Kl 01.50 inatt landar min kära kompis Mona på Ammans flygplats, lagom till att inviga Ramadan ;-) Så om några timmar är det återigen dags att ta sig ut med Yasser, min otrolige morbror och chaufför, för ett kärt återseende!
söndag 31 augusti 2008
Från bröllop till fasta...
Igår annonserades det ut i typ alla arabiska medier, förutom de jordanska, konstigt nog, att den första september blir startskottet för årets Ramadan! Redan imorgon alltså. Detta innebär ingen mat, dricka (!!), cigaretter eller sex från gryning till skymning - vilket är en ganska lång tid när fastemånaden lyckas hamna precis i den varmaste perioden på året! De senaste 10 dagarna har vi haft över 40 grader dagligen, och vart man än befinner sig finns det inte en vindpust i sikte... Detta har tagit på krafterna kan jag försäkra, och bland det första jag gjorde efter att ha kommit tillbaka från Palestina (och tagit avsked av de sista västerlänningarna jag kände, som alla övergav mig ;-) ) var att söka upp en läkare för att kolla upp mina magproblem som har funnits med i bilden ända sedan jag kom hit i våras. Efter ultraljud, en massa prover och läkarbesök - samt 1300 kr fattigare - hittade de ändock inget fel på mig, trots att jag vissa dagar springer på toaletten typ 4 ggr i timmen, och det dessutom har svartnat framför ögonen på mig flera gånger senaste tiden. Jag fick dock - som alltid - mediciner för besvären, och tog hela 5 tabletter i en vecka - utan att de hittat något fel på mig! Nu kan jag i alla fall meddela att magen är bättre för tillfället - och jag hoppas att det fortsätter så... Kanske gör fastande susen för magen? Jag tänker nämligen försöka mig på att "göra" Ramadan. Men jag börjar med en mjukstart, vilken innebär vatten! Jag har länge velat vara i ett arabland under Ramadan, och tycker det ska bli jätteintressant att få vara med om detta! Om inte av religiösa skäl, så att faktiskt få känna med de fattiga... Och inte kan väl jag äta under dagen, när det bjuds på hur mycket läckerheter som helst under kvälls- och nattetid i min familj..? Det blir ju lite kaka på kaka, även om jag inte känner något krav ifrån min värdfamilj att fasta. Det är helt frivilligt.
Volontärarbete på UNRWA..?
Jag skrev för några veckor sedan ett mail till min kontaktperson på UNRWA-kontoret i Amman, där jag frågade om det fanns möjlighet för mig att få utföra någon sorts insats för deras organisation. Detta dels med tankte på inspiration till min kommande c-uppsats, som jag vill ska handla om de palestinska flyktingarna i Jordanien, och dels för att jag tycker att det skulle vara väldigt roligt och lärosamt att få arbeta med den palestinska flyktingfrågan inom den största FN-organisationen i Jordanien. Därefter behövde jag komplettera med CV och personligt brev. Redan dagen därpå fick jag ett positivt mail, där det stod att jag var välkommen att arbeta inom äldreomsorgen - och att jag kunde komma på möte, så snabbt de fått ett rekommendationsbrev från min professor i Sverige... Perfekt, tänkte jag. Äntligen kan jag ha nytta av mina år inom äldreomsorgen. Och, tänk vad mycket dessa gamlingar kommer kunna berätta om! De, om några, har ju faktiskt bott i Palestina innan krigen och Israels bildande.. Så, förra måndagen åkte jag till huvudkontoret för att tala med överläkaren där, och det visade sig att han inte ens läst mitt cv, och inte fattat att jag var en statsvetarstudent och inte läkarstuderande. Ganska snabbt förstod han att jag inte skulle kunna göra så mycket nytta... Han tyckte snarare att jag skulle vända mig till kvinnoorganisationerna, eller kanske skolorna... Men vid detta laget kände jag inte för att anstränga mig något mer, utan har lagt det hela på is. Med tankte på värmen, var det kanske det bästa. Istället har jag suttit en hel del på det enda bibliotek som nått upp till mina krav - Maktabat Shoman - och läst och samtalat med bibliotikarierna.
Tjejgymmet
En ytterligare sysselsättning i den stekande värmen har varit att gå till gymmet i närheten av vårt hus. Där har de kylande luftkonditionering, plus att jag får lite rörelse i den stillasittande vardagen här (man orkar typ ingenting i värmen, och om man väl tar sig ut, färdas man i taxi nästan jämt...). Man vill ju inte tyna bort... ;-) Eftersom gymmet är relativt nyöppnat, är det dessutom inte så mycket folk där, vilket innebär att jag har personliga tränare i princip varje gång - och jag känner både personalen och de andra som tränar där rätt väl! De är ett riktigt roligt sällskap!
Bröllopsveckan
Senaste veckan har annars präglats av bröllop på bröllop. Alla vill ju givetvis gifta sig innan Ramadan, då inga bröllop arrangeras överhuvudtaget! Så torsdagen den 21, förra måndagen och i torsdags till fredags (2-dagarsbröllop!) var det hafla (fest) som gällde! Vanligtvis började de runt nio på kvällen och höll bara på i runt två timmar, vilket jag tyckte var ganska ynkligt. Det tråkiga är ju annars att män och kvinnor är totalt separerade under dessa festligheter, i alla fall om familjen kommer från staden Salt och är "riktiga jordanier" ;-) Första bröllopet var lokaliserat i en jättevacker sal, som hade en påkostad dekoration, och jag trivdes ganska väl ända tills damerna i familjen kände för att gå kl 22 - bara en timme efter att vi kommit! Vi måste ju hitta en taxi hem... Så det var ju inte så mycket man såg av det bröllopet. Annars var den viktiga "vigseln" i torsdags, då Umm Bakers brorson skulle gifta sig. Bröllopet hölls till hemma hos honom - på taket! Jag hade faktiskt inhandlat en klänning som liknade mina värdsystrars (även om jag omöjligt kunde hitta en hellång klänning som passade, eftersom jag verkar vara en "jätte" i detta land - det är svårt att hitta kläder...), och täckte mig från topp till tå! Till min stora förvåning var de flesta av kvinnorna dock mycket lättklädda, och imamens döttrar var ju värst av alla, medan de i vanliga fall är heltäckta i svart. Helt absurt. Jag hade nog helst velat vara på "den andra festen", den för männen, som verkade vara roligare, med bland annat pistolskott och riktig jordansk mansdans! Till en början dansade jag med och hade kul, men så kom "erbjudandet" om en arabisk man (hennes son) från en av kvinnorna - och då bara rann vattnet över! Inte för att denna fråga är ovanlig, men denna kväll fick jag bara nog av denna kultur, detta folk...helt plötsligt kände jag av världens hemlängtan! Från början har min tanke varit att mest försöka umgås med jordanier, och jag har inte velat fastna i "utbytesstudentsfällan" och bara prata engelska som i vilket land som helst, och jag har verkligen ansträngt mig för att hitta jordanska kompisar, men när det väl kommer till kritan är det bara familjen (och i och med detta en hel släkt i sig med mycket mycket folk) som jag verkligen känner är äkta! Det är inte svårt att komma i kontakt med folk här - man pratar ju jämt med taxichaufförer, dricker kaffe med butiksbiträden etc. - men när det gäller äkta vänskap är det ganska svårt som västerlänning. Antingen vill de ha engelskautbyte eller så vill de att man ska ta sig med dem till Sverige (det är inte ovanligt att folk frågar det rakt ut efter en liten pratstund!) - men att bara vara kompis, det är inte lika eftertraktat. Dessutom brukar min lilla mamma här säga att jordanierna är ett mer "ärligt" folk än exempelvis syrierna, egyptierna eller palestinierna, och visst man blir inte lurad på gatan om man frågar efter vägen - men jag måste säga att under min tid i Egypten fick en hel hop med mycket bra och nära vänner utan att anstränga mig alltför mycket - och de finns kvar än idag. Och när jag gick på bröllop där kände jag mig mer som "en av dem", trots att de är så mycket fattigare än jordanierna är! Men det skall tilläggas att jag nästan endast umgicks med killar där, medan detta är en större svårighet här då jag bor i en familj där man inte har "killkompisar" som tjej, och där de först tittade skeptiskt på mig när jag skulle ta en fika med en brittisk killkompis förra veckan - helt ensam! Tjejer verkar mest umgås med de vänner de haft sedan urminnes tider, eller så sitter de i hemmen, med undantag kanske för den rikare eliten..? Men, men, jag ska inte klaga - nu känns det mycket bättre, och jag hoppas att denna hemlängtan bara var en lite dipp... Sådana kommer ju ibland. Men ni ska veta därhemma att jag saknar er!
