Egypten del 2: från fattiga Kairo till turistiga Sharm

Mohammed kunde ju givetvis inte lämna mig utan att han visste att jag var i säkra händer, så han väntade med mig i två timmar på att andra Mohammeds pappa skulle komma och hämta mig. Kairo är så stort att det inte alltid går att komma på stört, och på kvällen är trafiken galnare än på dagen… Jag blev hämtad i en av de skruttigaste bilar jag suttit i, den har visst överlevt över 30 år (!) – och hade bland annat ingen hastighetsmätare! Men Salah själv (Mohammeds pappa) och hans dotter Amani som satt i bilen var hur trevliga som helst. Familjen bor i närheten av Mohandiseen, som är en ganska välbärgad stadsdel, men deras hus var enligt mina ögon inte särskilt välbärgat… När jag kom dit var det första jag gjorde att ta en dusch – vilket visade sig vara ett första äventyr! Inget vatten i duschen och ingen dörr att stänga! Jag var tvungen att skopa vatten med en karaff över mig, mitt på golvet i badrummet, och sedan byta om mitt i… Som tur var hade de ett slags skynke för dörren så att jag hade någon slags privacy ;-) Familjen består av mamma, pappa, fyra söner och en dotter samt farmor som bor i våningen under (även kallad ”Al-Hagga”, eftersom hon varit på vallfärd till Mecka, Al-Hagg/Hadj)… Jag blev förvånad över den dåliga engelskan i familjen eftersom Mohammed2 pratar flytande engelska, men han var verkligen ett undantag. Som tur var kunde de förstå min ”standardarabiska”/jordanska, även om egyptiskan skiljer sig avsevärt! Lyckligtvis sitter en del av egyptiskan i bakhuvudet, för annars hade det varit väldigt svårt att kommunicera. För dem låter ”min” dialekt väldigt överdriven och formell, och när de själva försökte tala standardarabiska lät det ju verkligen löjligt…

Jag fick en egen pyjamas att sova i och sov mitt i vardagsrummet! Det börjar bli alltmer uppenbart att det inte finns något som heter ”min säng” eller ”mitt rum” i Egypten, och säkert i andra arabländer, man sover helt enkelt där det finns plats och delar på allt med familjen! Man lever i ett kollektiv helt enkelt. Men samtidigt som alla är i samma rum, blir man lämnad ifred om man vill, och jag kunde sova trots att det var en massa liv runt omkring mig. Som sagt sover folk på dagarna här, och är uppe på nätterna.

Ovan: familj Salahs kvarter

Nedan: några bilder från hemmet - inte till för att avskräckas - det var mycket hemtrevligt och charmigt!

Morgonen därpå insåg jag att jag var ensam i lägenheten – sönerna var på jobbet, Amani skrev tenta och föräldrarna hade åkt för att försöka få hem Mohammed några dagar från armén, så att jag skulle kunna få träffa honom. Bredvid min säng hade de dukat upp en bricka med frukost! Väldigt gulligt. Jag bestämde mig för att ta mig en titt på området och gå på jakt efter ett Internetkafé, men på vägen nerför trappan stoppade Al-Hagga mig, och bjöd in mig till sig. Hon gav mig ytterligare en stor bricka med frukost, bland annat innehållande en hel skål med falafel, (även om jag försäkrade henne om att jag redan ätit). Vid dessa tillfällen är det bara att äta, helt enkelt, något annat skulle vara hemskt oartigt! Jag satt där i två timmar och funderade på hur jag skulle ta mig ut, samtidigt som jag försökte föra en konversation med en kvinna i 70+-åldern, som inte på något sätt förstod min arabiska. När jag sedan sade att jag skulle gå ut, sade hon att jag måste vänta tills någon av sönerna kommer hem, så att de kan visa vägen. Hon sade att jag kunde sova till dess. Rädd för att verka oartig lydde jag snällt och vilade tills sonen Adnan kom hem, och började skratta när jag berättade om mitt utegångsförbud. ”Hon är bara rädd om dig!”, sade han, ”Du kanske inte hittar tillbaka”. Nåja, jag tog mig ut i kvarteret, och faktiskt var det ganska svårt att hitta, och även svårt att fråga om hjälp när ingen förstår mig. På väg tillbaka stötte jag på ett bekant ansikte – Mats! Hur stor är chansen att man träffar på sin Lundakompis mitt på gatan i Kairo, utan att ha bestämt träff?? Jag följde med honom och Stefan på lunch, och det visade sig att de pluggar arabiska på nästan samma gata som Mohammed2 bor på! Snacka om att världen är liten ibland…

Efter någon timmes sömn tog jag avsked av familjen och blev skjutsad av pappa Salah till busstationen där Mohammed mötte mig efter att ha klarat av sin tenta. Tillsammans tog vi den gamla hederliga nattbussen, riktning Sharm. Jag vet inte hur många gånger jag åkt denna sträcka, men aldrig har säkerheten varit så överdriven som denna gång. Efter checkpointen i Suez försvann mer än hälften av bussens passagerare. De skulle kontrolleras, och endast två fick komma tillbaka och fortsätta till Sharm. Denna omvända rasism existerar inom hela Egyptens turistindustri – jag som vit behöver knappt visa upp mitt pass, medan egyptierna som till och med arbetar i Sharm och har papper på det inte får komma ”hem”. Terrorattackerna för tre år sedan genomfördes inte ens av egyptier, varför denna extrema ”säkerhet”? Det visade sig att president Mubarak skulle ha ett viktigt möte efter tio dagar – med bland annat Olmert närvarande. Som tur var fick Mohammed fortsätta.

