GOTT NYTT 2009!

Nu sitter jag här på Starbucks fem minuter hemifrån för att försöka få tillbaka värmen. Ute störtregnar det, och inatt talar en del meteorologer att snön kommer falla. Vi får väl se, men i vilket fall är det väldigt kallt, och blött. Idag, när jag och Aggi skulle ha våra muntliga tentor, var vi endast tre studenter plus en lärare i klassrummet. Language Center är rent ut sagt dött, men ändå har vi inte lov. Eftersom det inte fanns några direkta åhörare att tala om, får vi ha vår tenta på söndag. I princip är det bara en vecka kvar av mina studier vid Jordan University. Söndagen den 11 januari har vi våra avslutande tentor, och efter det khalas. Jag räknar ner, tro mig. Dock kommer jag, som de flesta av er vet, att stanna kvar några veckor för att samla information till vårens uppsats. Jag beräknas vara hemma i Stockholm igen i början av februari, och tar mig runt den 20 ner till Lund igen. Det närmar sig, med andra ord.

På grund av situationen i Gaza kommer det inte att bli något nyårsfirande i Amman inatt. Alla stora hotell och uteställen har ställt in sina festligheter. Sedan jag skrev sist har demonstrationerna fortsatt, och exempelvis trafiken är minst sagt kaotisk, vart man än ska. Och regnet verkar inte minska på aktivismen - idag håller de till utanför israeliska konsulatet.

Att det redan är 31 december 2008 kan jag inte riktigt fatta. Även om det känns som att det var ett bra tag sedan jag var hemma, har detta år gått väldigt fort. Och med tanke på att det först denna vecka blivit vinter på riktigt - dvs. regn - känns det då verkligen inte som att det är nyårsafton ikväll. Men, men, det är bara titta på kalendern och inse faktum. Ni som faktiskt är hemma och kan fira - njut av champagne och fest och vad som nu hör därtill. Vi ses nästa år. Och god fortsättning...

Som om bomber slog ner även i Amman...

När ska det räcka egentligen..? För den som är härnere är det svårt att förhålla sig neutral till de israeliska flyganfallen mot Gaza, som inleddes igår, lördag. Jo, jag vet, mitt i den judiska sabbaten. På tv visas bilder som aldrig skulle få vara med i en svensk nyhetssändning. Kaoset. Röken. Skriken. Blåa ansikten som bara ögonblick, eller timmar, tidigare hade samma färg som du och jag. Förtvivlan. Folk, levande begravda under raserade byggnader. Barn, utan ben. Blod. Överfyllda sjukhus. Lik liggandes på gatorna - inte en och en, utan i mängder...

ovan: bilden tagen från Jordan Times, läs mer på http://jordantimes.com/

I detta nu har över 300 Gazaner dödats, och mer än 1000 skadats - på mindre än 1,5 dygn. Eftersom Gaza varit utsatt för blockad finns varken mediciner eller sjukhussängar kvar. Även om många av Hamas byggnader träffats, och en del av offren även är från polisen, är det uppenbart att de flesta av offren är civila. Situationen i Gaza har ju försämrats månad för månad den senaste tiden, och i och med detta ville inte Hamas förnya vapenvilan för några dagar sedan. Klantigt, kan man tycka, om man ser till Israels välutrustade militär. Jag själv såg det ju i början av månaden. Jag skulle ju göra allt för att undvika konflikt med dessa jättar. Men ändå har Hamas avfyrat några raketer mot israeliska mål. Och en civil israel har fått sätta livet till. Och på detta hämnas de nu. Med råge.

För mig som sitter och läser om de interna palestinsk-jordanska relationerna i Jordanien, inför min kommande c-uppsats, blir jag bara frustrerad att denna konflikt kan upprepa sig - gång på gång. Jag ser verkligen ingen enkel lösning på konflikten. En sådan finns ju inte. Men att situationen knappt gått framåt de senaste 40 åren. Är inte det deprimerande?