ovan: Ayat och Reem i sina finklänningar inför bröllopen. Jag själv hade även en liknande (dock kort), men givetvis står jag alltid själv bakom kameran vid dessa tillfällen...nedan: hela familjen samlad: fr.v. Bark, Abu Bakr, Umm Bakr, Ayat, Reem och Bilal
ovan: mina finklädda värdföräldrar i vår "salon" (ps. Umm Bakr är inte photogenic - det går inte att fånga hennes vardagliga charm på kort)nedan: kvinnorna sjunger i kanon för brudparet
nedan: Umm Bakr och Ayat dansar för fullt
torsdag 21 augusti 2008
Bland checkpoints och heliga platser - i Palestina
Förra helgen åkte jag och Marie över till Det Heliga Landet på andra sidan Jordanfloden. Det enda vi hade planerat i förhand var sovplats hos vår gamla japanske kursare Toschi, som numera arbetar som akupunktör och massör i olika byar på Västbanken.
Det första steget var att ta sig över själva gränsen. Egentligen ligger Jerusalem mycket nära Amman, men på grund av den extremt byråkratiska och tidskrävande gränskontrollen tog resan, allt som allt, ändå drygt fyra timmar! Man kan ju tro att det endast är palestinierna, och araber i största allmänhet, som har problem vid de israeliska kontrollerna - men icke sa nicke - även vi västerlänningar möttes av stor skepticism och mängder av frågor... Vart ska ni bo? (Svar: Petra Hostel - en vit lögn) Hur länge ska ni stanna? Ska ni besöka fler platser än Jerusalem? Hur mycket pengar har ni med er? (och här behövde vi lägga upp varenda sedel...) Har ni beökt Israel tidigare? Vad är er relation - hur känner ni varandra? (många därborta trodde att Marie var min mamma, då hon definitivt är äldre än vad jag är...) Har ni besökt Pakistan, Afghanistan, Sudan, Iran...? Do you wear any weapons??
Min stora fruktan var att få en israelisk stämpel i mitt svenska pass, eftersom det leder till att jag inte kan besöka många fler arabiska länder än Jordanien och Egypten, och verkligen inte Syrien, som jag redan har ett visum till. Så jag visade upp mitt nederländska pass, som jag trodde att de skulle bli mycket förvirrade av (två nationaliteter har förvirrat folk tidigare...), men till min förvåning var de faktiskt mildare mot mig än mot Marie, med sitt svenska pass. Svenskar är inte favoritturistgruppen no. 1 av israelerna, på grund av vår traditionella pro-palestinska ställning, och dessutom det faktum att det kommer många svenskar till regionen för att observera hur palestinierna behandlas och vill arbeta med MR. Så mitt nederländska pass var snarare en tillgång! ;-) Jag som har klagat tidigare över de "överdrivna" vätskepåsarna på europeiska flygplatser - de är då ingenting mot vad vi, och för att inte tala om palestinierna eller jordanierna, fick gå igenom vid denna gränsövergång. Jag som känner lite extra med gamlingar ville nästan gripa in när tre musukösa, fullt beväpnade, israeliska soldater hänsynslöst tog upp en rullstolsbunden kvinna i 80+-åldern och ställde henne på benen, som nästan veks ihop, för att hon skulle igenom någon kontroll. Och när det sedan pep, ryckte de nästan av henne kläderna med våld - denna gulliga, beslöjade kvinna! I Israel är det ju allmän värnplikt även för tjejer, vilket ledde till att vi nästan såg fler kvinnliga soldater än manliga vid gränsen. Man skulle ju kunna tro att de kanske skulle ge oss ett varmare bemötande - men icke sa nicke - de var hårda som sten!
När vi slutligen var på andra sidan israeliska gränsen tog vi oss i ilfart till Jerusalem. Vi skulle träffa Toschi vid Damaskusporten, en av alla ingångar till gamla staden, men innan han kom satt vi och beskådade folk - det var fredag, och klockan ungefär 12, så folk bara rusade in genom porten för att hinna till fredagsbönen i moskén...
ovan: jag utanför Damaskusporten
När Toschi slutligen kom, tog vi oss igenom porten - och whoops, på andra sidan mötte oss en helt annan värld - vi hamnade mitt i souqen (marknaden), bland urgamla byggnader, kullerstensgator och smala gränder, och ett människomyller åt vilket håll man än tittade... Souqen påminde mig lite om Khan el-Khalili i Kairo, även om priserna var av ett helt annat slag! Israel är dyrt.
Efter en stunds strosande tog vi oss för att gå "Smärtans väg" (Via Dolorosa) genom Jerusalem, som sägs vara den väg som Jesus gick med korset fram till Golgata, där han korsfästes. Hela staden är ju fullsmockad av kyrkor, och vi besökte bland annat kyrkor på de platser Jesus piskades, där han fick törnekronan... och slutligen Den heliga gravens kyrka, som antagligen är den mest heliga platsen i Jerusalem för kristna. I denna kyrka finns det som anses vara Jesus grav, platsen där han korsfästes, där han togs ner for korset... Även för den buddistiske Toschi var denna plats "touching". Synd bara att det ska flockas turister från alla världens hörn - det förstör en hel del av den heliga känslan. Och att stå i timmar i kö för att gå in i Jesus grav - det är det inte värt.
ovan: här började Jesus vandring med korset... Via Dolorosa, station 1.
ovan: ett av många krucifix i Heliga gravens kyrka
nedan: jag och Marie vid platsen där Jesus togs ner från korset
nedan: utsikt från gamla staden - i fjärran kan man skymta den berömda muren, som delar upp Israel och Västbanken!
Som sagt var vi där på en fredag, vilket också är dagen då judarnas sabbath börjar. När vi kom fram till deras heliga Klagomur kunde vi beskåda mängder av judar, klädda i svart, med långa polisonger och fyrkantiga pälsmössor...mitt i sommaren! Här kom det även fram en fanatisk judisk kvinna till mig, som bland annat sade att om du träffar en jude; säg åt honom att inte gifta sig med Dig, för det skulle vara en värre händelse än förintelsen! (i judendomen får ju barnen mammans religion, och inte pappans..) - and don't forget; We are The Chosen People of God! Här finns nog många fanatiker av olika slag... Dessutom kunde vi beskåda ett gäng barn, som alla skrek klagoskrik mot muren i kör... Brainwash.
ovan: judar väntandes på bussen, i närheten av Klagomuren
nedan: Klagomuren själv
Efter mycket gående, tog vi oss ut ur gamla staden och tog en taxi upp på Olivberget, där man kan få en mycket vacker utsikt över hela staden... Vi åkte dit lagom till solnedgången, och både vyn och luften var underbar (överhuvudtaget kändes luften renare och svalare i Jerusalem, jämfört med Amman). Vid sluttningen av detta berg ligger också tusentals judar begravda...
ovan: mängder av gravar längs bergssluttningen...
nedan: Toschi och jag väntar på att solen ska gå ner, på Olivbergets topp
nedan: ett vackert olivträd i skymningen, från Olivberget självt
Efter en heldag - till fots! - tog vi bussen till Ramallah, där Toschis lägenhet väntade med en mycket frestande säng... Synd bara att han är japan, och alltså inte sover på madrass. Men trots att jag sov på stenhårt underlag, sov jag som en stock! Marie, stackarn, fick inte en blund på hela natten...