Efter hela 8,5 timme (normalt tar resan max 7 timmar) såg jag det vackra blåa (röda ;-) ) havet framför mig, i fin kontrast till de rödaktiga bergen som utgör Sinaiöknen…äntligen framme i Sharm!

På bara två år har denna turistort verkligen förändrats och blivit MYCKET större! Men trots detta kändes det precis som förut, och när jag gick i vårt gamla bostadsområde kändes det som att det var igår sedan sist. Jag och Mohammed åkte direkt till hans dykcenter, där jag fick bekanta mig med hela dykgänget. Det visade sig snart vara en Malmöbo som höll på att ta sitt dykcert på centret och som skulle göra sitt första dyk i Sharks Bay. Trots att jag var väldigt trött följde jag med, och snorklade och sov under ett parasoll resten av eftermiddagen. Efter ett tag kom Mohammeds bror Samir tillbaka från dagens dykutflykt med båten, och vi återvände till dykcentret för att äta en stor egyptisk middag – vilket man givetvis gör med händerna, alla ur samma tallrikar! Det känns mycket familjärt kan jag lova! Därefter tog Mohammed med mig till sin kompis Ahmed, vars fru är holländska, där jag skulle få tillbringa natten. De var verkligen hur gulliga som helst, och lät mig sova i deras dubbelsäng, medan de själva sov på en enkelmadrass på köksgolvet… Är det konstigt om man får lite dåligt samvete..? Dagen därpå vaknade jag av hög arabisk musik, och det visade sig att Ahmed lagade stor egyptisk frukost…som vi åt på hustaket, deras terrass, där vi kunde titta ut över det klarblåa havet och himlen! Klockan två var vi klara och vi tog oss till dykcentret igen. För att hitta på något att göra fick jag gå en förstahjälpenkurs med Mohammeds bror, Samir, som lärare… Snacka om att man glömmer mycket – jag blev nästan rädd för min egen okunskap! På kvällen flyttade jag från Ahmed till mitt och Zizos gamla hus, där vår vän Faris bor. Lägenheten var sig helt lik, och jag fick sova i samma rum som jag sovit i förut – precis som på den gamla goda tiden! Det var roligt att alla blev så glatt överraskade över min arabiska – och de kallar mig numera egyptier, jag är en i familjen!

Ovan: mitt gamla bostadskvarter, det vita huset bodde jag i!

Sista dagen i Sharm tvingades jag vakna tidigt, för jag skulle med Mohammed till nationalparken Ras Mohammed, för att dyka och snorkla – en heldag med båt. Jag har varit på många sådana turer förut, men man tröttnar aldrig. Jag simmade bland annat med en sköldpadda! Dyka fick jag dock inte, eftersom jag inte gjort det på två år – så jag fick nöja mig med fridykning och snorkling…

På kvällen åkte jag in till Old Market för att inhandla lite presenter till min värdfamilj – prutandet gick som en dans, övning ger faktiskt färdighet. Därefter vinkade jag och Mohammed av Samir som ska bli pappa nästa vecka, och vill vara med om förlossningen i Tyskland (där hans fru bor). Efter det kom även avskedet av Mohammed… Förhoppningsvis kommer det inte dröja särskilt länge innan jag kommer igen.

Jag satt uppe med Faris till klockan tre på natten, och sedan bestämde jag mig ändå för att sova tre timmar innan bussen till Kairo skulle gå. Denna gång tog det endast 6 timmar att komma till Kairo. Och vem möter mig om inte Mohammed2 som samma dag fått ledigt från amén!

Ovan: Umm Said, jag och Amani

Nedan: familjemiddag, fr.v. Mohammed (ngt trött), Salah, Al-Hagga, Adnan, Amani, Said och Ahmed

Det var mycket trevligt att återse honom - även om det var svårt att hitta honom på busshållplatsen, då han blivit nästan svart av tiden i armén i öknen! Efter några timmar i hemmet och en god fiskmiddag pa golvet skjutsades jag av Mohammed, Salah och mamman till flygplatsen. Endast några dagar hos dem, och anda fick jag med mig tre presenter hem!

Väl på flyget drabbades jag av resultatet av itvingande av mat (som hör till om man besöker arabiska familjer!) - tre toabesok pa en timme! Som tur var har min mage nu - efter en dryg vecka hemma i Amman, aterhamtat sig - men det tog sitt lilla tag kan jag lova...

