade en 100 ggr vackrare i en annan affär. Jaja, det är sånt man får ta. Prutandet gick inte som smort; visst kunde jag få ner priserna lite, men jag antar att de kanske inte börjar med hutlösa priser såsom i Egypten, där man nästan kan halvera priset om man försöker..

Efter ett tag kom vi äntligen fram till vårt kvinnohammam, och vi satte pappa på ett kafé, medan jag och mamma gick in för att få en efterlängtad dusch och rengöring efter att ha glömt schampot i Amman... Kvinnan i kassan kunde inte ett ord engelska, och det verkade inte som att där smockades utav turister, utan snarare var vi omringade av lokala kvinnor. En av dem gick dit varje vecka! Vi fick några tyglakan att linda runt oss. När jag frågade om det var meningen att vi skulle ha bikini på oss under, eller inget, sade hon att det var valfritt... Det började med en vanlig dusch. Sedan kom den vana kvinnan och hjälpte oss - vi började skopa vatten ur ett slags stenhandfat med vatten, för att hälla över oss. Observera att dessa turkiska bad är hundratals år gamla, typ från 1200-talet; de är verkligen inte sådana moderna bastubad som finns på äventyrsbad i Sverige idag. Detta är äkta vara ;-) Sedan gick vi in i den fuktiga bastun... Jag som inte är så förtjust i bastubadande, blev dock inte så långvarig. Sedan kom en kvinna och sade att det var dags för skrubbande, och jag kunde riktigt se den svarta smutsen hon skrapade av huden... Jag kände mig väldigt ofräsch, men skyllde det dock på Damaskus orena luft ;-) Efter en stunds rengörande med svamp och olivoljetvål var det dags för massage! Denna hade jag stora förväntningar på, men i onödan. Kvinnan tog sig inte många minuter för sin helkroppsgenomgång... Efter bastubadandet bjöds vi på gott té, och sedan var vi klara för att hämta upp pappa igen. En annorlunda upplevelse, kan jag säga. Väldigt kul att få vara en del av de få officiella mötesplatser som finns för kvinnor här. Dessutom råkade det vara en möhippa på hammamet just denna dag, så vi fick ta del av mycket kvinnotjut..., som alltid vid bröllopstider härnere.

Efter en hel del gående runt i gamla stan, och efter att ha ätit på en riktigt typisk arabiska restaurang, och även inhandlat baklawa till Ayat, hämtade vi våra väskor på hotellet och begav oss till ännu en busstation.

ovan: en syrisk godisaffär - torn med riktigt söta sötsaker - men baklaworna är riktigt goda i måttliga mängder.

Eftersom det verkade gå en buss till Amman inom en halvtimme beställde vi en bussbiljett, istället för att ta en serveece. Detta var dock ett stort misstag, för det tog mer än en timme innan bussen överhuvudtaget kom. Och en resa som tog dryga tre timmar till Damaskus med kollektivtaxi tog nästan den dubbla tiden med buss, när den innehåller jordanska familjer som vill handla stup i kvarten och ropar efter "istiraha" (rast)... Jag som skulle upp till universitetet dagen därpå var både tjurig och trött, och blev riktigt glad över att bli mött av kung Abdullahs vänliga ansikte vid den jordanska gränsen. Halv två på natten var vi hemma, efter att ha blivit upphämtade av Yasser och Bilal, som vanligt.

Syrienbesöket var väldigt intressant, och jag har nästan bara fått positiva intryck av landet, även om det för en längre period kanske kan vara jobbigt att leva i "MidEast Hardcore" ;-) Men för turistande är det perfekt!

Ma och Pa del 2: Eid i Amman? Hm...