Dag nummer två ringde alarmet kl. 7, och vi skulle ta oss till Toschis jobb, på en klinik i byn Beddu - en halvtimme med buss från Ramallah. När vi pratade med en av barnmorskorna där, visade det sig att det fanns en helig kyrka bara några kilometer därifrån, dit mängder av kristna pilgrimer vallfärdar varje år! Platsen heter Emmaus, och här sägs visst Jesus ha uppenbarat sig... För min del, var utskten det mest givande - vackra berg, beklädda med olivträd...
Barnmorskans berättelser om livet efter andra intifadan var inte glädjande... Innan muren sattes upp, kunde hon ta sig till Jerusalem utan problem... Nu är det lättare för henne att träffa sin vänninna i Sverige, än kompisarna och släktingarna en halvtimme bort, på andra sidan muren. Tidigare åkte hon alltid till Tel Aviv och Döda Havet för att bada - nu finns det inget hav att besöka! The Israelians took all the nice parts - all the parts with water. I want my children to see the sea -learn how to swim - but I can just point with my finger in the direction of the sea, that's all I can do. Det finns två typer av pass för palestinierna - ett grönt och ett blått. Med det gröna kan de röra sig fritt i Israel, det är till för de palestinier som bor utanför Västbanken och Gaza (alltså en minoritet) - de andra kan omöjligt ta sig ut ur Västbanken. Åker man in eller ut ur städer måste man ta sig igenom checkpoints, där allt gås igenom...
ovan: Marie och barnmorskan
Efter besöket i Emmaus tog vi oss tillbaka till Ramallah, som två dagar tidigare varit centrum för hela Mellanösterns uppmärksamhet, och på alla nyhetssändningar, då den palestinske diktaren Mahmoud Darwishs döda kropps flögs hit från USA för att begravas... Han har setts som en stor symbol för palestiniernas självständighetsrörelse, och en viktig inspirationskälla. Hela staden var beklädd med hans ansikte...
Det går ju inte att vara i Ramallah, utan att ha besökt Yasser Arafats grav. Vi åkte till regeringshögkvarteret, där numera Abbas sitter (Ramallah fungerar ju som Västbankens huvudstad - och är i och med detta också ganska fri från israeliska soldater...), och tog oss en titt på graven - som var beklädd i en dikt av Darwish! - och som vaktades av två finklädda soldater. Att få besöka Arafats berömda kontor, var dock strikt förbjudet - och vi fick endast veta i vilken riktning det låg...
ovan och nedan: Arafats monumentala grav
Därefter tog vi oss, jag och Marie, till busstationen och satte oss på en buss som skulle ta oss till Nablus - staden på norra Västbanken, som har en blodig historia. Jag var mest begeistrad över den vackra naturen jag såg från bussfönstret - olivträd och berg så långt ögat kan nå - precis så som man tänker sig att Jesus miljö måste ha sett ut. Då och då fick jag till och med en skymt av fåraherdar och deras fåraskockar. Magiskt.
En bit utanför Nablus stannade bussen dock, och vi skulle ta oss igenom den värsta checkpointen dittills. Beväpnad med en kulspruta gick en israelisk soldat igenom hela våra väskor, och även oss, och ställde en hel del frågor. Sedan var det fritt fram att komma in. Det ska nämnas att Nablus inte är turistmålet no. 1 i Israel... Överallt i stan möttes vi av skeptiska blickar. Och trots att denna stad, som egentligen är mycket större än Ramallah, ligger vackert belägen mellan två berg ogillade jag den från första början. I souqen, som är byggd som en labyrint så att det är svårt att hitta ut, var full av bilder av martyrer, Yasser Arafat och Saddam Hussein! Och mitt i en rondell stötte vi på en grav, som visst tillhörde en palestinier som blivit skjuten av en israel mitt på gatan! Ibland kommer visst israeliska spioner till denna stad - som många själmordsbombare har kommit ifrån, och där missnöjet med den israeliska occupationen är extra stort - och träffar de på palestinska motståndare, skjuter de dem på natten. Detta kan ha varit anledningen till att vi möttes av sådan kyla - de kan ju ha trott att vi var israeler - vad skulle vi annars ha gjort i denna stad!?! Även om vi endast var där i 3 timmar, kände jag mig riktigt instängd, och var rädd för att faktiskt inte komma ut i rättan tid! Det kändes som ett fängelse - hur ska det då inte kännas att bo här, på riktigt? Man kan ju förstå om de blir tokiga - och till och med spränger sig själva - det finns ingen framtidstro. Gravida kvinnor är till och med rädda för att inte hinna fram till sjukhuset i Ramallah i rättan tid för förlossning!
En man där tog till nästan vilka medel som helst för att få följa med oss till Ramallah, och sedan Amman, och sedan.. Sweden! Han förstod inte när vi sade NEJ, att vi var gifta och hade BARN, och ville åka själva... Jag har aldrig varit rädd i Mellanöstern förut, men härifrån längtade både jag och Marie tillbaka till det fria Amman! Som tur var tog vi oss slutligen ut ur checkpointen, fick tag på en taxi, och tog oss tillbaka till Ramallah, som i jämförelse kändes som en väldigt fri stad!
ovan: martyrbilder i vartenda hörn (ruggigt...)
nedan: Arafat vakar fortfarande över denna stad
nedan: graven, som pryder en av Nablus rondeller...
Dag 3 tog vi oss upp tidigt igen, packade våra väskor och tog oss till huvudkontoret för Toschis organisation; Palestinian Medical Relief Society. Vi talade med några läkare om deras verksamhet, och blev inbjudna att få följa med deras akutteam... Synd att tiden inte räckte till detta. Vi tog avsked av Toschi, och tog oss tillbaka till Jerusalem. Innan vi åkte tillbaka till Amman ville vi ju se de två moskeerna; Klippmoskén och Al-Aqsa (som är den tredje mest heliga platsen för muslimer, efter Mecka och Media Munawwara i Saudiarabien)! När vi kom fram (kl 11.02) till ingången, blev vi dock stoppade av de israeliska soldaterna, som sade att det var förbjudet att komma in efter kl 11 - pga middagsbönen! Jag försökte förklara att vi endast ville få oss en nära titt på moskéerna, vilket kunde gå mycket snabbt, och att bönen faktiskt inte börjar förrän kl 12.30, men det hjälpte inte... Det var smått irriterande att se alla muslimer gå igenom ingången utan minsta fråga, medan soldaterna utgick ifrån att vi verkligen inte kunde vara muslimer... Alla bär ju inte slöja och har arabiskt ursprung. De själva var ju dessutom blonda israeler. Nästa chans för turister att besöka moskéerna på Tempelberget var kl 13.30, då jag egentligen hade tänkt vara tillbaka i Jordanien. För att försöka komma in i alla fall, tog vi på oss slöjor och försökte komma in genom den andra ingången till Tempelberget - vilken, utan vårt medvetande, gick via den judiska Klagomuren. Vi var definitivt de enda beslöjade kvinnorna där, och de enda passen och väskorna som kontrollerades in i minsta detalj var våra! Pinsamt värre. Jag frågade även en gammal man om ingången till moskéerna, på arabiska och engelska, och då skrek han tillbaka att han endast tänkte prata hebreiska, och verkligen inte hade för avsikt att hjälpa oss. Efter många försök att komma in, två kaffekoppar senare, och efter att dessutom ha stött på en Lundakompis på semester mitt i allt kaos (hur liten kan inte världen vara!?!) närmade sig kl 13.30 och vi kom slutligen in...
ovan: Klippmoskén var nog ändå värd all väntan!