Egypten del 1: På egna ben

Efter några dagars hemsk influensa återfrisknade jag snabbt och tog mig till mitt kära Egypten. Eftersom jag köpte biljetten en dag innan hann jag inte informera folk om min ankomst, så första steget på Kairos flygplats var att skaffa en taxi på egen hand till redligt pris. Det visade sig på en gång att priserna gått upp snabbt även här. Efter en bra stunds förhandlande fick jag i alla fall en skruttig taxi in till stan. Eftersom denna vistelse varit ytterst lite planerad i förhand, bokade jag endast två nätter på det uråldriga Hotel Lotus, som vi bodde på med familjen för dryga tre år sedan, mitt i Kairos smet. Jag tog mig genast runt i stan på jakt efter ett internetkafé för att informera om min ankomst, och efter många om och men, och hjälp från olika håll, hittade jag ett – och vem är det som sitter där – ett av Sharm el Sheikhs största rötägg, Mohammed the uglyface, som orsakade problem för mig sist. Hur stor är chansen att man stöter på ett bekant ansikte bland Kairos nästan 25 miljoner invånare..? Som tur var, var jag inte lika bekant ;-)
Resten av kvällen tillbringade jag strosandes på Kairos gator, pratande med vissa och avvisande mot de flesta. Skillnaden när man faktiskt kan konversera en del på arabiska är att chansen att man träffar på trevligt folk, som inte bara är ute efter att lura en på pengar eller annat, mångdubblas. Tro mig, efter mina gånger i landet har jag lärt känna det egyptiska släktet rätt bra. Och denna gång satte ingen dit mig, trots att jag var själv. Men jag måste medge att det först kändes ganska konstigt att vara där på egen hand, då detta var första gången i Egypten utan Zizo, som alltid tagit hand om mig. Men han fanns med på telefon, varje dag. Jag älskar Kairos kaos, och det bästa är att bara gå omkring och insupa alla intryck på gatorna, långt ifrån pyramiderna…

Dag två vaknade jag av att solens värme kommit in i rummet – bor man inte på lyxhotell får man nöja sig med hetta, här finns ingen effektiv luftkonditionering. Dessutom upptäckte jag hemska myggbett, eller snarare flugbett, på händerna och fötterna – de enda delarna av mig som stuckit ut från täcket. Dessa små hemska varelser skulle komma att förpesta mycket av min tillvaro under resten av veckan. De kommer inte till egyptierna, bara till mig. Mycket orättvist. Jag tog mig till egyptiska museet, där jag tänkte mig se de berömda mumierna, som var det enda jag missat. Men, trots att jag numera har jordanskt uppehållstillstånd och försökte smickra mig in hos museivakterna, lyckades jag inte räknas som arab, så jag struntade i det. I Egypten, och antagligen i arabvärlden i stort, finns det ett pris för egyptier (araber) och ett för turister – och dessa skiljer sig avsevärt.

Därefter tog jag mig till AUC (American University of Cairo), där alla rikemansungar och många utbytesstudenter håller till, och informerade mig om deras undervisning. Den ska vara något alldeles extra, och det ska kännas i plånboken. Men samtidigt kan det ju löna sig i detta land, som har hur många högutbildade som helst som arbetar som taxichaufför eller inom turismen. En lärare eller läkare tjänar ofta inte mer än 500 svenska kronor i månaden. Har du däremot en examen från AUC är du nästintill garanterad en flott karriär som annars endast utmärkta kontakter kan ge. Därefter tog jag mig till det berömda Al-Azharuniversitetet, världens näst äldsta, där den finaste islamundervisningen finns, och som i väst påstås skapa fundamentalister (helt orättfärdigt, då jag har flera kompisar som pluggat där som är minst lika kritisk och självtänkande som vi, och som föraktar fundamentalism minst lika mycket som vi). Jag fick en guidad rundtur i universitetet, som idag fungerar mest som moské – den är två i ett! När jag varit där förut, med egyptier, har det räckt med att ha någorlunda täckande klädsel och täckt hår, men denna gång var jag tvungen att sätta på mig en svart abaya – lagom kul i den stekande värmen, och jobbigt när vi skulle klättra i minareten. Jag avundas då inte de kvinnor som går omkring med denna klädsel dagligen.

Därefter blev jag inbjuden på chai till några parfymförsäljare i den berömda bazaren Khan el Khalili, men utan den minsta press att köpa något. Därefter fick jag till och med gratis skjuts tillbaka till hotellet! Denna gästvänlighet blir man ibland chockad över, eftersom den är så självklar här, men verkligen inte hemma i Sverige.