Ja, jo…så var det ju äntligen slut på det månadslånga fastandet – och tänk vilken njutning att kunna gå och fika när man vill, vart man vill ;-) – fast jag hade ju även gått och sett fram emot få fira Eid al Fitr (tredagarsfesten, där man skulle ta igen sitt ätande efter fastan..)! Dock kan jag meddela att ”festandet” i min värdfamiljs släkt var en stor besvikelse…i alla fall för mig som väntade mig en stor fest med massa godsaker och dans! Istället visade det sig vara tre dagar fulla med besök – första dagen med släkt, andra dagen med vänner..och sista dagen med vem som helst (den var visst inte så viktig). Som sagt var en del av den hela tjocka släkten samlad hemma i lägenheten när jag, mamma och pappa kom tillbaka från vår tredagarstripp till södra Jordanien. Jag som för det första sprang in i mitt rum för att byta om till långbyxor (dels för att det faktiskt var iskallt väl tillbaka i Amman, och framförallt för att jag skämdes över mina bara ben inför alla manliga släktingar..), tog mig sedan in i tv-rummet och hälsade på mina jordanska killkusiner och satte mig i soffan… Snabbt förstod jag dock att de tyckte att jag skulle ta mig ut på balkongen där Ayat, Reem och resten av damerna var. Snart kom även mamma ut från tv-rummet, och hade visst också gjort samma ”misstag” och satt sig hos männen… Efter en stund kunde vi dock se pappa sticka ut sitt huvud från tv-rummet, där han givetvis fick stanna. Jag tycker det är synd att könen ska behöva vara så uppdelade jämt när fler än 10 pers samlas… Männen verkar för det mesta ha det roligare, och dessutom gillar jag mina manliga kusiner och "onklar" allmänt bättre – och de kan oftast mer engelska än kvinnorna, om det nu skulle behövas. Men men, även om min ”morbror” Mustafa – imamen – kan fälla krokben på mig får jag för det mesta hålla mig till de traditionella tjejrollerna här. Suck. Efter ett tag satt dock pappa med och spelade kort med de vattenpiperökande killarna och smälte in rätt bra… Socialiserandet gjorde oss dock snabbt trötta, så vi gick och lade oss, efter att ha blivit hembjudna till Mustafa dagen därpå…

Föräldralösa barn och imambesök
På onsdagen var det ju som sagt imambesök som stod på programmet, men under frukosten berättade Ayat att organisationen hon är med i (Hay at Shabab Kulluna Al-Urdun) skulle ordna en middag för Ammans föräldralösa barn, och frågade om jag ville följa med. Det slutade med att vi hoppade in i en taxi med fem pers (plus chaufför); jag, mamma, pappa, Reem och Ayat. Spektaklet skulle hålla hus brevid den stora King Hussein-moskén, så medan de andra förberedde middagen gick jag, mamma och pappa på promenad i Ammans stoltaste, men icke så gröna, parker - Hussein Gardens. När vi sedan kom tillbaka till de föräldralösa barnen var Ayat totalt försvunnan, och svarade inte ens på sin mobil... Detta är sånt som händer här - att hålla tider känns som ett västerländskt fenomen ibland.

ovan: jag och mamma försöker få tag på Ayat, framför Ammans föräldralösa barn

Eftersom vi inte kunde se en gnutta mat tog vi en taxi till Mustafa; han är faktiskt en som står vid sitt ord till punkt och pricka. När vi kom dit kom han och hälsade utan sin imam-mössa, och såg tröttare ut än vanligt - Oj, vi hade visst väckt honom..! Men som alltid fick vi sätta oss på golvet, och in kom arabiskt kaffe, té och sedan även turkiskt kaffe.. Här väntade även den berömda "tårtan" m'amoul som endast äts under Eiden - men till min besvikelse var det ingen tårta, utan några mördegsliknande kakor, som visserligen var mycket goda, men inte så speciella att jag skulle gå omkring och prata om dem hela Ramadan... Hm. För ovanlighetens skull nämndes inte ens ordet religion under hela besöket hos Mustafa - utan istället tog han fram en massa kluriglekar från Malaysia och visade bilder från sin resa dit tidigare i år. Mustafa är nog en liten människokännare i alla fall - pappa och pyssel, det är en ekvation som går ihop! Efter att vi tackade nej till att han skulle skjutsa oss hem - vi kan ju faktiskt gå! - avslutade han med sitt numera vanliga "Sorry for everyhing". Vad det nu ska betyda..? Om det var några som skulle vara "sorry" var det väl vi, som kom och väckte honom mitt i middagsluren.