Här i Amman, där majoriteten av befolkningen har palestinskt ursprung, har det varit kaos sedan attackerna började. Alla demonstrerar. Jordanier. Palestinier. Egyptier... På universitetet idag kunde man varken komma framåt eller bakåt - alla verkade ansluta sig till denna gigantiska masira emot attackerna och den israeliska occupationen. Studenter, men även professorer och lärare, deltar. Många med tårar i ögonen. Jo, till och med universitetsrektorn visade sitt stöd i ett tal. Helt plötsligt inser jag vad den svartvita palestinasjalen har för betydelse. Men det är inte bara svartvitt som gäller. Jordanska flaggan svajar. Likaså den palestinska. Och den tredje flaggan. Den som skiljer sig. Den helgröna, med vit text. Den islamiska flaggan. Det är nu man kan börja undra vad de verkligen skriker. Bland annat tror jag och Aggie oss kunna urskilja att koranen är vår konstitution. Hm. Jo, visst finns det riktiga islamister även på detta universitet. Men som en amerikan på en iransk engelskspråkig kanal sade för en timme sedan, om religionen kan leda detta folk till självständighet, sa varför inte? Det skulle ju inte vara första gången i historien.

ovan: jo, palestinasjalarna har nog aldrig sålts så bra utanför universitetet som idag...

I och med oroligheterna i Gaza har många affärer i Amman stängt ner. Nyårsförberedelserna i det kristna Fuheis, en kvart från huvudstaden, har stannat upp. Den israeliska regeringen har ju dessutom meddelat att de vill sätta in markstyrkor också. Så vi får väl se om det blir något nyårsfirande överhuvudtaget. Vad som händer på andra sidan Jordanfloden kan man känna rakt in i Ammans hjärta. Ikväll är det årsskifte med den islamiska tideräkningen mätt. Imorgon vaknar vi upp till år 1430. Inte för att det firas stort, mer än att vi slipper vakna upp till väckarklockan och pinna iväg till sömngivande föreläsningar. Nyår verkar inte vara en stor festlighet här, varken det muslimska eller kristna nyåret. Ännu är det några dagar kvar till 2009, och jag hoppas innerligt att läget skall lugna sig tills dess, och att vi får se fyrverkerier på himlen istället för raketer, rök och kaos på tv-skärmen. Dessa bilder berör, verkligen. De känns i hela kroppen.

Dan-före-dan...

Nu när ni alla därhemma antagligen är fullt uppe i julstöket, sitter jag och har en vanlig kväll med familjen här. Imorgon är det julafton, och även om jag har hört några julsånger senaste veckan och varit på en sk. julmarknad (inte så som jag hade tänkt mig dock), har julstämningen inte infunnit sig. Idag har det blåst som bara den, och folk säger att det ska regna, kanske till och med snöa, inatt. Nog skulle det vara något att vakna upp till en vit jul i självaste Amman! Och dessutom få ledigt från universitetet, då allt visst ska stå stilla när "al-thilj" (snön/isen) känner för att komma... Jag håller tummarna.

Idag hade vi två, av många, tentor som visade sig vara något riktigt att bita i. Det visade sig att vi fick samma tenta som de i level 7 (alltså den allra högsta nivån)! Hm. Alla vet vi ju att det finns ett kunskapsglapp mellan oss - det var ju därför vi blev indelade i två grupper - så hur kan vår kära doktora göra detta mot oss? Visst att världen är orättvis, men på detta universitet är det då mer uppenbart än på andra ställen. Inte nog med detta, tenta nummer 2 visade sig innehålla en ny text med så många nya ord att det var omöjligt att förstå något som helst sammanhang. Vi var då många som satt och vred på oss i klassrummet. Givetvis var ordboken bannlyst... Tentan som alltså var gjord endast för vår nivå, var svårare än tentan vi skrev med level 7! Nej, lärarna verkar ju inte ha någon som helst koll på vart vår nivå ligger, och tentorna varierar ju extremt från gång till gång. Under mid-termsen denna termin gick ju allt galant!

För att skriva av mig ännu mer vill jag berätta hur vi som faktiskt stannar hela terminen ut i princip straffas för det. Det är många studenter som vill åka hem innan, av olika anledningar, vilka bara vill skriva de tentor som vi klarat av idag. Vi andra, däremot, måste skriva ett dubbelt antal tentor, eftersom vi skriver både på det ordinarie tillfället och nu innan jul. Hm. När ska rättvisan börja härska här..?