Sedan var det bara att duscha och ta mig vidare till stadsdelen Mohandiseen, där vår gamle UPF-ordförande Stefan och min gamla kursare Mats pluggar arabiska. Vi såg på EM-matchen Tyskland mot ???? (har glömt), som var lagom sömningivande. Därefter tog vi oss in till stan och gick igenom en hel radda med barer och öl-hak (med frostat glas, då det egentligen inte skall förekomma någon alkohol i detta land, men de till och med har ett eget ölmärke, Stella). Det var väldigt kul att återse mina Lundavänner, framförallt i denna miljö. Det var mycket underhållande att se hur Stefan tagit till sig den egyptiska dansstilen ;-) Men efter en skottlossning på vår slutstation, en afrikansk klubb, gav jag upp för natten och återvända för några få timmars sömn.

Prick klockan 8 morgonen därpå ringde min lilla egyptiska ”bror” Mohammed, att han kommit med bussen från Sharm och en halvtimme senare stod han utanför hotellet. Snacka om att det satte fart på mig! Det kändes som om det var igår jag såg honom sist – helt oförändrad, som tur var. Under min tid i Sharm för två år sedan, och även gångerna innan dess, såg jag Mohammed mer än en gång om dagen, och jag känner hela hans familj, så när han sade att jag betyder lika mycket som en syster, om inte mer, tror jag honom. Han har gjort väldigt mycket för mig. Efter att ha ätit foul (bönor) till frukost och checkat ut från hotellet tog vi oss till hans kusins (också vid namn Mohammed) studentrum vid Cairo University. Eftersom varken Mohammed eller jag hade sovit särskilt mycket, och det dessutom var alldeles för varmt för att röra sig utomhus, höll vi oss på kusin Mohammeds rum hela eftermiddagen. Jag kan meddela att mitt korridorsrum på Delphi var ett paradis jämfört med detta, där det bland annat fanns småkryp i hela köket (fråga mig inte vilka)!

Vid 18-tiden tog vi oss ut, och solen värmde fortfarande mer än väl, för att utforska Kairos tunnelbanesystem. Mohammed kommer från en stad i Nildeltat som heter Tanta, och är en större främling i denna jättestad än jag är. Till slut kom vi i alla fall fram till Maadi, en av Kairos alla förorter, där hans kompis Hosam bor. Man blir lika förvånad varje gång – det som jag tycker ser ut som ett ghetto är vardag för majoriteten av Kairos, för att inte tala om resten av Egyptens, befolkning. Vi blev bjudna på middag av Hosams mamma, och sedan gick vi upp och satt på taket – enligt dem en perfekt plats att röka på, enligt mig en fin plats att titta på stjärnhimlen ;-)

Därefter tvingade jag med de andra in till stan för att se Holland-Frankrike-matchen, som var en ren njutning att se! Därefter tog jag och Mohammed oss en promenad längs Nilen och tog oss en liten båttur med arabisk musik. Det är nätterna som är den vackraste och mest behagliga tiden på dygnet i Kairo, och egentligen i hela Egypten, framförallt på sommaren. Det är också då egyptierna själva lever ut, så det är inte konstigt om nattsömnen blir bristfällig. Denna natt endast 3-4 timmar, med tre pers i ett stekhett studentrum.

Morgonen efter bar det av till Alexandria med tåg. Enligt biljettförsäljaren fick vi det bästa tåget, men det tvivlade både jag och Mohammed på så fort vi steg på. Jag har aldrig sett så mycket flugor på ett och samma ställe och dessutom ingen luftkonditionering! Även om jag var heltäckt och dessutom tog min sjal över ansiktet lyckades de små rackarna bita sönder min stackars fossingar, det enda de kunde komma åt ;-) Bara på ena lilltån hade jag tre bett! Tre timmar senare kom vi fram och tog oss raka vägen till Maktabat Al-Iskanderia – det berömda biblioteket!

Jag har aldrig sett så mycket böcker på ett och samma ställe. Till och med Mohammed blev inspirerad av att gå omkring där, även om han inte precis är personen som hänger på bibblan. Han skulle egentligen ha behövt plugga hela helgen, istället för att vara med mig, för på måndagen hade han sin sista juridiktenta… Därför fick jag inte säga till hans bröder eller mamma att han var i Alexandria, utan att han tog det lugnt och tentapluggade i Kairo. Sanningen kom ändå snabbt fram, även om den inte kom från mig.
Alexandria är en väldigt avlång stad som är byggd längs medelhavskusten, och var man än befinner sig är det inte långt till kustremsan. Sommaren är tiden då många, många egyptier kommer hit för att semestra, då det är billigare och mindre ”haram” än exempelvis Sharm el Sheikh eller Hurghada, där de får dela strand med västerländska turister i bikini. Detta gjorde också att jag knappt såg en enda västerlänning (förutom på biblioteket).