Vi beskådade moskéerna snabbt, och tog oss sedan iväg till bussen som skulle ta oss till jordanska gränsen. Trodde vi ja! När vi kom fram visade det sig att bussarna slutat gå för dagen (klockan var typ 14.30!) och det enda sättet för att ta oss tillbaka samma dag var att ta en taxi! Marie, som redan var slut på pengar, och jag, som inte var så mycket rikare jag, blev förfärade! Hur ska vi ta oss hem!? Kan det stämma att bussen slutar gå så tidigt? Hur svårt ska det vara att ta sig ut ur detta land? Efter en stunds förhandlande, på arabiska ;-) , fick jag slutligen ner priset på taxin (som visade sig vara en hel buss, bara för oss!) från 200 shekel till 120 (runt 250 kr). Gränsen hade redan stängt för palestinierna och jordanierna kl 15, så när vi väl kom fram var det i princip folktomt (gränsen är öppen till kl 18 för oss västerlänningar). För att komma ut ur Israel behövde vi dessutom betala 151 shekel (över 300 kr)! Det är väl inte ofta man betalar både in- och utavgifter i ett land? Väl tillbaka på jordanska gränsen kändes det som en befrielse...
Detta var absolut en givande utflykt, och naturen och heligheten förstår jag lockar, men som klimatet är nu på Västbanken, och även i Jerusalem, skulle jag inte kunna tänka mig att stanna där en längre period. Jag tror att palestinierna här i Amman på många sätt har det bättre (visst det finns undantag) än palestinierna hemma i det heliga landet, även om de själva är av en annan åsikt. Men de allra flesta av dem vet ju faktiskt inte vad de längtar till i dagsläget, eftersom de omöjligt kan komma över gränsen! Men det är väl lätt för mig att säga.
Det första steget var att ta sig över själva gränsen. Egentligen ligger Jerusalem mycket nära Amman, men på grund av den extremt byråkratiska och tidskrävande gränskontrollen tog resan, allt som allt, ändå drygt fyra timmar! Man kan ju tro att det endast är palestinierna, och araber i största allmänhet, som har problem vid de israeliska kontrollerna - men icke sa nicke - även vi västerlänningar möttes av stor skepticism och mängder av frågor... Vart ska ni bo? (Svar: Petra Hostel - en vit lögn) Hur länge ska ni stanna? Ska ni besöka fler platser än Jerusalem? Hur mycket pengar har ni med er? (och här behövde vi lägga upp varenda sedel...) Har ni beökt Israel tidigare? Vad är er relation - hur känner ni varandra? (många därborta trodde att Marie var min mamma, då hon definitivt är äldre än vad jag är...) Har ni besökt Pakistan, Afghanistan, Sudan, Iran...? Do you wear any weapons??
Min stora fruktan var att få en israelisk stämpel i mitt svenska pass, eftersom det leder till att jag inte kan besöka många fler arabiska länder än Jordanien och Egypten, och verkligen inte Syrien, som jag redan har ett visum till. Så jag visade upp mitt nederländska pass, som jag trodde att de skulle bli mycket förvirrade av (två nationaliteter har förvirrat folk tidigare...), men till min förvåning var de faktiskt mildare mot mig än mot Marie, med sitt svenska pass. Svenskar är inte favoritturistgruppen no. 1 av israelerna, på grund av vår traditionella pro-palestinska ställning, och dessutom det faktum att det kommer många svenskar till regionen för att observera hur palestinierna behandlas och vill arbeta med MR. Så mitt nederländska pass var snarare en tillgång! ;-) Jag som har klagat tidigare över de "överdrivna" vätskepåsarna på europeiska flygplatser - de är då ingenting mot vad vi, och för att inte tala om palestinierna eller jordanierna, fick gå igenom vid denna gränsövergång. Jag som känner lite extra med gamlingar ville nästan gripa in när tre musukösa, fullt beväpnade, israeliska soldater hänsynslöst tog upp en rullstolsbunden kvinna i 80+-åldern och ställde henne på benen, som nästan veks ihop, för att hon skulle igenom någon kontroll. Och när det sedan pep, ryckte de nästan av henne kläderna med våld - denna gulliga, beslöjade kvinna! I Israel är det ju allmän värnplikt även för tjejer, vilket ledde till att vi nästan såg fler kvinnliga soldater än manliga vid gränsen. Man skulle ju kunna tro att de kanske skulle ge oss ett varmare bemötande - men icke sa nicke - de var hårda som sten!
När vi slutligen var på andra sidan israeliska gränsen tog vi oss i ilfart till Jerusalem. Vi skulle träffa Toschi vid Damaskusporten, en av alla ingångar till gamla staden, men innan han kom satt vi och beskådade folk - det var fredag, och klockan ungefär 12, så folk bara rusade in genom porten för att hinna till fredagsbönen i moskén...
ovan: jag utanför DamaskusportenNär Toschi slutligen kom, tog vi oss igenom porten - och whoops, på andra sidan mötte oss en helt annan värld - vi hamnade mitt i souqen (marknaden), bland urgamla byggnader, kullerstensgator och smala gränder, och ett människomyller åt vilket håll man än tittade... Souqen påminde mig lite om Khan el-Khalili i Kairo, även om priserna var av ett helt annat slag! Israel är dyrt.
Efter en stunds strosande tog vi oss för att gå "Smärtans väg" (Via Dolorosa) genom Jerusalem, som sägs vara den väg som Jesus gick med korset fram till Golgata, där han korsfästes. Hela staden är ju fullsmockad av kyrkor, och vi besökte bland annat kyrkor på de platser Jesus piskades, där han fick törnekronan... och slutligen Den heliga gravens kyrka, som antagligen är den mest heliga platsen i Jerusalem för kristna. I denna kyrka finns det som anses vara Jesus grav, platsen där han korsfästes, där han togs ner for korset... Även för den buddistiske Toschi var denna plats "touching". Synd bara att det ska flockas turister från alla världens hörn - det förstör en hel del av den heliga känslan. Och att stå i timmar i kö för att gå in i Jesus grav - det är det inte värt.
ovan: här började Jesus vandring med korset... Via Dolorosa, station 1.
ovan: ett av många krucifix i Heliga gravens kyrkanedan: jag och Marie vid platsen där Jesus togs ner från korset
nedan: utsikt från gamla staden - i fjärran kan man skymta den berömda muren, som delar upp Israel och Västbanken!
