GOTT NYTT 2009!

Nu sitter jag här på Starbucks fem minuter hemifrån för att försöka få tillbaka värmen. Ute störtregnar det, och inatt talar en del meteorologer att snön kommer falla. Vi får väl se, men i vilket fall är det väldigt kallt, och blött. Idag, när jag och Aggi skulle ha våra muntliga tentor, var vi endast tre studenter plus en lärare i klassrummet. Language Center är rent ut sagt dött, men ändå har vi inte lov. Eftersom det inte fanns några direkta åhörare att tala om, får vi ha vår tenta på söndag. I princip är det bara en vecka kvar av mina studier vid Jordan University. Söndagen den 11 januari har vi våra avslutande tentor, och efter det khalas. Jag räknar ner, tro mig. Dock kommer jag, som de flesta av er vet, att stanna kvar några veckor för att samla information till vårens uppsats. Jag beräknas vara hemma i Stockholm igen i början av februari, och tar mig runt den 20 ner till Lund igen. Det närmar sig, med andra ord.

På grund av situationen i Gaza kommer det inte att bli något nyårsfirande i Amman inatt. Alla stora hotell och uteställen har ställt in sina festligheter. Sedan jag skrev sist har demonstrationerna fortsatt, och exempelvis trafiken är minst sagt kaotisk, vart man än ska. Och regnet verkar inte minska på aktivismen - idag håller de till utanför israeliska konsulatet.

Att det redan är 31 december 2008 kan jag inte riktigt fatta. Även om det känns som att det var ett bra tag sedan jag var hemma, har detta år gått väldigt fort. Och med tanke på att det först denna vecka blivit vinter på riktigt - dvs. regn - känns det då verkligen inte som att det är nyårsafton ikväll. Men, men, det är bara titta på kalendern och inse faktum. Ni som faktiskt är hemma och kan fira - njut av champagne och fest och vad som nu hör därtill. Vi ses nästa år. Och god fortsättning...

Som om bomber slog ner även i Amman...

När ska det räcka egentligen..? För den som är härnere är det svårt att förhålla sig neutral till de israeliska flyganfallen mot Gaza, som inleddes igår, lördag. Jo, jag vet, mitt i den judiska sabbaten. På tv visas bilder som aldrig skulle få vara med i en svensk nyhetssändning. Kaoset. Röken. Skriken. Blåa ansikten som bara ögonblick, eller timmar, tidigare hade samma färg som du och jag. Förtvivlan. Folk, levande begravda under raserade byggnader. Barn, utan ben. Blod. Överfyllda sjukhus. Lik liggandes på gatorna - inte en och en, utan i mängder...

ovan: bilden tagen från Jordan Times, läs mer på http://jordantimes.com/

I detta nu har över 300 Gazaner dödats, och mer än 1000 skadats - på mindre än 1,5 dygn. Eftersom Gaza varit utsatt för blockad finns varken mediciner eller sjukhussängar kvar. Även om många av Hamas byggnader träffats, och en del av offren även är från polisen, är det uppenbart att de flesta av offren är civila. Situationen i Gaza har ju försämrats månad för månad den senaste tiden, och i och med detta ville inte Hamas förnya vapenvilan för några dagar sedan. Klantigt, kan man tycka, om man ser till Israels välutrustade militär. Jag själv såg det ju i början av månaden. Jag skulle ju göra allt för att undvika konflikt med dessa jättar. Men ändå har Hamas avfyrat några raketer mot israeliska mål. Och en civil israel har fått sätta livet till. Och på detta hämnas de nu. Med råge.

För mig som sitter och läser om de interna palestinsk-jordanska relationerna i Jordanien, inför min kommande c-uppsats, blir jag bara frustrerad att denna konflikt kan upprepa sig - gång på gång. Jag ser verkligen ingen enkel lösning på konflikten. En sådan finns ju inte. Men att situationen knappt gått framåt de senaste 40 åren. Är inte det deprimerande?

Här i Amman, där majoriteten av befolkningen har palestinskt ursprung, har det varit kaos sedan attackerna började. Alla demonstrerar. Jordanier. Palestinier. Egyptier... På universitetet idag kunde man varken komma framåt eller bakåt - alla verkade ansluta sig till denna gigantiska masira emot attackerna och den israeliska occupationen. Studenter, men även professorer och lärare, deltar. Många med tårar i ögonen. Jo, till och med universitetsrektorn visade sitt stöd i ett tal. Helt plötsligt inser jag vad den svartvita palestinasjalen har för betydelse. Men det är inte bara svartvitt som gäller. Jordanska flaggan svajar. Likaså den palestinska. Och den tredje flaggan. Den som skiljer sig. Den helgröna, med vit text. Den islamiska flaggan. Det är nu man kan börja undra vad de verkligen skriker. Bland annat tror jag och Aggie oss kunna urskilja att koranen är vår konstitution. Hm. Jo, visst finns det riktiga islamister även på detta universitet. Men som en amerikan på en iransk engelskspråkig kanal sade för en timme sedan, om religionen kan leda detta folk till självständighet, sa varför inte? Det skulle ju inte vara första gången i historien.

ovan: jo, palestinasjalarna har nog aldrig sålts så bra utanför universitetet som idag...