Hotellet vi slutligen hittade var också efter egyptisk standard, och likaså priset. Endast 40 gné, typ 50 kronor, för en natt – och mitt i centrum, två minuter från hamnen! Dock var vissa bland hotellpersonalen ytterst misstänksamma mot min och Mohammeds ”relation”. Även om vi hade varsitt enskilt rum påstod städaren morgonen därpå att han sett mig smyga in på Mohammeds rum på natten, och att han hört ljud inifrån. Och när jag sedan sade att Mohammed var min bror, började han istället bli alltför närgången för att vara redlig egyptier – bara att röra min arm är att gå för långt! Som tur var kom Mohammed och räddade mig ur situationen. Här är det ytterst ovanligt att tjejer och killar endast är kompisar, och framförallt på ställen som sällan besöks av västerlänningar är folk misstänksamma. Vi hann även med att äta på en av de berömda fiskrestaurangerna där fiskarna ligger färska på is, och man får välja exakt vilken man vill ha tillagad. Supergott!

På söndagen åkte vi till den berömda stranden som ligger vid den nybyggda bron som alla pratar om, men som faktiskt inte är så speciell. Jag satte på mig bikini, men över det även t-shirt och shorts, och trots detta blev jag uttittad. Hur hade det inte varit om jag endast haft bikini..? Det är ju intressant att se par gående på stranden, där mannen endast är iklädd shorts och kvinnan heltäckt i svart burka! Det fanns till och med dem som badade i burka.

Därefter väntade den stundande tillbakaresan; jag skulle till Kairo och Mohammed endast halvvägs hem till Tanta, för att skriva sin tenta. Dock skulle vi ha fått vänta i tre timmar för att få plats på tåget, så vi tog en mikrobuss, som faktiskt var både snabbare och bekvämare då luftkonditioneringen faktiskt fungerade. Tråkigt nog behövde Mohammed åka först till Kairo, och sedan ta en annan buss halvvägs tillbaka… Väl framme i Kairo skulle jag bli hämtad av en annan Mohammed-kompis pappa, för att tillbringa ett dygn med deras familj. Mohammed2 själv gör sin militärplikt, så det kändes lite underligt att komma hem till dem utan att han var där, men det visade sig inte vara några problem.

Flytt - från mögelhåla till jordansk familj!

Under den senaste månaden har jag, genom imam Mustafa, lärt känna en jordansk familj... Eller snarare mycket mer än så - blivit en del av den! Precis efter tentorna (som jag för övrigt tror att jag klarade ganska bra - insha'allah) flyttade jag in hos dem, och har nu till och med fått ett eget rum! De flyttade själva en vecka tidigare från en liten lägenhet med endast två sovrum (för 6 pers!) till en betydligt större lägenhet i ett av Ammans mer välbärgade områden...
Jag är jätteglad att jag får bo hos dem, för att kunna lära mig språket och kulturen bättre, men också för att faktiskt ha en familj här. De bryr sig väldigt mycket! Ibland nästan lite för mycket... ;-)


Mustafa

Familjen består av pappa, Abu Bakr, mamma, Umm Bakr, sönerna Bakr (31) och Bilal (25) och döttrarna Ayat (27) och Riim (20). Alla bor fortfarande hemma, då de är ogifta. De är muslimer, och ganska troende sådana, men samtidigt toleranta... Kanske mycket på grund av att Abu Bakr arbetat i USA under 10 år. Familjen tillhör nog någon slags medelklass här, även om de 4 som arbetar tillsammans tjänar ihop cirka 13000 svenska kronor i månaden... Och då arbetar de minst 6 dagar i veckan! Ibland har jag lite dåligt samvete för mitt stipendium som ger mig en dubbel månadslön, utan att jag knappt behöver lyfta ett finger...

Jag tycker att det är lite jobbigt att ta bilder av familjen, då jag ännu inte vet när jag kan fotografera dem.. (Hemma går de ju inte omkring beslöjade, men mina bilder visar jag till främlingar, vilket gör det hela lite invecklat.) Men nedan är några, bara för att ge er ett intryck.


Ovan: Ayat och Riim
Nedan: Jag och Ayat (på Jordaniens 62 självständighetsdag)




Ovan: Olof (Helens pojkvän), Helen, Abu Bakr, Bakr och Bilal - ätandes Maqlouba (en traditionell rätt härnere)
Nedan: Jag och Hanna i det gröna universitetsområdet, några dagar innan sluttentorna...



Att vi nu har lov fram till 22 juni har också betytt att en hel del har lämnat oss. Det är nu bara jag, Helen och Hema (vår amerikanska granne från gamla lägenheten) som är kvar... Så senaste tiden har kantats av avsked och sista besökare. Det är sånt som tillhör livet som utbytesstudent...

Just nu sitter jag på ett internetcafé och skriver detta. Familjen har fortfarande inte fått sitt internet (och inte heller varmvatten!), så jag känner mig lite isolerad från omvärlden, framförallt eftersom jag har drabbats av influensa och går på starka mediciner. Det är inte roligt i sommarvärmen kan jag lova. Men idag känner jag mig iaf bättre, och jag hoppas inom några dagar kunna ta mig iväg till Egypten. Det är nästan två år sedan jag lämnade sist, så det ska bli väldigt trevligt att återse mina kompisar där och landet i sig (även om det bara är för några dagar)! Det känns ändå som "ett andra hem". Synd bara att huvudpersonen inte är där...