Som sagt var vi där på en fredag, vilket också är dagen då judarnas sabbath börjar. När vi kom fram till deras heliga Klagomur kunde vi beskåda mängder av judar, klädda i svart, med långa polisonger och fyrkantiga pälsmössor...mitt i sommaren! Här kom det även fram en fanatisk judisk kvinna till mig, som bland annat sade att om du träffar en jude; säg åt honom att inte gifta sig med Dig, för det skulle vara en värre händelse än förintelsen! (i judendomen får ju barnen mammans religion, och inte pappans..) - and don't forget; We are The Chosen People of God! Här finns nog många fanatiker av olika slag... Dessutom kunde vi beskåda ett gäng barn, som alla skrek klagoskrik mot muren i kör... Brainwash.
ovan: judar väntandes på bussen, i närheten av Klagomurennedan: Klagomuren själv
Efter mycket gående, tog vi oss ut ur gamla staden och tog en taxi upp på Olivberget, där man kan få en mycket vacker utsikt över hela staden... Vi åkte dit lagom till solnedgången, och både vyn och luften var underbar (överhuvudtaget kändes luften renare och svalare i Jerusalem, jämfört med Amman). Vid sluttningen av detta berg ligger också tusentals judar begravda...
ovan: mängder av gravar längs bergssluttningen...nedan: Toschi och jag väntar på att solen ska gå ner, på Olivbergets topp
nedan: ett vackert olivträd i skymningen, från Olivberget självt
Efter en heldag - till fots! - tog vi bussen till Ramallah, där Toschis lägenhet väntade med en mycket frestande säng... Synd bara att han är japan, och alltså inte sover på madrass. Men trots att jag sov på stenhårt underlag, sov jag som en stock! Marie, stackarn, fick inte en blund på hela natten...
Dag nummer två ringde alarmet kl. 7, och vi skulle ta oss till Toschis jobb, på en klinik i byn Beddu - en halvtimme med buss från Ramallah. När vi pratade med en av barnmorskorna där, visade det sig att det fanns en helig kyrka bara några kilometer därifrån, dit mängder av kristna pilgrimer vallfärdar varje år! Platsen heter Emmaus, och här sägs visst Jesus ha uppenbarat sig... För min del, var utskten det mest givande - vackra berg, beklädda med olivträd...
Barnmorskans berättelser om livet efter andra intifadan var inte glädjande... Innan muren sattes upp, kunde hon ta sig till Jerusalem utan problem... Nu är det lättare för henne att träffa sin vänninna i Sverige, än kompisarna och släktingarna en halvtimme bort, på andra sidan muren. Tidigare åkte hon alltid till Tel Aviv och Döda Havet för att bada - nu finns det inget hav att besöka! The Israelians took all the nice parts - all the parts with water. I want my children to see the sea -learn how to swim - but I can just point with my finger in the direction of the sea, that's all I can do. Det finns två typer av pass för palestinierna - ett grönt och ett blått. Med det gröna kan de röra sig fritt i Israel, det är till för de palestinier som bor utanför Västbanken och Gaza (alltså en minoritet) - de andra kan omöjligt ta sig ut ur Västbanken. Åker man in eller ut ur städer måste man ta sig igenom checkpoints, där allt gås igenom...
ovan: Marie och barnmorskanEfter besöket i Emmaus tog vi oss tillbaka till Ramallah, som två dagar tidigare varit centrum för hela Mellanösterns uppmärksamhet, och på alla nyhetssändningar, då den palestinske diktaren Mahmoud Darwishs döda kropps flögs hit från USA för att begravas... Han har setts som en stor symbol för palestiniernas självständighetsrörelse, och en viktig inspirationskälla. Hela staden var beklädd med hans ansikte...
Det går ju inte att vara i Ramallah, utan att ha besökt Yasser Arafats grav. Vi åkte till regeringshögkvarteret, där numera Abbas sitter (Ramallah fungerar ju som Västbankens huvudstad - och är i och med detta också ganska fri från israeliska soldater...), och tog oss en titt på graven - som var beklädd i en dikt av Darwish! - och som vaktades av två finklädda soldater. Att få besöka Arafats berömda kontor, var dock strikt förbjudet - och vi fick endast veta i vilken riktning det låg...
ovan och nedan: Arafats monumentala grav
Därefter tog vi oss, jag och Marie, till busstationen och satte oss på en buss som skulle ta oss till Nablus - staden på norra Västbanken, som har en blodig historia. Jag var mest begeistrad över den vackra naturen jag såg från bussfönstret - olivträd och berg så långt ögat kan nå - precis så som man tänker sig att Jesus miljö måste ha sett ut. Då och då fick jag till och med en skymt av fåraherdar och deras fåraskockar. Magiskt.En bit utanför Nablus stannade bussen dock, och vi skulle ta oss igenom den värsta checkpointen dittills. Beväpnad med en kulspruta gick en israelisk soldat igenom hela våra väskor, och även oss, och ställde en hel del frågor. Sedan var det fritt fram att komma in. Det ska nämnas att Nablus inte är turistmålet no. 1 i Israel... Överallt i stan möttes vi av skeptiska blickar. Och trots att denna stad, som egentligen är mycket större än Ramallah, ligger vackert belägen mellan två berg ogillade jag den från första början. I souqen, som är byggd som en labyrint så att det är svårt att hitta ut, var full av bilder av martyrer, Yasser Arafat och Saddam Hussein! Och mitt i en rondell stötte vi på en grav, som visst tillhörde en palestinier som blivit skjuten av en israel mitt på gatan! Ibland kommer visst israeliska spioner till denna stad - som många själmordsbombare har kommit ifrån, och där missnöjet med den israeliska occupationen är extra stort - och träffar de på palestinska motståndare, skjuter de dem på natten. Detta kan ha varit anledningen till att vi möttes av sådan kyla - de kan ju ha trott att vi var israeler - vad skulle vi annars ha gjort i denna stad!?! Även om vi endast var där i 3 timmar, kände jag mig riktigt instängd, och var rädd för att faktiskt inte komma ut i rättan tid! Det kändes som ett fängelse - hur ska det då inte kännas att bo här, på riktigt? Man kan ju förstå om de blir tokiga - och till och med spränger sig själva - det finns ingen framtidstro. Gravida kvinnor är till och med rädda för att inte hinna fram till sjukhuset i Ramallah i rättan tid för förlossning!
En man där tog till nästan vilka medel som helst för att få följa med oss till Ramallah, och sedan Amman, och sedan.. Sweden! Han förstod inte när vi sade NEJ, att vi var gifta och hade BARN, och ville åka själva... Jag har aldrig varit rädd i Mellanöstern förut, men härifrån längtade både jag och Marie tillbaka till det fria Amman! Som tur var tog vi oss slutligen ut ur checkpointen, fick tag på en taxi, och tog oss tillbaka till Ramallah, som i jämförelse kändes som en väldigt fri stad!
ovan: martyrbilder i vartenda hörn (ruggigt...)nedan: Arafat vakar fortfarande över denna stad
nedan: graven, som pryder en av Nablus rondeller...
Dag 3 tog vi oss upp tidigt igen, packade våra väskor och tog oss till huvudkontoret för Toschis organisation; Palestinian Medical Relief Society. Vi talade med några läkare om deras verksamhet, och blev inbjudna att få följa med deras akutteam... Synd att tiden inte räckte till detta. Vi tog avsked av Toschi, och tog oss tillbaka till Jerusalem. Innan vi åkte tillbaka till Amman ville vi ju se de två moskeerna; Klippmoskén och Al-Aqsa (som är den tredje mest heliga platsen för muslimer, efter Mecka och Media Munawwara i Saudiarabien)! När vi kom fram (kl 11.02) till ingången, blev vi dock stoppade av de israeliska soldaterna, som sade att det var förbjudet att komma in efter kl 11 - pga middagsbönen! Jag försökte förklara att vi endast ville få oss en nära titt på moskéerna, vilket kunde gå mycket snabbt, och att bönen faktiskt inte börjar förrän kl 12.30, men det hjälpte inte... Det var smått irriterande att se alla muslimer gå igenom ingången utan minsta fråga, medan soldaterna utgick ifrån att vi verkligen inte kunde vara muslimer... Alla bär ju inte slöja och har arabiskt ursprung. De själva var ju dessutom blonda israeler. Nästa chans för turister att besöka moskéerna på Tempelberget var kl 13.30, då jag egentligen hade tänkt vara tillbaka i Jordanien. För att försöka komma in i alla fall, tog vi på oss slöjor och försökte komma in genom den andra ingången till Tempelberget - vilken, utan vårt medvetande, gick via den judiska Klagomuren. Vi var definitivt de enda beslöjade kvinnorna där, och de enda passen och väskorna som kontrollerades in i minsta detalj var våra! Pinsamt värre. Jag frågade även en gammal man om ingången till moskéerna, på arabiska och engelska, och då skrek han tillbaka att han endast tänkte prata hebreiska, och verkligen inte hade för avsikt att hjälpa oss. Efter många försök att komma in, två kaffekoppar senare, och efter att dessutom ha stött på en Lundakompis på semester mitt i allt kaos (hur liten kan inte världen vara!?!) närmade sig kl 13.30 och vi kom slutligen in...