I och med oroligheterna i Gaza har många affärer i Amman stängt ner. Nyårsförberedelserna i det kristna Fuheis, en kvart från huvudstaden, har stannat upp. Den israeliska regeringen har ju dessutom meddelat att de vill sätta in markstyrkor också. Så vi får väl se om det blir något nyårsfirande överhuvudtaget. Vad som händer på andra sidan Jordanfloden kan man känna rakt in i Ammans hjärta. Ikväll är det årsskifte med den islamiska tideräkningen mätt. Imorgon vaknar vi upp till år 1430. Inte för att det firas stort, mer än att vi slipper vakna upp till väckarklockan och pinna iväg till sömngivande föreläsningar. Nyår verkar inte vara en stor festlighet här, varken det muslimska eller kristna nyåret. Ännu är det några dagar kvar till 2009, och jag hoppas innerligt att läget skall lugna sig tills dess, och att vi får se fyrverkerier på himlen istället för raketer, rök och kaos på tv-skärmen. Dessa bilder berör, verkligen. De känns i hela kroppen.

Dan-före-dan...

Nu när ni alla därhemma antagligen är fullt uppe i julstöket, sitter jag och har en vanlig kväll med familjen här. Imorgon är det julafton, och även om jag har hört några julsånger senaste veckan och varit på en sk. julmarknad (inte så som jag hade tänkt mig dock), har julstämningen inte infunnit sig. Idag har det blåst som bara den, och folk säger att det ska regna, kanske till och med snöa, inatt. Nog skulle det vara något att vakna upp till en vit jul i självaste Amman! Och dessutom få ledigt från universitetet, då allt visst ska stå stilla när "al-thilj" (snön/isen) känner för att komma... Jag håller tummarna.

Idag hade vi två, av många, tentor som visade sig vara något riktigt att bita i. Det visade sig att vi fick samma tenta som de i level 7 (alltså den allra högsta nivån)! Hm. Alla vet vi ju att det finns ett kunskapsglapp mellan oss - det var ju därför vi blev indelade i två grupper - så hur kan vår kära doktora göra detta mot oss? Visst att världen är orättvis, men på detta universitet är det då mer uppenbart än på andra ställen. Inte nog med detta, tenta nummer 2 visade sig innehålla en ny text med så många nya ord att det var omöjligt att förstå något som helst sammanhang. Vi var då många som satt och vred på oss i klassrummet. Givetvis var ordboken bannlyst... Tentan som alltså var gjord endast för vår nivå, var svårare än tentan vi skrev med level 7! Nej, lärarna verkar ju inte ha någon som helst koll på vart vår nivå ligger, och tentorna varierar ju extremt från gång till gång. Under mid-termsen denna termin gick ju allt galant!

För att skriva av mig ännu mer vill jag berätta hur vi som faktiskt stannar hela terminen ut i princip straffas för det. Det är många studenter som vill åka hem innan, av olika anledningar, vilka bara vill skriva de tentor som vi klarat av idag. Vi andra, däremot, måste skriva ett dubbelt antal tentor, eftersom vi skriver både på det ordinarie tillfället och nu innan jul. Hm. När ska rättvisan börja härska här..?

Efter tentorna åkte vi med båda lärarna till Kulturdepartementet för att inhandla böcker till minimala priser. Jag köpte hela 10 böcker för priset av högst 40 svenska kronor! Bakr blev helt överlycklig när jag gav honom påsen full med arabisk litteratur - och nu sitter hela familjen i vardagsrummet och bläddrar och beundrar dagens kap. Böcker är ju annars inget som familjen brukar köpa - då de i vanliga fall ligger långt över Sverigepriser - så detta tillskott var välbehövligt. Själv ska jag nog börja med den lilla bilderbarnboken.. ;-) Vi ska förresten läsa Pippi på arabiska nästa vecka! Det ska bli riktigt intressant att se hur översättningen av denna feministiska barnbok har gått till ;-)

Imorgon är det ju i alla fall julafton, och den ska jag fira hemma hos Aggie. Hon ska bjuda på ungerskt, vegetariskt, julbord, och vi ska dricka arrak och vid midnatt gå till den ortodoxa midnattsmässan... Ingen Kalle-Anka och skinka precis, men ändå en helt ok julafton, med tanke på omständigheterna. Jag trivs faktiskt rätt bra med tillvaron.

ovan: en julgran har jag i alla fall sett - på Ammans lyxhotell Le Royale!

Njut ni alla därhemma av julmys, klappar, skinka och sill!

GOD JUL på Er.

Eid El-ADha - Offerfesten - عيد الأضحة

Förra veckan var vi lediga från skolan. Hela Jordanien hade ledigt. Till Mecka vallfärdade miljontals muslims från hela världen för att gå runt Ka'ba, dricka av det heliga vattnet (zamzam) och bestiga berget Arafat, precis som profeten Muhammed sägs ha gjort. För de som inte åker på hadj till Mecka, handlar "den stora eiden" om att offra djur. Om man har mycket pengar, offrar man en kamel, annars vanligtvis ett lamm. En tredjedel av köttet skall sedan gå till de fattiga, en tredjedel till vänner och släkt, och den sista delen till sin egen familj. Min värdfamilj hade detta år dock inte de ekonomiska förutsättningarna för att köpa ett lamm (det kostar ju mellan 1000 till 3000 kronor!). Och tur var väl det. Det räckte med att se grannarna slakta två lamm på parkeringen.