Så, nu har ni i alla fall blivit lite uppdaterade om vad som händer härnere. Jag hoppas alla har det bra därhemma! Det är en konstig tanke att alla ni också har sommarlov nu. På något sätt känns det ändå som att tiden borde stå stilla hemma, så att det fortfarande är kallt och grått. Men det vet jag ju att det inte är. Skriv gärna mail eller ring på skype - jag älskar nyheter hemifrån!

UAE – ”This is the place!”

Som belöning av förrförra veckans tentor åkte jag till Förenade Arabemiraten på sista-minuten-besök. Genom UPF:s (Utrikespolitiska Föreningens) Mentorskapsprogram, som jag är med i, fick jag möjligheten att åka och hälsa på Sveriges Ambassad i huvudstaden Abu Dhabi. Gulffolket börjar ju, milt uttryckt, invadera Amman nu när sommaren börjar närma sig, så det kan ju vara intressant att se vart de härstammar ifrån, shejkerna klädda i vita dishdash (typ Lucianattlinnen) och kvinnorna svartklädda i sina abayor och sjalar som i många fall inte visar mycket mer än ögonen…

(karta från www.cnc.com)

Mitt flyg gick från Amman klockan 22 på lördagkvällen och landade efter dryga två timmar i Bahrain där jag tillbringade resten av natten sovandes på en flygplatsbänk. Bara jag gick ut från flygplanet möttes jag av en bastuliknande luft, fuktig och varm (35 grader), klockan ett på natten! Jag menar, hur ska då dagarna vara..? Att Mellanöstern är stort kan man då inte ta miste på, då redan vädret, språket (arabiskan hade jag stora problem med att förstå), kläderna (helt heltäckande och svart för kvinnorna) och människorna ganska svarta de också ;-)

Efter 4-5 timmar ”sovandes” på flygplatsen var det dags att gå till gaten, där jag igen kände mig annorlunda… Jag var en av två kvinnor, resten antingen affärsmän iklädda guldringar och med fina mobiltelefoner i händerna, ”shejker”/emiratier eller amerikanska sönderbrända turister i shorts och cowboyhatt… Visst att Dubai har en annan prisklass än Amman eller Kairo, men ändå ska det väl finnas ”vanliga” människor...? Redan från flygplanet kunde jag se det klarblåa gulfvattnet och mitt upp i allt de kända konstgjorda öarna, som ser ut som en palm… Och sedan, ur ingenting, reser sig de höga skyskraporna, varav en är världens högsta byggnad – Burj Dubai. Detta sammanfattar redan mitt intryck av staden – det finns inget lagom här, allt är extremt på något sätt. Efter att ha staplat ut ur flygplanet mötte mig en kvinnlig taxichaufför i en gigantisk luftkonditionerad taxi (till skillnad från Amman). ”Lady taxi” har jag inte stött på förut, hon kan bara skjutsa kvinnor och familjer, och vägrade köra med män i bilen…

(Ovan är öarna som snart skall föreställa en världskarta...)

Efter att ha fräschat upp mig lite tog jag mig till Jumeirah-moskén, som jag hört skulle vara så vacker. Men till min besvikelse var den ganska liten och inte alls särskilt vacker som jag hade föreställt mig, men det kanske inte är så konstigt när den är byggd 1998 – kanske ändå en av de äldre byggnaderna i denna, mycket snabbt utvecklande och föränderliga stad. Efter att ha väntat i skuggan i två minuter utanför den stängda moskédörren var min panna alldeles genomvåt, utan att jag behövt anstränga mig det minsta. Jag har aldrig varit med om en så fuktig och genomträngande värme, inte ens i juli-månads Luxor! Till och med alla de indier och pakistanier som arbetar här klagade över värmen, och sade att det aldrig är så jobbigt väder ens i deras länder! Efter en stunds väntan utanför moskén öppnades i alla fall dörren och jag fick möjlighet att komma in, med slöja och utan skor förstås ;-) Där träffade jag även på Amer, en syrisk kille som arbetar som internationell domare i basket härnere. Han sade att det bara var att ringa om jag behövde hjälp med något eller så.