ovan: Klippmoskén var nog ändå värd all väntan!Vi beskådade moskéerna snabbt, och tog oss sedan iväg till bussen som skulle ta oss till jordanska gränsen. Trodde vi ja! När vi kom fram visade det sig att bussarna slutat gå för dagen (klockan var typ 14.30!) och det enda sättet för att ta oss tillbaka samma dag var att ta en taxi! Marie, som redan var slut på pengar, och jag, som inte var så mycket rikare jag, blev förfärade! Hur ska vi ta oss hem!? Kan det stämma att bussen slutar gå så tidigt? Hur svårt ska det vara att ta sig ut ur detta land? Efter en stunds förhandlande, på arabiska ;-) , fick jag slutligen ner priset på taxin (som visade sig vara en hel buss, bara för oss!) från 200 shekel till 120 (runt 250 kr). Gränsen hade redan stängt för palestinierna och jordanierna kl 15, så när vi väl kom fram var det i princip folktomt (gränsen är öppen till kl 18 för oss västerlänningar). För att komma ut ur Israel behövde vi dessutom betala 151 shekel (över 300 kr)! Det är väl inte ofta man betalar både in- och utavgifter i ett land? Väl tillbaka på jordanska gränsen kändes det som en befrielse...
Detta var absolut en givande utflykt, och naturen och heligheten förstår jag lockar, men som klimatet är nu på Västbanken, och även i Jerusalem, skulle jag inte kunna tänka mig att stanna där en längre period. Jag tror att palestinierna här i Amman på många sätt har det bättre (visst det finns undantag) än palestinierna hemma i det heliga landet, även om de själva är av en annan åsikt. Men de allra flesta av dem vet ju faktiskt inte vad de längtar till i dagsläget, eftersom de omöjligt kan komma över gränsen! Men det är väl lätt för mig att säga.
tisdag 19 augusti 2008
Yalla, 'Amru, yalla!
Det har redan gått mer än en vecka sedan jag skrev min sista arabiskatenta, och avnjuter nu min ledighet i fulla drag. Men jag kan måste medge att även om jag lade manken till under tentapluggandet hanns en hel del annat med…
Mingelkväll – i sekreterarbostaden
För två veckor sedan blev jag inbjuden av förstasekreteraren på svenska ambassaden, Maria, för att komma hem till henne på ”Summer Party”. Efter att ha inhandlat ett par nya sandaler, och gått in dem på ett minst sagt plågsamt sätt, anlände jag till hennes lyxiga lägenhet i stadsdelen Sweifieh. Det var roligt att komma in i en lägenhet som känns som svensk. Det var längesedan jag såg IKEA-möbler och sparsamt designad inredning… Det bjöds på allt möjligt smått och gott, inklusive chokladtårta, piråger och alkohol (vilket ändå är en bristvara i detta land). Dessutom var stora delar av Ammans diplomatfolk samlat; några från den svenska ambassaden, men de allra flesta från annat håll. Man känner sig ändå lite speciell när man blir inbjuden till en sådan tillställning, även om jag samtidigt kände mig lite missplacerad där, eftersom jag endast pluggar arabiska härnere, och inte representerar någon organisation eller nation. Men Maria själv är en mycket jordnära person, nästan i min egen ålder, och det fanns definitivt intressant folk att mingla med…
För två veckor sedan blev jag inbjuden av förstasekreteraren på svenska ambassaden, Maria, för att komma hem till henne på ”Summer Party”. Efter att ha inhandlat ett par nya sandaler, och gått in dem på ett minst sagt plågsamt sätt, anlände jag till hennes lyxiga lägenhet i stadsdelen Sweifieh. Det var roligt att komma in i en lägenhet som känns som svensk. Det var längesedan jag såg IKEA-möbler och sparsamt designad inredning… Det bjöds på allt möjligt smått och gott, inklusive chokladtårta, piråger och alkohol (vilket ändå är en bristvara i detta land). Dessutom var stora delar av Ammans diplomatfolk samlat; några från den svenska ambassaden, men de allra flesta från annat håll. Man känner sig ändå lite speciell när man blir inbjuden till en sådan tillställning, även om jag samtidigt kände mig lite missplacerad där, eftersom jag endast pluggar arabiska härnere, och inte representerar någon organisation eller nation. Men Maria själv är en mycket jordnära person, nästan i min egen ålder, och det fanns definitivt intressant folk att mingla med…
Förrförra lördagen, kvällen innan min första tenta (!), åkte jag, Reem och min amerikansk-jordanska klasskompis Christine till den sista konserten av Jordan Festival, som hållit på i en hel månad, i Jerash. Det ska nämnas att det var ett väldigt sjå med att övertala familjen, och framförallt sönerna, om att Reem skulle få följa med. Det var ju sent på kvällen…och det fanns ju så mycket folk där (många killar!)…och hur skulle vi komma hem mitt i natten från en stad nästan en timme ifrån Amman? Som tur var godkände vår kära mamma att jag bjöd med Reem, och tur var väl det, för det visade sig att hon aldrig ens har varit i denna historiska stad! Dessutom har hon ju kämpat sig igenom sina hemska slutprov!
I Jerash väntade ingen mindre än Amr Diab – antagligen arabvärldens mest populära och kända sångare – som jag lyssnat till ända sedan jag var i Egypten för första gången för dryga 3,5 år sedan! Säkerhetspådraget var rejält, och vi behövde gå igenom ett antal kontroller innan vi kunde komma fram till den romerska amfiteatern som konserten skulle äga rum i… Konserten skulle ha börjat halv nio, men en hel timme senare, efter att den fullsatta publiken stått och ropat ut ”’Amru” i något som kändes som mycket mer än en timme, kom den nästan 50-årige egyptiern ut! Och väntan var han verkligen värd – hans röst är minst lika bra i verkligheten, och han höll igång publiken på egen hand i dryga 2,5 timme, med både gamla och nya låtar mixade i salig ”cocktail”. Det är svårt att beskriva hans populäritet, för han är knappast en folkkär artist såsom Lill-Babs, som knappast alla svenskar avgudar, och inte heller en flickidol som vem som helst. Nästan alla älskar Amr Diab – unga som gamla – egyptier som jordanier som irakier - tjejer som killar – och publiken denna kväll var definitivt blandad, med en hel del västerlänningar dessutom. Jag, Reem och Christine dansade med, sjöng och klappade händerna hela konserten igenom – och det är väldigt roligt när man känner igen nästan varenda låt!
Vid tvåtiden på natten somnade jag, och dagen efter var min röst något rasslig på min muntliga tenta – men det var det definitivt värt!