Usch. Jag tyckte riktigt synd om djuren. Det är ju vid dessa tillfällen man önskar att man vore vegetarian. En timme efter offrandet, kom Abdallah (vår egyptier = huspojke) med en del av lammet de slaktat. En gåva. Generöst, givetvis, men inget jag ville äta. Detta respekterades dock, alhamdulillah.

Precis som under "den lilla eiden", eid al-fitr, som firades direkt efter fastemånaden Ramadan, handlar denna högtid om att umgås med familj, släkt och vänner. Den pågar i fyra dagar, varav de två första är de viktigaste - vilket betyder fullsmockat hus om man bor i en familj som har en gigantisk släkt. Jag var glad för min värdfamilj att de hade trevligt. Själv var jag ju sjuk, så deltog i princip inte alls i firandet och socialiserandet. Jag hörde skratt och kände röklukt på långa vägar, men tillbringade nästan hela veckan i sängen. Jag sov minst halva dygnen. På tisdagen, eidens andra dag, åkte Yasser och Bilal med mig till sjukhuset för att kolla upp mig. Jag hade haft dryga 39 graders feber, hammrande huvudvärk, öronont, halsont och snuva i fyra dagar (och varit förkyld i dryga två veckor). Men inte tar läkarna några streptokockprov för det, inte. Läkaren tittade bara i halsen - såg förskräckt ut - och gav mig en hemsk injektion i handen, och skrev ut tre mediciner till mig. Jo tack, detta tar väl död på allt - såväl bra som dåliga bakterier som kan tänkas finnas. Efter att ha påbörjat denna medicinkur sov jag minst lika mycket som innan - jag kände mig ju nästan drogad. Men lagom till helgen började den ge positiva effekter, så jag kunde faktiskt inhandla ett par vinterstövlar och åka och fika med Azadeh (en lundastudent som kommit hit för att göra sin Minor Field Study i Statsvetenskap) lagom innan universitetet började igen i söndags. Jo, det var väl mitt "jullov" det.

Att det är julafton om en vecka är inte alls kännbart härnere. Inga adventsljusstakar, inga granar, ingen julhandlingsstress, ingen kännbar kyla. Vi har ju till och med föreläsningar på självaste julafton, och två tentor dan-före-dan. Men, men, på grund av att det känns som april eller september ute, kommer kanske denna jul att kunna gå förbi, utan världens hemlängtan. Vi får se. Men imorgon ska jag följa med Azadeh på skandinavisk julmarknad, så julkänslan kanske infinner sig i alla fall.

Har citrustiden börjat i Sverige än? Apelsinerna brukar väl komma innan jul..? Vår gata är nu i alla fall full med mandarinträd. Mycket fint, tycker jag. Och mycket gott.

Ps. Måste meddela att min inhandlade värmeflaska är en skänk från ovan! Den håller sängen varm hela natten, utan element eller isolering i rummet. Min bästa investering på länge.

Gail med mig i Jordanien - och det militanta Israel

Det är redan nästan en vecka sedan min moster Gail återvände till vardagen och kylan i Malmö, och sedan dess har jag sovit största delen av tiden i och med att en hemsk influensa härskat över mig. Men innan jag klagar mer vill jag berätta om mitt trevliga besök.

Jag och Yasser åkte ut och hämtade Gail, och med sig hade hon choklad i stora lass till familjen (jo, här är det kvantitet i stället för kvalitet som efterfrågas...) och bland annat efterläntad lingsonsylt, pepparkakor och saltlakrits till mig. Som tur var gillade inte familjen denna typ av laktrits, så jag har fått ha den alldeles för mig själv ;-)

Dag 1 följde Gail med mig till universitetet, och pratade bland annat svenska med en tiggande liten tjej på gatan... Båda två skrattade, så det var mycket lyckat, och inga pengar kostade det. Medan jag gick på mina föreläsningar, och bland annat hade en 20 min långa presentation på arabiska med rejäl förkylning, gick Gail omkring och fotograferade på universitetsområdet (nya favoritmotivet blev minareter..) och iakttog folk. Vid lunch åt vi schwarma och hummus tillsammans med Helen och några andra studenter. Sedan bar det av till Ammans Citadell, som ligger beläget över Downtown med utsikt över stan. Vem hade kunnat tro att vi kunde spendera mer än två timmar på denna topp..? Har man Gail och hennes kamera med sig är det inga problem. Och fina bilder tog hon, minsann. Sedan följde fika på ett café i närheten, där vi såg solen gå ner över Ammans sju vita husbeklädda berg. Efter kringstrosande i Downtown och Jabal Amman återvände vi hem och drack grönt (!) té, pratade och tittade på foton resten av kvällen.

Dag 2 vaknade jag tidigt för att ta mig iväg till universitetet (men kan ju inte strunta i det för mycket..), och skrev innan dess ihop lappar, kartor och vägförklaring både på engelska och arabiska för att Gail skulle kunna ta sig runt på egen hand. Och kl 12.30 hade hon faktiskt kunnat ta sig till den norra busstationen, där jag stod och väntade. Vi tog microbussen till Jerash, där det givetvis finns mycket antikt att fånga på bild. Dock gick solen ned ganska snabbt.. men med Gails superkamera kunde hon ändå ta "dagens bild" i mörker. (inte denna dock)

Eftersom detta var torsdag, tog tillbakaturen med buss en mindre evighet, då torsdagstrafiken här är riktigt hemsk. Slutligen kom vi i alla fall hem. Efter klädombyte och lite mat tog jag mig till det hus där jag och Helen bodde i de första två Amman-månaderna för att fira Helens 25:e födelsedag. Efter två-tre timmars jättetrevligt sällskap och goda tårtor kände jag dock för att återvända och se hur det gick för Gail och min värdfamilj. Det var lugnt. Gail sov redan, och jag smög in på rummet för att hämta mina grejer och somnade snart in i tv-rummet.