Efter tentorna åkte vi med båda lärarna till Kulturdepartementet för att inhandla böcker till minimala priser. Jag köpte hela 10 böcker för priset av högst 40 svenska kronor! Bakr blev helt överlycklig när jag gav honom påsen full med arabisk litteratur - och nu sitter hela familjen i vardagsrummet och bläddrar och beundrar dagens kap. Böcker är ju annars inget som familjen brukar köpa - då de i vanliga fall ligger långt över Sverigepriser - så detta tillskott var välbehövligt. Själv ska jag nog börja med den lilla bilderbarnboken.. ;-) Vi ska förresten läsa Pippi på arabiska nästa vecka! Det ska bli riktigt intressant att se hur översättningen av denna feministiska barnbok har gått till ;-)

Imorgon är det ju i alla fall julafton, och den ska jag fira hemma hos Aggie. Hon ska bjuda på ungerskt, vegetariskt, julbord, och vi ska dricka arrak och vid midnatt gå till den ortodoxa midnattsmässan... Ingen Kalle-Anka och skinka precis, men ändå en helt ok julafton, med tanke på omständigheterna. Jag trivs faktiskt rätt bra med tillvaron.

ovan: en julgran har jag i alla fall sett - på Ammans lyxhotell Le Royale!

Njut ni alla därhemma av julmys, klappar, skinka och sill!

GOD JUL på Er.

Eid El-ADha - Offerfesten - عيد الأضحة

Förra veckan var vi lediga från skolan. Hela Jordanien hade ledigt. Till Mecka vallfärdade miljontals muslims från hela världen för att gå runt Ka'ba, dricka av det heliga vattnet (zamzam) och bestiga berget Arafat, precis som profeten Muhammed sägs ha gjort. För de som inte åker på hadj till Mecka, handlar "den stora eiden" om att offra djur. Om man har mycket pengar, offrar man en kamel, annars vanligtvis ett lamm. En tredjedel av köttet skall sedan gå till de fattiga, en tredjedel till vänner och släkt, och den sista delen till sin egen familj. Min värdfamilj hade detta år dock inte de ekonomiska förutsättningarna för att köpa ett lamm (det kostar ju mellan 1000 till 3000 kronor!). Och tur var väl det. Det räckte med att se grannarna slakta två lamm på parkeringen.

Usch. Jag tyckte riktigt synd om djuren. Det är ju vid dessa tillfällen man önskar att man vore vegetarian. En timme efter offrandet, kom Abdallah (vår egyptier = huspojke) med en del av lammet de slaktat. En gåva. Generöst, givetvis, men inget jag ville äta. Detta respekterades dock, alhamdulillah.

Precis som under "den lilla eiden", eid al-fitr, som firades direkt efter fastemånaden Ramadan, handlar denna högtid om att umgås med familj, släkt och vänner. Den pågar i fyra dagar, varav de två första är de viktigaste - vilket betyder fullsmockat hus om man bor i en familj som har en gigantisk släkt. Jag var glad för min värdfamilj att de hade trevligt. Själv var jag ju sjuk, så deltog i princip inte alls i firandet och socialiserandet. Jag hörde skratt och kände röklukt på långa vägar, men tillbringade nästan hela veckan i sängen. Jag sov minst halva dygnen. På tisdagen, eidens andra dag, åkte Yasser och Bilal med mig till sjukhuset för att kolla upp mig. Jag hade haft dryga 39 graders feber, hammrande huvudvärk, öronont, halsont och snuva i fyra dagar (och varit förkyld i dryga två veckor). Men inte tar läkarna några streptokockprov för det, inte. Läkaren tittade bara i halsen - såg förskräckt ut - och gav mig en hemsk injektion i handen, och skrev ut tre mediciner till mig. Jo tack, detta tar väl död på allt - såväl bra som dåliga bakterier som kan tänkas finnas. Efter att ha påbörjat denna medicinkur sov jag minst lika mycket som innan - jag kände mig ju nästan drogad. Men lagom till helgen började den ge positiva effekter, så jag kunde faktiskt inhandla ett par vinterstövlar och åka och fika med Azadeh (en lundastudent som kommit hit för att göra sin Minor Field Study i Statsvetenskap) lagom innan universitetet började igen i söndags. Jo, det var väl mitt "jullov" det.