(Och nu har jag försökt ladda upp mina videor från denna kväll ett antal gånger, men utan någon som helst framgång... Så tyvärr kan ni inte få smaka på känslan av att vara där :-( Tekniken och jag är ju inte alltid bästa vänner ;-) )
Sluttentorna på sommarkursens level 4 var hela fyra i sitt antal – två muntliga, en lyssningstenta samt en mediatenta – vilka vi hade på ynka tre dagar! Och då kan jag meddela att det tar tid att plugga in arabiskt vokabulär som liknar vilken tidningsartikel eller radiosändning som helst… Men på något sätt lyckades jag memorera de allra flesta, fastän det känns som att tiden aldrig räcker till. Dock spelade det ingen roll om jag pluggade som en galning inför lyssningstentan, eftersom vår ”käre” Ustädh (universitetslärare) Ahmed glömt tentatexterna hemma – så han läste helt enkelt upp en helt ny text, med ord vi aldrig tidigare hört, på vår lyssningstenta! Hur kan denna tenta visa vad vi faktiskt lärt oss under kursen?!? Det var många av oss som var upprörda. Men som Ahmed själv sade: Mafee Mushkilla – No Problem! Resten av tentorna passerade i alla fall smärtfritt, utan några större överraskningar. Men i vilket fall som helst är det mycket skönt att slippa sätta fötterna på vårt språkcenter på en hel månad!
Eget rum!
Förra veckan, efter tentorna, reste även de flesta av utbytesstudenterna hem till sina respektive länder. De allra flesta stannar bara för en termin – inte som mig och Helen, som stannar bra mycket längre – vilket innebär en hel del avsked med jämna mellanrum. Denna gång åkte även Helen hem till Sverige, för en månads semester. Detta innebär att jag nu har hela rummet för mig själv!
onsdag 6 augusti 2008
Tentor närmar sig, men ändå hinns annat med...
Så.. då kommer en liten update om vad som har hänt den sista tiden. Jag kan ju börja med att informera er om min tentavecka som håller mig ganska sysselsatt, då vi kommer att ha fyra tentor på tre dagar, och de närmar sig med stormsteg...så är jag dålig på att svara på mail etc., är detta anledningen.
Vart tog alla taxibilar vägen.?
Förra veckan hände något med trafiken här - plötsligt blev det helt omöjligt att hitta en taxi efter föreläsningarna! I över en vecka har jag stått och väntat som ett fån längs vägkanten, liksom alla andra studenter, med viftande armar...men det är ju omöjligt att få kontakt med de små chaufförerna, och det konstiga är att hälften av de gula bilarna dessutom är tomma, men ändå inte stannar för en stackars västerlänning. I förrgår stod jag och väntade i över en timme i 35-40-graders solsken för att få komma hem! Det sorgliga är ju att de allmänna kommunikationsmedlen som bussar inte fungerar som de ska här. Jag stod även och väntade på bussen - men när ingen vet om, och framförallt när, den ska komma tappar man lusten. Det är helt enkelt ett enda stort trafikkaos här, vilket också är det stora samtalsämnet på radion - eftersom oljepriset har höjts så rejält går busschaufförerna back på varje tur de kör...
Dessutom hörde jag igår att detta kaos, och brist på taxibilar, kommer att hålla i sig i 3-4 månader. Anledningen är nämligen alla rika arabturister nerifrån Gulfen har anlänt på riktigt, och betalar bra mycket mer än oss fattiga studenter! Och när de har tröttnat, anländer nästa turistgrupp - Europeerna, vilka också kommer att ta taxibilarna framför ögonen på en... Ibland saknar man sin lilla cykel i Lund.
Volontär på festival!
Häromveckan följde jag med Ayat och Reem till Hussein Gardens där de arbetat som volonärer på Amman Festival, som håller på under en månad här. Jag trodde att jag endast skulle komma med och titta på artisterna på scenen, men så fort jag kom dit välkomnades jag av hela gruppen, och fick en grön t-shirt i ena handen och en badge i den andra. Helt plötsligt fick jag springa omkring på scenområdet och dessutom råkade jag samtala med själva arrangören för spektaklet, som visst är Kulturminister. Det förstod jag inte själv, förrän på morgonen efter då han satt i frukostsoffan i tv-rutan!
Vid kristendomens födelse - "Baptism Site"
I lördags tog vi (jag, Helen, Marie (islamologen) och Helen2 (en australiensiska)) oss ner till den israeliska gränsen och besökte marken där Johannes Döparen hållit till och där Jesus med största sannolikhet döptes.
Vi valde den bästa dagen, då det var 38 grader bara uppe i "svala" Amman, så gissa då hur det kändes nere vid "dödahavsnivån"..? Det var varmt. Men jag hade bunkrat upp med 3 liter vatten, som jag hällde i mig - ända tills jag mer än nödvändigt behövde gå på toa. Som tur var kände Marie likadant, så vi gödde den torra ökenmarken lite... Det är första gången jag vågat uträtta några behov i det fria i ett arabland.
Denna heliga plats hittades efter kriget mellan Israel och Jordanien, då minorna skulle röjas upp, så den är ganska nyupptäckt. Det kunde även märkas, då många kyrkor i området var under uppbyggnad. Vi som trodde att vi skulle få vandra omkring själva, blev lite förvånade när det visade sig att vi skulle gå omkring i en grupp, och att vi inte fick vistas på området längre än en timme, då det är ett stort säkerhetspådrag. Och här och var kunde vi se vakter i full mundering! Jag kan inte säga att det är den vackraste platsen jag besökt, men det känns ändå speciellt att ha varit här! Som souvenir tog jag med mig heligt vatten från Jordanfloden till Umm Bakr. Det var så roligt att se henne krama om vattenflaskan hårt när jag kom hem! Och jag måste säga att det var något visst med att tvätta sig med detta vatten i hettan som säkerligen översteg 40-stecket... jag vet dock inte om det var värmen eller vattnet i sig som bidrog till den uppiggande känslan?
ovan: Jordanfloden - både den naturliga och politiska skiljelinjen mellan Jordanien och Israel
nedan: jag hämtar det heliga vattnet direkt ur floden...
ovan: mosaik över Jesus dop
nedan: här har vi Israel... nästa steg blir att ta sig över gränsen...
Besök hos en av kungens närmaste män...
Den senaste tiden har jag känt mig ganska ostimulerad av arabiskastudierna vid Jordan University, och har på allvar börjat fundera över min kommande c-uppsats i statsvetenskap. För första gången känner jag mig redo för att sätta igång med den!
Som en hjälp på traven fick jag möjlighet att träffa Ayats kompis, som är en av kung Abdallahs närmaste män. Han har visst ett oerhört kontaktnät, och är dessutom mycket vänlig och berättade redan för mig på telefonen att "My office is your home". Dock möttes jag av skepticism när jag berättade för honom att jag vill skriva om de palestinska flyktingarnas situation i Jordanien. Då sa han att jag borde tänka om, eftersom det redan har skrivits så mycket om palestinierna... (även om jag vet att jag har en ny utgångspunkt). Han tyckte istället att jag skulle skriva om Jordaniens kungar - vilken överraskningen va? "You can write about king Abdallahs view on peace". Och sedan tyckte han att jag borde skriva om jordansk säkerhetspolitik och hur det kommer sig att det är fred i Jordanien när resten av regionen "is burning". Problemet är väl bara att min källa är något vinklad om den kommer från kungen själv. Hm.. Efter att jag gått därifrån och dessutom pratat med dem därhemma, insåg jag att palestinierna här är en känslig fråga för kungen och regeringen. Så jag kommer nog att fortsätta på min linje ;-) Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om att denne man vet om vad jag vill skriva om, och dessutom vill veta hur det fortgår senare... Han kan givetvis vara en bra resurs för att få förstahandsinformation, men å andra sidan kan han berätta vidare om vad jag sysslar med, så jag ska nog inte vara alltför kritisk... Jordanien är trots allt inte en demokrati, vilket till och med han själv skämtade om.
nedan: Ayat och Reem
Vart tog alla taxibilar vägen.?