ovan: jag och mamma vid frukhandlaren utanför Mustafas hem
nedan: Mustafa, hans fru och gullige sonen Hashem (nionde i skaren ;-) )

På kvällen tog vi oss till MeccaMall för att bland annat fixa problemet med internetanslutning till min laptop. För det första tittade vi på internetkablar, och en som kostar 10 kronor i Sverige kostar minst 20 JD här (200 SEK)!! Nästa steg var att pappa gick till bredbandsbolaget Orange och började höra sig om... Och vipps hade han fixat sladdlöst internet! Yay... Men det skulle senare visa sig att det inte var så lätt. Efter att ha uträttat en radda andra ärenden tog vi slutligen, efter långt sökande, en taxi hem - som var utrustad med tv och diskolampor! Visst att det var ett nöje för oss att åka, men hur kan stackarn där framme koncentrera sig på vägen när till och med jag höll på att missa vår avfart!?! Komiskt var det i alla fall.

Mitt i en grupp med turistande holländare

På torsdagmorgonen fortsatte den jobbiga diskussionen, som redan hade påbörjats kvällen innan, om hur vi skulle ta oss till Damaskus på fredagen. Både Bakr och Bilal hade börjat ringa runt till sina vänner och fixat privata chaufförer och allt möjligt - men även om vi blev erbjudna kompispriser tyckte jag att det var alldeles för dyrt, och dessutom, varför ska man ha en privat taxi om man kan åka buss eller kollektivtaxi? Så efter att ha bråkat lite med familjen om detta, och om deras evinnerliga benägenhet att lägga sig i, även i saker som inte angår dem och som de inte vet något om (exempelvis resor, som jag är van att göra, och som de aldrig ger sig ut på!) gick vi ut. För att försäkra Bakr om att det visst gick bussar och kollektivtaxis på fredagar tog jag med mig mamma och pappa till stadsdelen Abdali, där de flesta transportmedlen med destinationer utanför Amman är samlade. Som jag trodde gick både buss och taxi (!), och själv var jag mest glad för att kunna överbevisa envise Bakr om att han hade fel, eftersom vi kunde få tag på en taxi för nästan halva priset av hans privata chaufför ville ha, hela vägen till Damaskus!

Därefter strosade vi omkring i området, och fick bland annat syn på parlamentet och Abdullah-moskén. Pappa blev väldigt fascinerad av någon slags spikmatta för bilar som var placerad utanför parlamentets ingång, och började ta kort... Men snabbt var det en beväpnad vakt som sa att fotografering var förbjuden, samtidigt som han var väldigt nyfiken på vad det var som var så intressant på marken när han såg denna... Och började skratta.

Därefter tog vi oss in till Abdullah-moskén och råkade hamna i ett turistlass med holländare. Så passande ;-) Inte konstigt om vi smälter in, vi Buijssar - de ville till och med ha med oss på gruppfotot! På detta sätt slapp vi betala entré, och dessutom få en guidad tur! Det var en ganska liberal jordanier som berättade om hur man kan vända och vrida på de mesta i islam - saker och ting kan tolkas som man vill...


ovan: själva moskén med sin berömda fasad..
nedan: jag och mamma i våra svarta draperingar som moskén försåg oss med.

Efter att ha avlägnat oss från gruppen, som antagligen tog bussen till nästa sevärdhet (det är ju så många reser här, utan att komma i någon som helst kontakt med den riktiga kulturen eller människorna här...), gick vi även in i något som visade sig vara den egyptisk-koptiska kyrkan..