Att det är julafton om en vecka är inte alls kännbart härnere. Inga adventsljusstakar, inga granar, ingen julhandlingsstress, ingen kännbar kyla. Vi har ju till och med föreläsningar på självaste julafton, och två tentor dan-före-dan. Men, men, på grund av att det känns som april eller september ute, kommer kanske denna jul att kunna gå förbi, utan världens hemlängtan. Vi får se. Men imorgon ska jag följa med Azadeh på skandinavisk julmarknad, så julkänslan kanske infinner sig i alla fall.

Har citrustiden börjat i Sverige än? Apelsinerna brukar väl komma innan jul..? Vår gata är nu i alla fall full med mandarinträd. Mycket fint, tycker jag. Och mycket gott.

Ps. Måste meddela att min inhandlade värmeflaska är en skänk från ovan! Den håller sängen varm hela natten, utan element eller isolering i rummet. Min bästa investering på länge.

Gail med mig i Jordanien - och det militanta Israel

Det är redan nästan en vecka sedan min moster Gail återvände till vardagen och kylan i Malmö, och sedan dess har jag sovit största delen av tiden i och med att en hemsk influensa härskat över mig. Men innan jag klagar mer vill jag berätta om mitt trevliga besök.

Jag och Yasser åkte ut och hämtade Gail, och med sig hade hon choklad i stora lass till familjen (jo, här är det kvantitet i stället för kvalitet som efterfrågas...) och bland annat efterläntad lingsonsylt, pepparkakor och saltlakrits till mig. Som tur var gillade inte familjen denna typ av laktrits, så jag har fått ha den alldeles för mig själv ;-)

Dag 1 följde Gail med mig till universitetet, och pratade bland annat svenska med en tiggande liten tjej på gatan... Båda två skrattade, så det var mycket lyckat, och inga pengar kostade det. Medan jag gick på mina föreläsningar, och bland annat hade en 20 min långa presentation på arabiska med rejäl förkylning, gick Gail omkring och fotograferade på universitetsområdet (nya favoritmotivet blev minareter..) och iakttog folk. Vid lunch åt vi schwarma och hummus tillsammans med Helen och några andra studenter. Sedan bar det av till Ammans Citadell, som ligger beläget över Downtown med utsikt över stan. Vem hade kunnat tro att vi kunde spendera mer än två timmar på denna topp..? Har man Gail och hennes kamera med sig är det inga problem. Och fina bilder tog hon, minsann. Sedan följde fika på ett café i närheten, där vi såg solen gå ner över Ammans sju vita husbeklädda berg. Efter kringstrosande i Downtown och Jabal Amman återvände vi hem och drack grönt (!) té, pratade och tittade på foton resten av kvällen.

Dag 2 vaknade jag tidigt för att ta mig iväg till universitetet (men kan ju inte strunta i det för mycket..), och skrev innan dess ihop lappar, kartor och vägförklaring både på engelska och arabiska för att Gail skulle kunna ta sig runt på egen hand. Och kl 12.30 hade hon faktiskt kunnat ta sig till den norra busstationen, där jag stod och väntade. Vi tog microbussen till Jerash, där det givetvis finns mycket antikt att fånga på bild. Dock gick solen ned ganska snabbt.. men med Gails superkamera kunde hon ändå ta "dagens bild" i mörker. (inte denna dock)

Eftersom detta var torsdag, tog tillbakaturen med buss en mindre evighet, då torsdagstrafiken här är riktigt hemsk. Slutligen kom vi i alla fall hem. Efter klädombyte och lite mat tog jag mig till det hus där jag och Helen bodde i de första två Amman-månaderna för att fira Helens 25:e födelsedag. Efter två-tre timmars jättetrevligt sällskap och goda tårtor kände jag dock för att återvända och se hur det gick för Gail och min värdfamilj. Det var lugnt. Gail sov redan, och jag smög in på rummet för att hämta mina grejer och somnade snart in i tv-rummet.

Dock ringde klockan tidigt på morgonen därpå... Gails buss till Petra skulle ju gå redan kl 6.30! Efter en hel del letande efter bussbiljett etc. kom hon i alla fall iväg, och hittade till och med en taxi så tidigt på en fredagsmorgon (!) och hann med sin buss! Den försvunna rosenröda staden har Gail velat se länge - så hon stannade i hela fyra dagar!