Så efter några timmars skön sömn på hotellrummet kom Amer och hans kompis Ismaeil och hämtade upp mig i en sådan där stor stadsjeep som alla verkar ha här, som drar mycket bensin, är klumpig att köra i en stad som inte känner till kollektivtrafik, men som visst är billig här (liksom alla bilar, för övrigt). Även om jag önskat att få se Dubais riktmärke, det 7-stjärniga hotellet Burj Al Arab, som också är världens högsta, så visade det sig att Amer skulle döma i en derbymatch, så jag och Ismaeil fick följa med som publik. Först gick vi två dock och åt middag, och det var minst sagt intressant, då han inte talar ett ord engelska! Men det gick ändå förvånansvärt bra. På matchen sedan var vi de enda åskådarna som inte var chalidjis (gulffolk i dishdash). Även nere på planen var shejkerna med – det är ju givetvis de som har pengarna ;-)

(Ovan: jag och Ismaeil, gamla presidenten Sheikh Zayed och hans son, den nuvarande presidenten, vakar överallt... ;-) )

Totalt finns det ungefär 700.000 äkta emiratier i de totalt sju emiraten som utgör UAE. Eftersom de är så få, och det finns så mycket olja här, är de alla stenrika. De får många förmåner, och pengar från staten, och behöver därför inte arbeta eller liknande. Många här menar att be bara sysselsätter sig med att spendera pengar… I vilket fall som helst syns de inte ute på gatorna på samma sätt som alla andra nationaliteter här, där det verkar finnas folk från alla världens hörn. Däremot verkar det vara omöjligt för utomstående att bli emiratiska medborgare, och få ta del av förmånerna. Samma dag som du förlorar ditt jobb, tvingas du även lämna landet… De verkar ha stenkoll på folk här, vilket gör att man inte behöver vara rädd för terrorism eller kriminalitet… Sedan är ju frågan till vilket pris, när det finns övervakningskameror överallt…

Dag två tog jag min ryggsäck och gav mig iväg på en snabb sightseeing genom Dubai – jag såg Burj Al Arab (utifrån, eftersom det kostade minst 600 kr att komma in plus krävde reservationer), åkte taxi ute på de konstgjorda öarna Palm Jumeira (och såg givetvis från marknivå inte mycket som tydde på att de har formen av en palm) och tog mig en rundtur i Mall of the Emirates (ett av alla lyxvaruhus där jag mitt upp i allt stötte på en skidbacke! – och dessutom behövs det kartor för att kunna hitta ut). Allt är skattefritt här, vilket gör att man visst kan fynda stort.

Nästa steg var att ta bussen till Abu Dhabi, huvudmålet för min resa, där Kristoffer, min gamla arabiskakompis från Lund väntade. Han praktiserar nu på svenska ambassaden härnere.

Hotellet, som var det billigaste jag kunde hitta med hjälp av internet (vilket inte säger mycket, då det inte finns billiga hotell i denna stad, och vandrarhem är bara att glömma), var det med högst standard jag har bott på, med bubbelbadkar, egen badrock, en stor, härlig säng etc. bara för mig! ;-) När jag tog mig ett dopp i polen, träffade jag på en irakier som har bott i Holland i 14 år! Han erbjöd sig sedan att visa runt mig i stan – och vi såg det ”tusen och en natt”-inspirerade Emirates Palace, som var hundra gånger vackrare och trevligare än Burj Al Arab. Här kunde vi komma in helt gratis, och det visade sig vara Italiens nationaldag, så det bjöds på alla möjliga läckerheter av Italiens ambassadör. Detta hotell tillhör regeringen, och här tas finbesök emot från världen över – härom veckan var Bush här!

Efter en titt på IKEA och efter att jag övergett tanken att köpa en mobil här, åkte jag för att ta en öl med Kristoffer och hans amerikanska kompisar. Han berättade ännu mer om sitt ogillande av det emiratiska samhället och hur detta samhälle egentligen fungerar. Bland annat det bor över 300.000 britter här, och att UAE och Sverige är stora handelspartners, och att prisnivån har fördubblats här på ett halvår… Trots den snabba utvecklingen här, fler och fler svenskar i regionen och vikten av emiraterna i världsekonomin får svenska ambassaden inga extra pengar för att tillsätta mer personal…

Eftersom jag knappt ätit nåt på hela dagen (värmen gör en liksom inte hungrig – utan jag bara dricker och dricker vatten) stapplade jag mig tillbaka efter några öl bland alla skyskrapor och i stekande hetta tillbaka till hotellet – staden ger faktiskt lite en känsla av New York. Den brukar faktiskt kallas UAE:s NY medan Dubai är landets LA…

Dagen därpå tog jag mig iväg till ambassaden, där jag tillbringade en heldag. När jag efter många taxiturer kom dit (jag och taxichaufförerna hade svårt att förstå varandra..) mötte jag ett stort kaos... Det visade sig att presidentens (Sheikh Khalifa bin Zayed Al-Nahyan) bror avlidit i en flygolycka dagen innan, vilket innebar tre dagars landssorg, och en massa arbete och viktiga beslutstaganden från ambassadens sida. Dagen därpå skulle nämligen Sveriges nationaldag firas, med åttahundra gäster. Men de beslutade sig efter några krismöten för att skjuta upp på firandet till veckan efter, för att visa respekt mot det erimitiska samhället. Denna händelse gjorde att Kristoffer och de andra på ambassaden givetvis inte hade lika mycket tid för mig som de egentligen hade tänkt, men jag fick ändå se hur ambassaden arbetar vid en kris, så jag tycker det var intressant i alla fall. Även om det bor över 4000 svenskar härnere och vi har mycket handelsförbindelser med UAE arbetar endast totalt 11 personer på denna miniambassad (5 svenskar, inkl. Kristoffer som är praktikant, plus 6 inhemska, som givetvis inte är emiratier utan libaneser). Eftersom de är så få är deras arbete väldigt växlande, och de får vara med på alla hörn. Däremot verkar samtliga nästan utbrända, och enligt ambassadören själv kommer nog ambassaden snart behöva läggas ner om inte UD skickar ner mer folk. Enligt Kristoffer är det väldigt få hemma i Sverige som har insett hur viktig Arabemiraten är för svensk ekonomi, och att utvecklingen härnere går snabbare än man kan föreställa sig hemma. Bara på ett halvår har prisnivån fördubblats, och löneutvecklingen är omöjlig att hålla på samma nivå, framförallt för UD-folk ;-)