Dock ringde klockan tidigt på morgonen därpå... Gails buss till Petra skulle ju gå redan kl 6.30! Efter en hel del letande efter bussbiljett etc. kom hon i alla fall iväg, och hittade till och med en taxi så tidigt på en fredagsmorgon (!) och hann med sin buss! Den försvunna rosenröda staden har Gail velat se länge - så hon stannade i hela fyra dagar!

Själv stannade jag hemma och gick och fikade med Jackson, gick på bokmässa med Aggi och Helen (med mycket få böcker..) och pluggade... På måndagen (1 dec) hade jag även min sista lektion i arabisk dans. Det har varit jättekul att gå kursen, även om jag på slutet av nivå två verkligen kände att jag hade ett underläge gentemot de andra jordanska tjejerna som antagligen redan har dansat med dessa rörelser hela sina liv... På kvällen kom även Gail tillbaka från ett Petra som varit vackrare än hon förväntat sig. Roligt att höra.

På tisdagen vilade Gail upp sig medan jag åkte iväg till föreläsningarna. På eftermiddagen tog vi oss till Starbucks runt hörnet av vårt hus för att bland annat använda oss av internet (internetbolaget Orange som familjen och många andra i Jordanien använder sig av är säkert hälften av månaden bortkopplat, så det gäller att ha en backup för internetanslutningen). På kvällen åkte vi även till Wild Jordan (den delikata och ekologiska restaurangen i Jabal Amman), där Gail ville äta upp sig, eftersom byxorna satt löst efter 4 dagar i Petra...

Ett andra försök: Israel - إسرايل

I augusti var jag i Israel, eller snarare på Västbanken, för första gången, och fick då inte världens bästa intryck av landet, så sedan dess har jag varit fast besluten om att ge staten Israel en andra chans... Framförallt har jag velat se något av "det äkta Israel", alltså ej de ockuperade territorierna. Nu i och med Gails besök fick jag denna chans. På onsdagsmorgonen tog vi en serveece ner till King Hussein Bridge, som leder till israeliska Allenby Bridge. Ända fram dit gick turen nästan som på räls, i en buss vars enda passagerade var vi och ett gäng ortodoxa nunnor... Dock slutade vårt flyt där. Efter att Gail och nunnorna kunnat gå igenom detektorerna utan minsta fråga eller skepticism, behövde jag (varför jag..!?!) lämna väskorna och mobil etc. för att gå igenom den konstiga apparaten som "sprutar" en massa luft på en (fråga mig inte vad den är till för), och det räckte inte med en gång, utan ännu en, innan jag kunde gå vidare till station nummer 2.

Precis som i augusti räckte jag fram mitt holländska pass till den rent av sura tjejen bakom luckan. Dock hade jag inte samma tur som sist - Do you have another passport? Vad skulle jag göra? Förneka att min jordanska stämpel är i mitt svenska pass..? Jag räckte fram passet. Hm... Hur ser inte det ut nuförtiden, med bland annat fyra syriska visum och libanesiska stämplar...? Jag fick ett frågeformulär att fylla i, medan hon gick iväg med båda mina pass. När jag frågade vad jag skulle göra efter att jag fyllt i formuläret, sa de bara: Sit down and wait until someone comes to you. Så, tillsammans med ett stort gäng palestinier blev vi sittande där - utan pass och tillstånd att varken gå fram eller tillbaka. Efter en halvtimme kom en tjej och frågade ut Gail, som sedan fick fortsätta till andra sidan kontrollen. Jag, däremot, blev sittandes. Och sittandes. Till och med många av palestinierna fick tillbaka sina pass och försvann innan någon kom fram till mig. Det är konstigt hur skyldig, liten och obetydlig dessa nonchalanta armétjejer kan få en att känna sig, tittandes på hur alla andra västerlänningar utan problem kommer förbi och hur personalen sitter och har kafferast medan vi bara väntar... Efter 2,5 timme kom en tjej fram till mig. What did you do in Syria and Lebanon? What do you study? Just Arabic? (ville inte göra min profil ännu sämre, så höll tyst om min statsvetenskap, även om jag sedan hörde att Gail redan berättat för dem..) Why Arabic? Why not Hebrew..? Have you been to Israel before? Where did you stay? Did you go to the West Bank? (givetvis nej på denna fråga...) ....??? Förhöret höll på i en kvart. Sedan fick jag avvakta för att de skulle kolla upp alla detaljer. En timme senare fick jag mina pass, och till och med endast en israelisk stämpel i det holländska passet. När jag gick satt fortfarande den blinde gamle palestinske mannen kvar, som redan väntat i tre timmar när jag först började min väntan... No compassion whatsoever. Jag kunde i alla fall återförena mig med Gail, som precis råkat ut för egna problem. Hon hade börjat skriva i sin journal, och soldaterna hade tagit den ifrån henne och börjat läsa, lagom till att jag kom. Efter en hel del ytterligare frågor och passkontroller kunde vi möta solljuset på andra sidan - på israelisk mark. En timme senare checkade vi in på Petra Hostel i den kristna delen av gamla stan i Jerusalem - ett tillhåll för riktiga backpackers, och på sin tid även Mark Twain - men idag ett riktigt nedgånget ställe. En natt skulle komma att bli maximum. På kvällen strosade vi omkring i judiska och armeniska kvarteren, där Gail fastnade för en massa konstverk och smycken...