Själv stannade jag hemma och gick och fikade med Jackson, gick på bokmässa med Aggi och Helen (med mycket få böcker..) och pluggade... På måndagen (1 dec) hade jag även min sista lektion i arabisk dans. Det har varit jättekul att gå kursen, även om jag på slutet av nivå två verkligen kände att jag hade ett underläge gentemot de andra jordanska tjejerna som antagligen redan har dansat med dessa rörelser hela sina liv... På kvällen kom även Gail tillbaka från ett Petra som varit vackrare än hon förväntat sig. Roligt att höra.

På tisdagen vilade Gail upp sig medan jag åkte iväg till föreläsningarna. På eftermiddagen tog vi oss till Starbucks runt hörnet av vårt hus för att bland annat använda oss av internet (internetbolaget Orange som familjen och många andra i Jordanien använder sig av är säkert hälften av månaden bortkopplat, så det gäller att ha en backup för internetanslutningen). På kvällen åkte vi även till Wild Jordan (den delikata och ekologiska restaurangen i Jabal Amman), där Gail ville äta upp sig, eftersom byxorna satt löst efter 4 dagar i Petra...

Ett andra försök: Israel - إسرايل

I augusti var jag i Israel, eller snarare på Västbanken, för första gången, och fick då inte världens bästa intryck av landet, så sedan dess har jag varit fast besluten om att ge staten Israel en andra chans... Framförallt har jag velat se något av "det äkta Israel", alltså ej de ockuperade territorierna. Nu i och med Gails besök fick jag denna chans. På onsdagsmorgonen tog vi en serveece ner till King Hussein Bridge, som leder till israeliska Allenby Bridge. Ända fram dit gick turen nästan som på räls, i en buss vars enda passagerade var vi och ett gäng ortodoxa nunnor... Dock slutade vårt flyt där. Efter att Gail och nunnorna kunnat gå igenom detektorerna utan minsta fråga eller skepticism, behövde jag (varför jag..!?!) lämna väskorna och mobil etc. för att gå igenom den konstiga apparaten som "sprutar" en massa luft på en (fråga mig inte vad den är till för), och det räckte inte med en gång, utan ännu en, innan jag kunde gå vidare till station nummer 2.

Precis som i augusti räckte jag fram mitt holländska pass till den rent av sura tjejen bakom luckan. Dock hade jag inte samma tur som sist - Do you have another passport? Vad skulle jag göra? Förneka att min jordanska stämpel är i mitt svenska pass..? Jag räckte fram passet. Hm... Hur ser inte det ut nuförtiden, med bland annat fyra syriska visum och libanesiska stämplar...? Jag fick ett frågeformulär att fylla i, medan hon gick iväg med båda mina pass. När jag frågade vad jag skulle göra efter att jag fyllt i formuläret, sa de bara: Sit down and wait until someone comes to you. Så, tillsammans med ett stort gäng palestinier blev vi sittande där - utan pass och tillstånd att varken gå fram eller tillbaka. Efter en halvtimme kom en tjej och frågade ut Gail, som sedan fick fortsätta till andra sidan kontrollen. Jag, däremot, blev sittandes. Och sittandes. Till och med många av palestinierna fick tillbaka sina pass och försvann innan någon kom fram till mig. Det är konstigt hur skyldig, liten och obetydlig dessa nonchalanta armétjejer kan få en att känna sig, tittandes på hur alla andra västerlänningar utan problem kommer förbi och hur personalen sitter och har kafferast medan vi bara väntar... Efter 2,5 timme kom en tjej fram till mig. What did you do in Syria and Lebanon? What do you study? Just Arabic? (ville inte göra min profil ännu sämre, så höll tyst om min statsvetenskap, även om jag sedan hörde att Gail redan berättat för dem..) Why Arabic? Why not Hebrew..? Have you been to Israel before? Where did you stay? Did you go to the West Bank? (givetvis nej på denna fråga...) ....??? Förhöret höll på i en kvart. Sedan fick jag avvakta för att de skulle kolla upp alla detaljer. En timme senare fick jag mina pass, och till och med endast en israelisk stämpel i det holländska passet. När jag gick satt fortfarande den blinde gamle palestinske mannen kvar, som redan väntat i tre timmar när jag först började min väntan... No compassion whatsoever. Jag kunde i alla fall återförena mig med Gail, som precis råkat ut för egna problem. Hon hade börjat skriva i sin journal, och soldaterna hade tagit den ifrån henne och börjat läsa, lagom till att jag kom. Efter en hel del ytterligare frågor och passkontroller kunde vi möta solljuset på andra sidan - på israelisk mark. En timme senare checkade vi in på Petra Hostel i den kristna delen av gamla stan i Jerusalem - ett tillhåll för riktiga backpackers, och på sin tid även Mark Twain - men idag ett riktigt nedgånget ställe. En natt skulle komma att bli maximum. På kvällen strosade vi omkring i judiska och armeniska kvarteren, där Gail fastnade för en massa konstverk och smycken...