Innan vi tog oss tillbaka hem tog vi vägen förbi mina värdmorföräldrar och huset där Umm Bakr är uppväxt och Yasser fortfarande bor (alltså med sina föräldrar, samt fru och barn och syster) - förlåt om jag tappar bort både er och mig själv i de många familjerelationerna här... Där bjöds vi igen på m'amoul-kakorna och hälsade på småbarnen och pratade med yaddi (morfar) och yaddati (mormor). De kan ju dock ingen engelska så jag fick agera som någon slags tolk, även om jag själv inte förstod allt... Det blev ett kort men trevligt besök, och med alla nya intryck var det ändå nog för mamma och pappa...

Detta var också sista dagen på Eiden, och jag kan inte säga att vi firade det särskilt mycket alls, mer än att vi var lediga från plugget. Alla som jag frågade svarade att Eiden betyder att man ska vara tillsammans med familjen (förutom att man ska äta och helst ha nya kläder på sig)... När jag frågade om man inte "festar", såsom jag vet att de gör i Egypten, så sade Umm Bakr - "I Egypten är festen viktigare än familjen, här är det tvärtom". Och så fick jag ett fint svartvitt svar som så ofta. Det är inte alltid det passar med följdfrågor ;-)

Dagen därpå väntade Syrien. Men mer om det skriver jag nästa gång...

Ma och Pa del 1: Jordan tour

En tid sedan har gått sedan jag tog mig tid för att skriva på bloggen, och det är snarast för att jag varit på springande fot för det mesta, och dessutom har både jag och min lilla dator inte varit helt oss själva... Sedan sist har ju mamma och pappa varit på besök, och jag har haft två underbara veckor med dem!

För tidigt flyg!?!
Som alla andra besökare hittills flög mamma och pappa med Turkish Airlines, vilket innebär ankomst mitt i natten - kl. 01.50 för att vara exakt. I alla tidigare fall har det varit jag, Yasser och Bilal som har väntat länge i ankomsthallen, men denna gång var vi försenade, och halvvägs ut till flyplatsen ringde mamma på min mobil att de redan satt och väntade... Deras flyg hade visst landat mer än en halvtimme för tidigt! Så pinsamt nog var det mamma och pappa som fick vänta på oss... Som tur var, var det inte svårt att hitta dem - de såg ut som när jag lämnade Sverige för ett halvår sedan! Tillsammans packade vi in alla väskor i Yassers, inte helt nya, Volkswagen - men som tur var fick både vi och bagaget plats, och motorn gick igång ännu en gång ;-) Väl hemma öppnade Bakr dörren och bad mamma och pappa att sätta sig i "salongen" (finrummet där vi brukar ta emot gäster). Ett något sent samtal fördes sådär vid 03-snåret på natten, och när jag inte längre kunde hålla mig för skratt för den skumma och stela situationen med mamma och pappa som främlingar i samtal med min värdstorebror, sade jag att det var bättre att lägga sig. Jag hade flyttat in Helens gamla säng i mitt rum, så att den tillsammans med min blev en "dubbelsäng" - här fick mamma och pappa sova! Själv återtog jag min gamla plats på bäddsoffan i tv-rummet...