Eftersom att gränsövergången tagit nästintill all min energi lade vi oss tidigt. Jag somnade bums, men vaknade efter några timmar upp av en massa diskussioner utanför dörren och skjutande från TV:n. Jag fick inte mycket sömn denna natt. När Gail sedan ville ta sig en varm dusch i vårt badrum visade det sig att det inte fanns varmvatten. Suck. Snabbt därpå bytte vi till New Imperial Hotel runt hörnet, precis vid Jaffa Gate, där det även visade sig att Selma Lagerlöf bott när hon skrev sin bok Jerusalem. Mycket passande ;-) Vi började dagen med frukost i form av falafel och färskt bröd på en bänk i solen - vaktandes av fyra-fem fullt utrustade soldater. Jo, säker känner man sig ju i alla fall ;-) Sedan tog vi oss in i Tower of David, där vi fick en bedårande utsikt över stan och dessutom en nästan två timmars lång guidning genom hela Jerusalems historia av en jude från New York.

ovan: Gail in action, med Klippmoskén i sikte..
nedan: Tower of David

Därefter satte vi oss ned och fikade, och Gail tog sig iväg för en fotorunda medan jag läste i solen. Lagom till att den kalla skuggan nådde mig var Gail klar, och vi fortsatte vår väg genom judekvarteren till Klagomuren.



ovan: utsikt från de judiska kvarteren över Olivberget, och i bakgrunden skymtar Jordanien

Jag måste säga att judekvarteren gav mig en hel ny, och faktiskt mer positiv bild, av denna stad - det var vackert att strosa omkring där, och dessutom fanns moderna kaféer här och var. Annars är ju Jerusalems, åtminstone gamla, delar tillhåll för många religiösa fanatiker av olika slag. För min del spelar det ingen roll vilken religion, men när det blir för mycket av den blir jag rädd. Som när vi gick in på den plats Jesus begravts i grottan (som alltså inte längre finns) i The Holy Church of Sepulchre och alla kvinnor störtgråter... Själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till - jag fällde ju knappast några tårar, även om jag har velat besöka denna plats innan. Det var även ett gång svartklädda ryska ortodoxer på vårt hotell, som åt i en separat matsal, bad högt både före och efter maten, och var omöjliga att få någon som helst kontakt med.

Nej, jag var glad på fredagen, när jag efter en härlig natts sömn, lämnade Old Towns stenmurar, och även Gail, för att få intryck av det andra Israel - det vid kusten - Tel Aviv. Första steget var att ta mig till den stora busstationen. Jag frågade en judisk kvinna om vägen, och eftersom hon inte förstod engelska, ringde hon en vän som jag kunde prata med, och sedan hjälpte hon mig. Väl på bussen som skulle ta mig till busstationen satt jag brevid en judisk amerikan som pluggade på Hebrew University (som jag också funderat på att plugga vid förut, innan jag tittade på avgifterna...). Vi hade ett mycket trevligt samtal, och han berättade om livet och studierna i Jerusalem. Allt verkade så mycket trevligare i de vanliga kvarteren av stan - och folk var så mycket mer vanliga. Väl framme vid busstationen möttes jag av en gigantisk terminal i en modern klass jag sällan skådat. Sverige känns ju gammaldags i jämförelse. Lagom till lunch kom jag fram till Tel Aviv, och till ett många gånger varmare klimat än i både Jerusalem och Amman. Jag var tvungen att ta av mig min stickade tröja. Jag pratade med en israelisk tjejsoldat på permission, som gav råd om vart jag skulle gå. Äntligen - en trevlig representant från den israeliska armén! Jag satte mig i en taxi, vars chaufför visade sig vara en etiopisk jude. Här kunde man se alla hudfärger representerade. Så länge jag inte sade att jag pluggade i Jordanien, och arabiska dessutom, var chauffören trevlig. Sedan kom avskyn gentemot islam och muslimer fram - det syntes i hela kroppsspråket. They bomb themselves. Som tur var, hade jag redan kommit fram till min slutstation, så slapp en jobbig diskussion. Klimatet tyckte jag var jättehårt i Tel Aviv - folk var i allmänhet rent ut sagt otrevliga. Men konstmarknaden jag strosade omkring i, i det Jemenitiska kvarteret, var trevlig med mycket fint, och stranden givetvis vacker. Det flockades med vältränat folk i minimala bikinisar som solade, joggade och simmade i Medelhavet. Jag måste meddela att jag nästan chockades av att se så mycket hud... De var allvarligt talat mer avklädda än svenskar på sommaren, eller är det jag som har varit för länge i ett "påklätt" land..? Hm. Jag insåg genast att min återklimatisering till Sverige kommer att ta sin lilla tid. Återkomsten börjar ju faktiskt närma sig med stormsteg...