Eftersom att gränsövergången tagit nästintill all min energi lade vi oss tidigt. Jag somnade bums, men vaknade efter några timmar upp av en massa diskussioner utanför dörren och skjutande från TV:n. Jag fick inte mycket sömn denna natt. När Gail sedan ville ta sig en varm dusch i vårt badrum visade det sig att det inte fanns varmvatten. Suck. Snabbt därpå bytte vi till New Imperial Hotel runt hörnet, precis vid Jaffa Gate, där det även visade sig att Selma Lagerlöf bott när hon skrev sin bok Jerusalem. Mycket passande ;-) Vi började dagen med frukost i form av falafel och färskt bröd på en bänk i solen - vaktandes av fyra-fem fullt utrustade soldater. Jo, säker känner man sig ju i alla fall ;-) Sedan tog vi oss in i Tower of David, där vi fick en bedårande utsikt över stan och dessutom en nästan två timmars lång guidning genom hela Jerusalems historia av en jude från New York.

ovan: Gail in action, med Klippmoskén i sikte..
nedan: Tower of David

Därefter satte vi oss ned och fikade, och Gail tog sig iväg för en fotorunda medan jag läste i solen. Lagom till att den kalla skuggan nådde mig var Gail klar, och vi fortsatte vår väg genom judekvarteren till Klagomuren.



ovan: utsikt från de judiska kvarteren över Olivberget, och i bakgrunden skymtar Jordanien

Jag måste säga att judekvarteren gav mig en hel ny, och faktiskt mer positiv bild, av denna stad - det var vackert att strosa omkring där, och dessutom fanns moderna kaféer här och var. Annars är ju Jerusalems, åtminstone gamla, delar tillhåll för många religiösa fanatiker av olika slag. För min del spelar det ingen roll vilken religion, men när det blir för mycket av den blir jag rädd. Som när vi gick in på den plats Jesus begravts i grottan (som alltså inte längre finns) i The Holy Church of Sepulchre och alla kvinnor störtgråter... Själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till - jag fällde ju knappast några tårar, även om jag har velat besöka denna plats innan. Det var även ett gång svartklädda ryska ortodoxer på vårt hotell, som åt i en separat matsal, bad högt både före och efter maten, och var omöjliga att få någon som helst kontakt med.