Direkt in i en ny värld...
Min första dag med molnig himmel i Amman under hela min vistelse här, råkade sammanfalla med mammas och pappas första dag.. Tillsammans med dem anlände även hösten till Jordanien - konstigt sammanträffande - men det vara bara jag som klagade lite överkylan, mamma svettades ändå ;-)
Efter att ha sovit ut en bra stund (pappa slog nästan Monas rekord med kl. 14.30) och ätit frukost och hälsat på de resterande familjemedlemmarna tog vi oss in till Downtown. Det är roligt att se alla kulturskillnader på nytt när man har besök, småsaker som för mig har blivit så självklara, ter sig för nya ögon som mycket udda... Exempelvis tyckte pappa att det var äckligt att kasta toapappret i en papperskorg (istället för rakt ner i toalettstolen) och udda med en "rumpdusch" som alla toaletter i Mellanöstern är utrustade med. Även i taxin fick pappa sätta sig fram, medan jag och mamma satt i baksätet - detta är ju en regel som inte existerar hemma.
Nere i stan strosade vi runt i fredagsvimlet, och luktade på massvis med kryddor, tittade på levande kycklingar hos slaktaren och kunde strosa runt i enorma fruktstånd som varken Hötorget eller Möllevången kan mäta sig med - och här kommer dessutom de flesta frukterna härifrån! Efter ett tag tog vi serveecen upp till Jabal Amman, där jag visade "mina" favoritcaféer (bland annat det jag sitter och skriver på nu..) och strosade omkring och njöt av utsikten av några av Ammans alla kullar beklädda med vita hus...

ovan: mamma och pappa mitt i vimlet utanför Husseinimoskén i Downtown

Vid 18-tiden kom vi hem, nästan lagom till middagen - det var fortfarande Ramadan, vilket innbar middag på golvet! Det var riktigt underhållande att se pappa försöka hitta en bra sittställning... Rätten var min palestinska favoriträtt - Munogiyya!


Därefter hade vi "presentöppning", med bland annat en svensk glasskål, t-shirts, CHOKLAD (vi fick dock plocka bort de få praliner med alkohol i), hårklämmor, Sverigebok m.m... Själv blev jag väldigt glad för min sillburk, lingonsylt, delicatobollar, lösviktsgodis - och lakrits förstås!

Pappa - ett hot för lerkillarna vid Dödahavsstranden?
Morgonen därpå tog vi oss till vår biluthyrare, som gav oss en automatväxlad bil för fyra dagar. Det var bra att vår första körtur råkade vara på en lördagmorgon, då gatorna är relativt tomma, så att man både kan vänja sig vid bilen och det annorlunda körsättet här... Men pappa körde ut ur Amman utan minsta problem.
Första anhalt var Madaba - och redan här började molnen glesna och solen titta fram - där vi ville titta på världens äldsta karta, i mosaik, av det Heliga landet. Dock fanns inga tydliga skyltar om hur vi skulle ta oss dit, men efter att ha frågat ett halvt dussin personer om vägen och kört emot alla trafikregler i en korsning rakt framför en polis, kom vi slutligen fram... Och då hade även solen tittat fram bakom molnen!
Sedan fortsatte vi i riktning mot Mount Nebo - där Moses vandrade upp och tittade ut över det Förlovade landet, och även platsen där han troligtvis dog. Här smockades det av turister! Även den fanatiske tyske munken var där, som ställde till med problem för Mona en månad tidigare. För min del var det tredje besöket, och alltså inte "breathtaking", men utsikten är alltid bedårande - och denna gång var den första som jag kunde titta ut över gråa moln i riktning mot Amman. När vi såg ner över Döda havet var det dock sol - det är häftigt att klimatet och vädret kan vara så annorlunda inom korta avstånd! Det tar ju bara en dryg halvtimme att köra till Döda havet från Amman...

ovan: den gamle påven var på besök vid Mount Nebo 1999...
nedan: ...och nu, 2008, stod pappa på samma plats ;-)