Förra veckan hände något med trafiken här - plötsligt blev det helt omöjligt att hitta en taxi efter föreläsningarna! I över en vecka har jag stått och väntat som ett fån längs vägkanten, liksom alla andra studenter, med viftande armar...men det är ju omöjligt att få kontakt med de små chaufförerna, och det konstiga är att hälften av de gula bilarna dessutom är tomma, men ändå inte stannar för en stackars västerlänning. I förrgår stod jag och väntade i över en timme i 35-40-graders solsken för att få komma hem! Det sorgliga är ju att de allmänna kommunikationsmedlen som bussar inte fungerar som de ska här. Jag stod även och väntade på bussen - men när ingen vet om, och framförallt när, den ska komma tappar man lusten. Det är helt enkelt ett enda stort trafikkaos här, vilket också är det stora samtalsämnet på radion - eftersom oljepriset har höjts så rejält går busschaufförerna back på varje tur de kör...
Dessutom hörde jag igår att detta kaos, och brist på taxibilar, kommer att hålla i sig i 3-4 månader. Anledningen är nämligen alla rika arabturister nerifrån Gulfen har anlänt på riktigt, och betalar bra mycket mer än oss fattiga studenter! Och när de har tröttnat, anländer nästa turistgrupp - Europeerna, vilka också kommer att ta taxibilarna framför ögonen på en... Ibland saknar man sin lilla cykel i Lund.
Volontär på festival!
Häromveckan följde jag med Ayat och Reem till Hussein Gardens där de arbetat som volonärer på Amman Festival, som håller på under en månad här. Jag trodde att jag endast skulle komma med och titta på artisterna på scenen, men så fort jag kom dit välkomnades jag av hela gruppen, och fick en grön t-shirt i ena handen och en badge i den andra. Helt plötsligt fick jag springa omkring på scenområdet och dessutom råkade jag samtala med själva arrangören för spektaklet, som visst är Kulturminister. Det förstod jag inte själv, förrän på morgonen efter då han satt i frukostsoffan i tv-rutan!
Vid kristendomens födelse - "Baptism Site"
I lördags tog vi (jag, Helen, Marie (islamologen) och Helen2 (en australiensiska)) oss ner till den israeliska gränsen och besökte marken där Johannes Döparen hållit till och där Jesus med största sannolikhet döptes.
Vi valde den bästa dagen, då det var 38 grader bara uppe i "svala" Amman, så gissa då hur det kändes nere vid "dödahavsnivån"..? Det var varmt. Men jag hade bunkrat upp med 3 liter vatten, som jag hällde i mig - ända tills jag mer än nödvändigt behövde gå på toa. Som tur var kände Marie likadant, så vi gödde den torra ökenmarken lite... Det är första gången jag vågat uträtta några behov i det fria i ett arabland.
Denna heliga plats hittades efter kriget mellan Israel och Jordanien, då minorna skulle röjas upp, så den är ganska nyupptäckt. Det kunde även märkas, då många kyrkor i området var under uppbyggnad. Vi som trodde att vi skulle få vandra omkring själva, blev lite förvånade när det visade sig att vi skulle gå omkring i en grupp, och att vi inte fick vistas på området längre än en timme, då det är ett stort säkerhetspådrag. Och här och var kunde vi se vakter i full mundering! Jag kan inte säga att det är den vackraste platsen jag besökt, men det känns ändå speciellt att ha varit här! Som souvenir tog jag med mig heligt vatten från Jordanfloden till Umm Bakr. Det var så roligt att se henne krama om vattenflaskan hårt när jag kom hem! Och jag måste säga att det var något visst med att tvätta sig med detta vatten i hettan som säkerligen översteg 40-stecket... jag vet dock inte om det var värmen eller vattnet i sig som bidrog till den uppiggande känslan?
ovan: Jordanfloden - både den naturliga och politiska skiljelinjen mellan Jordanien och Israel
nedan: jag hämtar det heliga vattnet direkt ur floden...
ovan: mosaik över Jesus dop
nedan: här har vi Israel... nästa steg blir att ta sig över gränsen...
Besök hos en av kungens närmaste män...
Den senaste tiden har jag känt mig ganska ostimulerad av arabiskastudierna vid Jordan University, och har på allvar börjat fundera över min kommande c-uppsats i statsvetenskap. För första gången känner jag mig redo för att sätta igång med den!
Som en hjälp på traven fick jag möjlighet att träffa Ayats kompis, som är en av kung Abdallahs närmaste män. Han har visst ett oerhört kontaktnät, och är dessutom mycket vänlig och berättade redan för mig på telefonen att "My office is your home". Dock möttes jag av skepticism när jag berättade för honom att jag vill skriva om de palestinska flyktingarnas situation i Jordanien. Då sa han att jag borde tänka om, eftersom det redan har skrivits så mycket om palestinierna... (även om jag vet att jag har en ny utgångspunkt). Han tyckte istället att jag skulle skriva om Jordaniens kungar - vilken överraskningen va? "You can write about king Abdallahs view on peace". Och sedan tyckte han att jag borde skriva om jordansk säkerhetspolitik och hur det kommer sig att det är fred i Jordanien när resten av regionen "is burning". Problemet är väl bara att min källa är något vinklad om den kommer från kungen själv. Hm.. Efter att jag gått därifrån och dessutom pratat med dem därhemma, insåg jag att palestinierna här är en känslig fråga för kungen och regeringen. Så jag kommer nog att fortsätta på min linje ;-) Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om att denne man vet om vad jag vill skriva om, och dessutom vill veta hur det fortgår senare... Han kan givetvis vara en bra resurs för att få förstahandsinformation, men å andra sidan kan han berätta vidare om vad jag sysslar med, så jag ska nog inte vara alltför kritisk... Jordanien är trots allt inte en demokrati, vilket till och med han själv skämtade om.
Al-Ghotba - förlovningsfesten
Ikväll har jag varit med Umm Bakr, Ayat och Reem på förlovningsfest. Här är förlovningen ingen överraskning som hemma, utan väl planerad i förväg. I vissa fall kan förlovningsfesten nästan vara lika stor som själva bröllopet. Dock tror jag inte att detta var fallet denna gång. När vi kom hem till bruden var festen redan igång, och vi hittade rätt genom att följa var musiken kom ifrån – volymen är alltid uppskruvad till max! Därinne dansade den blivande bruden (el-3aroos) med lillasyrran och resterande kvinnor. Inträde förbjudet för män! (med undantag för brudgummen (el-3ariis), som kom på blixtvisit för att få dansa lite med sin kära). Festen gick egentligen mest ut på att dansa, prata lite och äta knäfe (Jordaniens traditionella sötsak, bestående av bl.a. varm ost och pistagenötter) och dricka det arabiska kaffet. Till en början satt vi mest omkring, men efter en stund dansade jag med Ayat, och hade man bara börjat, kom alla och ville lära en! Jag tycker att det är kul att se alla sorters kvinnor dansa, alla på sitt sätt! Det spelar liksom ingen roll om man är bra eller dålig, gammal eller ung, tjock eller smal…alla får plats! Och för en gångs skull kände jag mig inte som den stelaste på det arabiska dansgolvet… Jag gör små framsteg i alla fall, även om höfterna om det finns vissa rörelser som jag aldrig kommer i närheten av ;-) Efter en och en halv timme drog vi oss hemåt igen, och för min del räckte det faktiskt – jag badade ändå i svett…
nedan: Ayat och Reem
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