(Kristoffer på sitt egna kontor... det ser precis likadant ut som regeringskansliets kontor hemma i Sthlm... t.o.m. likadana telefoner...)

Efter en massa möten fick ambassadör Bruno Beijer slutligen tid för mig som han lovat, och vi satt och samtalade i hela två timmar! Jag blev verkligen förvånad att han gav mig så mycket av sin tid på denna händelserika dag. Tack för det!

Vid 16-tiden tog jag en liten tur till Abu Dhabi Mall, och inhandlade lyxdadlar (något, eller kanske det enda, som växer i detta ökenlandskap) och rökelse till min värdfamilj. Sedan gick jag med raska steg i hettan tillbaka till hotellet, hämtade min väska och åkte tillbaka med bussen till Dubai (denna väg skall visst vara den mest trafikolycksdrabbade vägen i världen, med över 7 filer...). På grund av shejkens död tog denna resa, som egentligen bara tar 1,5 timme, hela 3,5 timmar! Trafiken är verkligen helt olidlig i Dubai; varför inte använda lite av alla pengar till att skaffa en järnväg, så att folk kan komma i tid till jobbet? För att inte tala om miljön… Restaurangdörrarna står ju öppna med full luftkonditionering på – snacka om slöseri. Däremot har de inte ansträngt sig för att skaffa ett kylsystem för vattnet. Det är ju en underlig känsla när det kommer stekhett vatten ur kallvattenkranen, och lagom roligt när man behöver en svalkande dusch…

Sista dagen blev inte lika lång som jag hade tänkt mig eftersom Gulf Air bestämde sig för att ställa in mitt flyg, och jag tvingades ta ett tidigare… Jag satte väckarklockan på 6 och tog mig till havet för att ta mig ett morgondopp, innan sanden blivit för varm och solen för stark. Det var härligt att bara ligga i det turkosblåa vattnet, och det var så varmt att ingen badkruka som helst kan klaga. Den arabiska gulfen är väldigt grund, även mitt ute i havet, ofta inte djupare än 20 meter… Så det är inte konstigt om klimatet är som det är.

Därefter tog jag mig till Dubai Creek, som är kanalen mitt i stan, dit all handel kommer. Här i närheten finns även guldmarknaden, som är en av världens största, där guldhandlare från alla världens hörn finns samlade.

Jag tog mig även in i en butik med abayor, där jag letade efter en svart abaya som minne. Jag provade flera stycken, men det visade sig att den största storleken fortfarande var för liten, och det känns ju löjligt att ha en klädsel som är till för att dölja allt, och sedan sticker ändå handlederna och anklarna fram… Men jag är väldigt stolt över mitt prutande; jag lyckades få ner priser från 180 dirham (typ 350 kronor) till 90 dirham, för att till och med innehålla en burka. Lite pinsamt nog sade jag att jag såg ut som en afghansk kvinna i kläderna, vilket jag givetvis inte menades som speciellt positivt, då jag tänkte på kvinnoförtrycket. Men försäljaren tyckte att jag såg jättevacker ut, och kanske inte så konstigt när det visade sig att han kom från Afghanistan… Vilken tur att han inte förstod sig på min negativa underton ;-)

Sedan var det dags att ta mig till flygplatsen. Amer skjutsade mig hela vägen, och efter avskedet var min korta, men intensiva, gulfvisit slut. Det är mycket intressant att ha varit där, vilket känns lite som att ha varit en del av SimCity, helt enkelt en värld som inte finns i verkligheten. Jag kan inte säga att jag tycker om stället, och känner inte direkt att jag vill tillbaka, men det var helt klart värt ett besök. Och tro mig – det här är bara början för UAE. Den som påstår att det inte finns någon ekonomisk utveckling i Mellanöstern bör nog tänka om… Det är bara det att jag föredrar länder med kultur och historia framför höga hus och bilar.

Väl hemma välkomnades jag med öppna armar av min nya familj. Jag stupade i säng, och har nu varit sjuk i flera dagar, som resultat av det extrema klimatet därnere.