nedan: sluttningen ner längs Mount Nebo, och ner till Jordandalen och Döda havet


På dessa ringliga vägar nerför bergen begav vi oss sedan vidare i riktning mot Döda havet ungefär 200 meter under vattenytan - med mig bakom ratten! Det är verkligen kul att köra.., men det var ju skönt att det inte blev allt för många möten på den smala, nedåtstupande, vägen ;-) Efter att ha passerat en hel del beduintält, som mamma var helt chockad över att det faktiskt kunde bo folk i, kom vi fram till Amman Beach där vi tillbringade resten av eftermiddagen. Och vem träffar man inte på parkeringen om Rebecca, vår nya Lundastudent på Language Center, och alltså den fjärde svensken i skaran..?
Pappa som är van att vara en aktiv simmare i havet hade lite svårt med att flyta helt stilla, vilket resulterade i en del saltvatten i ögonen... Hans idé var att man borde ha en uppblåsbar plastkudde med sig, för att hålla upp huvudet... Mamma klarade det dock utan problem. Sedan gick pappa på jakt efter Dödahavslera i vattnet, för det var ju så vi hade hittat vår lera med Yasser och Mona en månad tidigare vid grannstanden, men efter att han smörjt in sig i en mer grönfärgad lera blev lerpojkarna på stranden (som säljer sin svarta lera för 2 JD per insmörjning) sura, och menade att det inte alls var samma sak... Men hur kan leran bli mer äkta än om man själv tar upp den från havsbottnen..? De var säkert bara rädda för att förlora sina kunder.

ovan: pappa stolt insmörjd med sin egen, gröna, lera

Sedan smörjde mamma i alla fall in sig med deras "äkta" svarta Dödahavslera, och fick hjälp från olika håll ;-) Vi fyllde även en burk med lera till Ayat och Reem som bett oss ta med lite hem till dem.. Jag betalade 1,5 JD. Sedan såg jag att en liter lera kostade 15 JD i skönhetsbutiken uppe vid poolen! Efter att ha SIMMAT en del i den osaltade poolen gick vi ut och försökte öppna bilen. Men den ville inte! På något sätt måste batteriet ha tagit slut!?! En gnutta frustration spred sig bland oss, och snart stod en hel grupp Trafikpoliser och försökte hjälpa oss... Efter något som kändes som en bra stund, men antagligen inte var mer än en halvtimme, hade de lyckats ladda upp vårt batteri med hjälp av deras och vi kunde rulla uppför bergen igen. Dock var det tur i oturen att detta hände den första dagen, så att vi kunde utrusta oss med en batteriladdare för vår längre tur som påbörjades dagen därpå...
På kvällen tog vi oss till CityMall och jätteaffären Carrefour där vi inhandlade daddlar och annan färdkost. Efter detta hämtade vi upp Bakr som guidade oss till barberaren (herrfrisören) i stadsdelen Sweifieh - pappa skulle bli nyklippt för en peng av 3 JD! Själv fick jag testa på min körförmåga på riktigt - Swedifieh under kvällstid är kaotiskt, och fickparkering ett riktigt pussel - en affärsägare gav mig riktlinjer, och sedan sade en man på vägen att han kunde parkera bilen åt mig, men då var jag redan nöjd.

Wadi Mujib, Dödahavskusten och Konungarnas väg...
På söndagmorgonen packade vi våra väskor för en tredagarstur tillsödern. När vi startade var jag klädd i fleecetröja och mjukisbyxor, men efter att vi kommit ner till Dödahavskusten kom värmen ikapp oss och jag var tvungen att byta till shorts och t-shirt. Vägen som följer efter hotellen och lyxstränderna är otroligt vacker...

ovan: bevis på dödahavsvattnets salthet...

Efter ett tags körande kom vi fram till vår första station på trippen - Wadi Mujib - som är världens lägst placerade naturreservat, och består av vattenfall och bergsklyftor (liknande Siqen i Petra). När vi kom dit märkte vi för det första att det inte var många turister där, och för det andra att alla vi såg var unga! Varken i guideboken eller mannen bakom luckan förvarnade oss för den fysiska ansträngning som väntade oss... Det enda vi visste var att vi skulle bli blöta, för de sade att vi inte skulle ta med oss väskor eller kameror.

ovan: jag i början av naturreservatet
nedan: mamma och pappa framför det första lilla fallet (som är mycket värre än det ser ut!)