Folket i Tel Aviv var helt enkelt av ett helt annat slag än många av de ortodoxa judarna med långa polisonger och svarta hattar man ständigt ser i Jerusalem. Många av dem givetvis amerikaner, men även en hel del ryssar, och allt möjligt folk från hela världen. Det kändes som Europa. Fast ännu modernare. Intressant att se, men knappast ett ställe jag skulle vilja stanna länge på - det kalla sociala klimatet var inte särskilt tilltalande. Eftersom jag hört att hela landet stannar upp efter kl 16, på grund av att de firar shabat, tog jag mig tillbaka till den stora busstationen och tog den sista bussen tillbaka till Al-Quds, den heliga staden, där Gail väntade efter en hel dag av fotograferande. Väl tillbaka i Jerusalem var gatorna rensade på trafik - inte en människa så långt ökat kunde se.

Klockan var bara 16.30. Kan en stad bara somna sådär för att det är sabbat? Hm. I Israel går det. Så jag fick promenera tillbaka till The Old City, vilket tog en dryg timme. På kvällen gick jag och Gail ut och åt ännu en god, och även denna dyr, middag. Vi drack upp vår flaska vin som vi inhandlat av en vinexpert till jude! Jag visste inte att alkohol var något judar sysslade med. Men alltid lär man sig något nytt ;-) På kvällen kunde jag omöjligt få upp temperaturen under täcket, och kunde därför inte heller somna. Dock måste jag slumrat till, till sist, eftersom jag vaknade upp helt svettandes. Febern hade tagit till, och detta var början, eller kanske fortsättningen (?), på ett av alla mina hälsoproblem under det senaste året.

Dagen därpå tog vi en sista capuccino på vårt favoritkafé runt hörnet och strosade iväg mot Damascus Gate som vår buss tillbaka till gränsen skulle avgå ifrån.



ovan: Gail med en sista capuccino i Jerusalem


Tillbakaresan gick i princip smärtfritt, förutom tryckutjämnande av öronen som knappast gillar att vara under havsnivån och en hel del väntan, som är i princip vardag i denna del av världen.

Väl hemma började Gail packa för återfärd, och fick med sig en del av mina grejer på köpet ;-) TACK! Ett sista besök till Starbucks och sedan var det redan dags för sängen. Under vår tid i Israel verkade nätterna ha blivit bra mycket kallare i Amman, för Gail fick till och med ta på sig regnjackan (förutom sina dubbla lager, raggsockor och heater i rummet) för att kunna hålla värmen. Visst att det är kallt i Sverige, men våra hus är i alla fall utrustade med något som heter isolering, vilket de saknar härnere. Därför försvinner värmen när solen går ner, och vi når nästan utetemeraturer inomhus.

På söndagsmorgonen kom Yasser för att skjutsa ut oss till flygplatsen. Så snabbt kan 12 dagar gå när man har trevligt sällskap. Det var jättekul att ha dig här, Gail! Ser redan fram emot söndagsmiddag på Riddaregatan i februari.

Min moster och pepparkakor på väg hit - lagom till första advent

Idag vaknade jag upp och kände mig nämnbart bättre än igår - så bra att jag till och med knatade iväg till föreläsningen... Och tur var väl det, för ikväll kommer Gail hit, hela vägen från Malmö! Jag ser till och med fram emot att åka ut till flygplatsen med Yasser, ännu en gång.

Ahlan wa sahlan!

Ett skämt till skolutflykt

Igår var det dags för min första utflykt som anordnats av universitetet - den gick i riktning mot Dana, Jordaniens största naturreservat nästan 3 timmar från Amman. Jag som drabbats av en hemsk förkylning, tvekade vid 6-tiden på morgonen om jag verkligen skulle följa med, eller om det kanske var bättre att stanna hemma och kurera sig... Men jag drack varm mjölk, tog en panodil och stack iväg till universitetet för att träffa Helen och Co strax efter 8-snåret. Kl 9 (en dryg halvtimme försenad) rullade våra två fullsatta bussar iväg söderut. Till en början var det en ganska lugn och trevlig stämning i bussen, men snart började volymen på arablåtarna höjas... Helen som är mycket ljudkänslig gick fram flera gånger och bad dem sänka, men efter någon minut var volymen tillbaka på minst samma höga nivå...

12.30 ankom vi till Dana Nature Reserve, och fick höra av en av universitetssnubbarna, som dagen till ära var utrustad med en rejäl blåtira, att vi endast skulle få stanna i en timme, och sedan ta oss iväg för att äta lunch. Om vi inte redan var irriterade innan, så var detta åtminstone början... Har vi åkt hela vägen hit för att stanna i en timme? Kön till damtoaletten var lång, så efter att ha uträttat våra behov var det bara en halvtimme kvar av besöket. Det kanske mest komiska var att när vi ville betala inträdesavgiften visade det sig att reservatet var stängt för vintern!!! Arrangörerna för denna lilla tripp har alltså inte ens ringt och kollat upp att vi faktiskt kan komma in, trots att de samlat ihop minst 50 studenter till spektaklet. Vi gick helt enkelt och tittade ut över det mycket vackra landskapet bland plastpåsar och annat skräp, och de utrotade djuararter vi hade väntat oss se "in person" fick vi beskåda på affisch istället. Och inte nog med det - vädret var iskallt! Innan hade de på universitetet, och även Umm Bakr, sagt att det skulle vara varmt och soligt därnere, men det var ju kallare än i Amman! Så jag i mina linnebyxor, om än med knästrumpor under, frös hejdlöst (tillsammans med alla andra som lämnat jackorna hemma) och förkylningen blev då inte bättre av detta.