Nej, jag var glad på fredagen, när jag efter en härlig natts sömn, lämnade Old Towns stenmurar, och även Gail, för att få intryck av det andra Israel - det vid kusten - Tel Aviv. Första steget var att ta mig till den stora busstationen. Jag frågade en judisk kvinna om vägen, och eftersom hon inte förstod engelska, ringde hon en vän som jag kunde prata med, och sedan hjälpte hon mig. Väl på bussen som skulle ta mig till busstationen satt jag brevid en judisk amerikan som pluggade på Hebrew University (som jag också funderat på att plugga vid förut, innan jag tittade på avgifterna...). Vi hade ett mycket trevligt samtal, och han berättade om livet och studierna i Jerusalem. Allt verkade så mycket trevligare i de vanliga kvarteren av stan - och folk var så mycket mer vanliga. Väl framme vid busstationen möttes jag av en gigantisk terminal i en modern klass jag sällan skådat. Sverige känns ju gammaldags i jämförelse. Lagom till lunch kom jag fram till Tel Aviv, och till ett många gånger varmare klimat än i både Jerusalem och Amman. Jag var tvungen att ta av mig min stickade tröja. Jag pratade med en israelisk tjejsoldat på permission, som gav råd om vart jag skulle gå. Äntligen - en trevlig representant från den israeliska armén! Jag satte mig i en taxi, vars chaufför visade sig vara en etiopisk jude. Här kunde man se alla hudfärger representerade. Så länge jag inte sade att jag pluggade i Jordanien, och arabiska dessutom, var chauffören trevlig. Sedan kom avskyn gentemot islam och muslimer fram - det syntes i hela kroppsspråket. They bomb themselves. Som tur var, hade jag redan kommit fram till min slutstation, så slapp en jobbig diskussion. Klimatet tyckte jag var jättehårt i Tel Aviv - folk var i allmänhet rent ut sagt otrevliga. Men konstmarknaden jag strosade omkring i, i det Jemenitiska kvarteret, var trevlig med mycket fint, och stranden givetvis vacker. Det flockades med vältränat folk i minimala bikinisar som solade, joggade och simmade i Medelhavet. Jag måste meddela att jag nästan chockades av att se så mycket hud... De var allvarligt talat mer avklädda än svenskar på sommaren, eller är det jag som har varit för länge i ett "påklätt" land..? Hm. Jag insåg genast att min återklimatisering till Sverige kommer att ta sin lilla tid. Återkomsten börjar ju faktiskt närma sig med stormsteg...



Folket i Tel Aviv var helt enkelt av ett helt annat slag än många av de ortodoxa judarna med långa polisonger och svarta hattar man ständigt ser i Jerusalem. Många av dem givetvis amerikaner, men även en hel del ryssar, och allt möjligt folk från hela världen. Det kändes som Europa. Fast ännu modernare. Intressant att se, men knappast ett ställe jag skulle vilja stanna länge på - det kalla sociala klimatet var inte särskilt tilltalande. Eftersom jag hört att hela landet stannar upp efter kl 16, på grund av att de firar shabat, tog jag mig tillbaka till den stora busstationen och tog den sista bussen tillbaka till Al-Quds, den heliga staden, där Gail väntade efter en hel dag av fotograferande. Väl tillbaka i Jerusalem var gatorna rensade på trafik - inte en människa så långt ökat kunde se.

Klockan var bara 16.30. Kan en stad bara somna sådär för att det är sabbat? Hm. I Israel går det. Så jag fick promenera tillbaka till The Old City, vilket tog en dryg timme. På kvällen gick jag och Gail ut och åt ännu en god, och även denna dyr, middag. Vi drack upp vår flaska vin som vi inhandlat av en vinexpert till jude! Jag visste inte att alkohol var något judar sysslade med. Men alltid lär man sig något nytt ;-) På kvällen kunde jag omöjligt få upp temperaturen under täcket, och kunde därför inte heller somna. Dock måste jag slumrat till, till sist, eftersom jag vaknade upp helt svettandes. Febern hade tagit till, och detta var början, eller kanske fortsättningen (?), på ett av alla mina hälsoproblem under det senaste året.

Dagen därpå tog vi en sista capuccino på vårt favoritkafé runt hörnet och strosade iväg mot Damascus Gate som vår buss tillbaka till gränsen skulle avgå ifrån.



ovan: Gail med en sista capuccino i Jerusalem


Tillbakaresan gick i princip smärtfritt, förutom tryckutjämnande av öronen som knappast gillar att vara under havsnivån och en hel del väntan, som är i princip vardag i denna del av världen.

Väl hemma började Gail packa för återfärd, och fick med sig en del av mina grejer på köpet ;-) TACK! Ett sista besök till Starbucks och sedan var det redan dags för sängen. Under vår tid i Israel verkade nätterna ha blivit bra mycket kallare i Amman, för Gail fick till och med ta på sig regnjackan (förutom sina dubbla lager, raggsockor och heater i rummet) för att kunna hålla värmen. Visst att det är kallt i Sverige, men våra hus är i alla fall utrustade med något som heter isolering, vilket de saknar härnere. Därför försvinner värmen när solen går ner, och vi når nästan utetemeraturer inomhus.

På söndagsmorgonen kom Yasser för att skjutsa ut oss till flygplatsen. Så snabbt kan 12 dagar gå när man har trevligt sällskap. Det var jättekul att ha dig här, Gail! Ser redan fram emot söndagsmiddag på Riddaregatan i februari.