Vid det första vattenfallet väntade dock en egyptier som hjälpte oss upp för vattenströmmen - det hade i alla fall inte jag och mamma klarat utan hjälp. Han följde oss sedan och fick även hjälp av en andra egyptier med att få oss upp mot strömmen. Vilket jobb (!), det skulle ju aldrig jordanier själva jobba med, för många av dessa slitiga och krävande jobb anställs egyptier här. De är billig och bra arbetskraft. Från att ha varit helt torra kom vi slutligen fram till det stora vattenfallet!
Den ena killen tog med mig och pappa in i vattenfallet och in i en grotta som fanns bakom, och jag fick både massage av de starka strålarna, och fick helt förlita mig på "guiden", för jag såg ingenting för allt vatten! Till vår besvikelse var vi dock tvungna att ta oss tillbaka samma väg som vi kom. Mamma hade skadat sin fot någonstans på vägen, så tillbakavägen var minst sagt pinsam - hon fick stötta sig mot den ena egyptiern... Tillbakavägen innebar bland annat att vi behövde slänga oss med strömmarna för att komma nerför vattenfallen!

ovan: pappa leker i vattenströmmarna - de är starkare än på äventyrsbad!

Slutligen kom vi ut i alla fall - och även om det var den mest fysiskt krävande turistattraktionen hittills, var den helt klart värd det - det tyckte till och med mamma med sin inlindade fot. Och vid sista vattenfallet stod faktiskt en franyska med sin mycket äldre mamma och skulle ge sig in i äventyret... Sedan hörde vi att hon vände efter första fallet, och mannen bakom luckan var riktigt imponerad att vi hade klarat oss hela vägen. De flesta vänder visst om innan. Jo, mina föräldrar är riktiga hårdingar minsann ;-)

Efter "simturen" och en stunds vilande fortsatte turen söderut, till slutet av Döda havet och vidare neråt... Efter ett tag tog vi av in mot landet, vilket innebar vägar som stupade rakt upp i himlen! Det var nog tur att vi hade en automatväxlad bil i alla fall... Vägen vi körde på kallas för Konugarnas väg och sträcker sig från Syrien i norr till Saudiarabien i söder - den är uråldrig och en stor del av historien har utspelat sig kring denna "historical highway".

nedan: när man väl har tagit sig upp till Konungarnas väg, ser det ut så här...


Den som åker här ska dock inte ta lätt på varningsskyltarna för får - vi behövde stanna flera gånger för fåraskockar och deras herdar som tog sig över vägen! Och den som kör på ett får, eller en kamel för den delen, måste ersätta...


Vägen från Wadi Mujib till Petra var längre än jag hade trott, och även efter skymningen var det en bra bit kvar. Men runt 20-tiden på kvällen var vi framme vid vårt 4-stjärniga hotell som jag fått kompispris på med Yassers hjälp. Det var skönt att faktiskt våga sova under täcket, istället för ovanpå som vi gjorde i somras; jag, Karin och Isabelle. Och faktiskt börjar kvällarna bli riktigt kyliga nu...

Petra by day
Även om vi hade tänkt att vara uppe med solen, var vi bland de sista som åt av den rikliga frukostbuffén. Kvällen innan hade dessutom bitar av min tandställning börjat lossna, så jag var rädd att jag inte skulle kunna äta överhuvudtaget - men allt löste sig till det bästa... Ännu en gång gick jag genom Siqen som leder fram till Skattkammaren, som mamma och pappa står framför i fotot nedan:

Denna gången var dock temperaturen mycket mer angenäm. Därefter tog vi dock en helt ny riktning - mot The Monestary - som ska vara en av de svåraste och längsta vägarna, som bland annat innebär 900 trappsteg upp på en bergstopp. Efter att ha blivit tillfrågade av massor av åsneägare om vi inte ville rida upp till klostret och mängder av vattenklunkar senare kom vi upp till toppen! Och här var det inte lika turisttätt som nere vid The Treasury, som tur var. Detta är annars en av nackdelarna med Petra, tycker jag, att man måste dela besöket med så många andra besökare.. och att beduinerna som arbetar här nästan är lika pushiga som de värsta av egyptier. Ett la shukran (nej tack) håller dem i alla fall borta lite grann ;-) Men det är klart, det är många som vill beskåda och uppleva världens andra underverk!