ovan: Helen och jag; ett leende kan ju i alla fall liva upp stämningen något ;-)
nedan: Dana - på håll

Efter att timmen gått tog bussarna oss till byn Dana, där vi "sprang" igenom ett ekomuseum och tittade på lite fler utsikter. Slutligen hamnade vi på en restaurang, där den gamla vanliga arabiska buffén serverades. Men maten var kanske ändå det bästa på detta skämt till utflykt.

ovan: utanför restaurangen åt katterna ur soporna - som på så många ställen här i Mellanöstern

På resan tillbaka höjdes volymen ytterligare, och bussen omvandlades till "disko", för vissa nationaliteter. De flesta av oss satt bara och tittade och insåg att vi kommit över "skolreseåldern". Hade jag inte varit sjuk, haft ont både i öronen och i huvudet, och varit trött hade jag kunnat leva med detta oljud, men ibland kommer man till en gräns där huvudet inte klarar av mer. Även om jag satt med öronproppar och försökte koppla bort ljudet - dunkade det bokstavligen i huvudet. I allmänhet gillar jordanierna att ha en väldigt hög ljudnivå - vare sig det handlar om bröllopsfester, teatrar, musik i bilen eller biografen... men den här gången var nog värst.

Väl hemma lade jag mig bums under täcket (eller snarare de 3 tjocka filtarna jag sover under), försökte få tillbaka värmen och har det senaste dygnet sovit typ 17 timmar. Influensa är vad det kallas. Och jag har nog bestämt för mig själv att denna Dana-resa var både den första och sista som jag tänker åka på i universitetets regi.

Till det oroliga men vackra och spännande Beirut!

På kvällen förra torsdagen åkte jag med min käre bror och typ bästa kompis här, Bilal, och hans saudiske vän till Libanon för att dels fira att tentorna var slut, och för att jag länge hört många goda ord om Beirut! Vi tog en stor serveece, med Bilals kompis morbror bakom ratten, som hämtade upp oss hemma och tog oss ända fram till ett hotel på den berömda Hamra Street, Beiruts Champs Elysees.

Det gick egentligen smidigt att åka dit, allt som allt cirka 6 timmar, men eftersom det satt en rejält berusad jordanier i baksätet som pratade strunt en stor del av resan och att folk har en tendens att röka väldigt mycket här - även i bilen, utan att ta hänsyn till övriga icke-rökande resenärer (i detta fall - bara jag..), var jag rejält trött när vi kom fram. Dessutom tröttade de syriska myndigheterna ut mig rejält, då det visade sig att jag bara fått ett "single entry visa", även om jag tydligt sagt och skrivit i ansökningspappret på ambassaden att jag ville ha "multiple entry visa"/"transit visa", eftersom jag även ville komma tillbaka genom detta byråkratiska land... Eftersom att ingen verkar vilja lyssna på en svensk tjej vid syriska gränskontroller, och att jag verkligen inte vill bråka med dem efter att vår amerikanska kurskamrat, och journalist, suttit en dryg vecka i fängelse för att ha inträtt landet utan visum en månad tidigare, betalade jag.. gång på gång. Den libanesiska gränskontrollen var desto trevligare, där de till och med hälsade mig välkommen! Det var intressant att se de libanesiska gränspersonalen gå omkring i mössor och dunjackor - men det var verkligen iskallt uppe bland bergen. Om någon vecka börjar ju skidsäsongen i Libanon! Och det högsta berget, Jabal As-Sheikh, har alltid snö på toppen...

Innan vi åkte hade alla sagt att Libanon är jättedyrt, och frågan om hotell var svår att lösa hemifrån Amman. Jag hade några dagar innan avresa gjort en reservation till ett bra pris, men näe jag ringde för att dubbelkolla visade det sig att priset för tre nätter plötsligt var för en natt! Hmm.. När vi åkte längs bergen ner till medelhavsstaden Beirut mitt i natten hade vi alltså fortfarande ingen sovplats. Men chaffören sade att det inte var några problem, och första hotellet vi gick in i hade både plats och till ett ok pris, i Libanonprisklass... Sov gott gjorde jag i alla fall ända tills byggnadsarbetarna väckte mig på fredagsmorgonen. I detta mångreligiösa land (med 18 officiella religioner) är inte fredag helgdag som i Jordanien, utan söndag, som hemma.

Dag 1: Orientering i en stad med många bilar
Nummer ett blev att gå på jakt efter frukost. Mina kära arabiska följeslagare kunde ju hitta något smaskigt i vilket gatuhörn som helst - hummus, falafel, "Libanonpizzor"... - själv ville jag verkligen ha kaffe och en mer vanlig europeisk frukost med smörgås exempelvis. Efter 1,5 timme hade vi samtliga fått något i magen.