ovan: mamma och pappa på väg uppför de 900 trappstegen...
nedan: en stackars åsna vilar - det är många tunga turister som har suttit på hans rygg.

ovan: framme vid The Monestary, som är större än The Treasury...
nedan: jag och en beduinkvinna, på tillbakavägen ner


Efter ungefär sex timmars vandrande, fotograferande och insupande av historia tog vi bilen och fortsatte mot Wadi Rum, där jag redan bokat sovplats för oss i ett beduinläger. Dock är man ju alltid lite optimistisk med tidsplaneringen, så när jag trodde att vi skulle ha suttit mitt ute i öknen vid solnedgången, var vi fortfarande på väg till byn Wadi Rum när mörkret började lägga sig. Anledningen var också att vår bensin började ta slut, och vi hade stora problem med att hitta en bensinstation mitt ute på "The Desert Highway". Väl framme vid lägret anslöt vi oss till två amerikanare och en ukraininer som också skulle tillbringa natten under stjärnorna! Resten av kvällen åt vi beduinmat och hade väldigt underhållande samtal med de andra, bland annat om arabiska bomber och uttrycket "it's raining cats and dogs". Temperaturen var dock så pass behaglig att både jag och pappa sov utanför tältet, direkt under himlen, medan mamma höll sig innanför. Jag som hade sagt att öknen blir kall på natten, så att pappa till och med tagit med sig en vinterjacka.. Whoops.
Till skillnad från mitt sommarbesök här var månen obefintlig denna natt, men den måste ha skymtats någonstans, för vid midnatt fick jag ett sms från Yasser där det stod "kull 'am wa entum bighayr" (låt varje år bli bra för er), vilket innebär Ramadans slut och början på tredagarsfesten Eid al Fitr. Detta bestäms med hjälp av månens position, vilket innebar att ingen riktigt visste när Ramadan skulle sluta förrän samma kväll..

Röd öken och Rött hav på samma dag
Morgonen därpå vaknade vi av att solen gått upp. Och efter beduinfrukost väntade vår gamle chaufför från i somras, Fares, på att få köra runt med oss i Wadi Rums röda öken. Jag tycker verkligen att detta ökenlandskap är vackert, och det är dessutom alldeles tyst när man befinner sig där. Man är ett med naturen.

ovan: mamma och pappa hjälps åt för att försöka fånga naturen på bild ;-)

nedan: Fares byter däck på jeepen mitt i öknen - det är en riktig konst att köra i denna miljö, och han gör det utan körkort...

ovan: pappa springer ner från ett sandberg - riktigt jobbigt att ta sig upp, kan jag meddela.

Efter en nästan tre timmar lång jeeptur, och förhandlande om pris, satt vi ännu en gång i bilen - denna gång på väg till turiststaden Aqaba, nästan vid Jordaniens sydspets, och kuststad till Röda havet. Mamma och pappa njöt mest av rödahavsvattnet och snorklingen, medan jag satt på stranden. Min största lycka var att hitta en dusch med sötvatten, så att jag satt slippa helt saltig under tillbakavägen till Amman. Dock var vi alla överens om att undervattensnaturen i Egypten klår Aqabas - rejält! Det var dock gott att äta en rejäl hamburgermiddag innan vi tog oss tillbaka upp till Amman. Denna resa tog nästan fyra timmar, två av dem i mörker. Efter att ha lämnat tillbaka bilen kom vi hem till ett smockat hus - ingen vila här inte - mitt in i Eid-firandet...