I Jordanien är Beirut bland annat känt för sin "lift" (eller telefrique), som tar sina passagerare från havsnivå upp i bergen för en vacker utsikt över staden och en bra bit av landets kuststräcka... För att komma dit pratade vi med en man på hotellet, som kunde fixa en taxi till oss, som även kunde ta oss till de Lummelundagrottsliknande Jeita Grotto för en total summa på 30-40 amerikanska dollar. Efter nästan en timmes väntande på denne chaufför visade sig att han ville ha minst 70 dollar för denna tripp, vilket gjorde att vi hoppade ur taxin och provade på Beiruts kollektivtrafik istället. Problemet var inte att hitta en buss - utan snarare att komma upp i ett högre tempo än söndagspromenadslunkande... Med det trafikkaos som verkar vara vardag här tog det över en timme att komma till busshållplats nummer 2! Nästan lagom till solnedgången stod vi i alla fall vid foten av berget - och satte oss i en liten liftkabin som snabbt tog oss uppför berget. Förutom en mycket vacker utsikt kunde man roa sig med att titta rakt in i libanesiska familjers privata hem. Mycket underhållande.

Väl uppe på toppen väntade en kyrka och en vacker park. Jag tände ett ljus för mormor, och fick dessutom helig olja och någon slags rökelse (som Umm Bakr blev mycket glad för imorse). När jag ville gå in och titta i kyrkan väntade killarna utanför - även om jag brukar gå in i moskéer, verkar det som att muslimer inte känner sig manade att göra det omvända...

Väl tillbaka nere "på marken" åt vi varsin donut för att ladda batterierna inför tillbakaresan till Hamra. Och det behövdes, för tillbakaresan, som var högst 20 km lång, tog minst två timmar... Jag hade hittat en pastarestaurang i min kära "Al-Kitab" (boken), LonelyPlanet, som jag tyckte verkade som ett passande ställe. Det är ju bara jag som inte klarar av att äta hummus och falafel stup i kvarten. Men under letandet blev Bilal jättetrött (vi gick ju så länge, kanske hela 10 min), vilket slutade med att vi åt på Beirutfavoriten BarBar nära hotellet - en restaurang bestående av många stånd med "allt" på den arabiska/libanesiska menyn - från fruktjuicer och glass till hummus, fisk och barbecue.

Därefter tog vi oss till det enda billiga kaféet på Hamra Street, till skillnad från Starbucks och Costa, där vi skulle komma att sitta de kommande kvällarna samtalandes med de mycket trevlige ägarna - två libanesiska bröder.

Dag 2: Jeita och Byblos

Efter att ha hittat insekter kravlandes på väggarna, och bland mina kläder, och klagat till "tjejen med urringningen" i receptionen så att jag faktiskt fick ett nytt rum, bar det av till Jeita Grotto. Det visade sig att lördagstrafiken var lika kaotisk som under veckan - men eftersom vi startade tidigt denna dag var det inga problem. Beirutborna visade sig vara riktigt hjälpsamma, både med anvisningar på bussen, och i största allmänhet, utan att vilja ha en slant för ansträngningen... Efter att ha fångat en taxi som tog oss sista vägen upp bland bergen var vi äntligen framme - och möttes av massvis med turister, varav nästintill alla såg ut att vara araber, perser eller turkar. Överhuvudtaget såg det inte ut att våga sig alltför många västerländska turister till Beirut för tillfället, även om det verkade finnas en hel del fast boende västerlänningar i staden. Dessutom såg många av libaneserna själva nästan ut att vara västerlänningar - både klädesmässigt (då det var en minoritet som bar slöja, och snarare kortkjol eller shorts med stövlar var mode...), utseendemässigt på det stora hela (ljusa, långa...) och personlighetsmässigt. I alla fall ställde vi oss i kön till biljetterna, och vilka hittar man inte o några gamla grannar till familjen Abu Bakr och släktingar från Salt... De var dock på gruppresa, som de flesta jordanier verkar föredra framför att åka på egen hand. Jag fick själv starkt trycka på att jag verkligen inte vill åka med en turistgrupp med jordanier som vill ha rast stup i kvarten och har helt andra preferenser än jag själv. Tjat hjälper, även i här, efter ett tag ;-) Ännu en lift väntade, som tog oss upp till den översta grottan. Vid ingången togs mobiler och kameror ifrån oss, så det finaste kunde man givetvis inte fotografera själv. Vad som väntade på insidan var nog ändå bland det häftigaste jag sett att naturen själv skapat - det var som ett sagolandskap på insidan! Under inbördeskriget hade visst massvis med vapen och ammunition lagrats i dessa grottor...

En favorit var att åka omkring i båtar i den undre grottan som är täckt med vatten...

Efter att ha vandrat omkring i grottorna i en dryg timme skulle vi försöka ta oss till den uråldriga, och historiskt viktiga, staden Byblos, 45 km norr om Beirut. Efter mycket tjat av en gammal taxichaufför, gick vi slutligen med på att betala 20 dollar för det hela... Färden i sig var underbart vacker längs Medelhavskusten med skinande solsken, och en roande taxichaufför. Väl framme blev vi avdroppade vid den gamla hamnen, som idag inte ser mycket ut för världen, men som för drygt 2-3000 år sedan var en av världens stora handelshamnar. Vi gick längs piren, och kände på vattnet, som inte alls var så kallt som jag hade trott. Synd att bikinin väntade hemma i Amman. Byblos var en mysig stad att bara strosa omkring i - på sommaren antagligen en riktig turiststad - men nu endast en lördagsutflyktsdestination för libaneserna själva. Efter att ha ätit på en smarrig fiskrestaurang, utforskat de gamla ruinerna och gått igenom den lilla staden, kände vi oss manade för att ta bussen tillbaka till kaoset i storstaden... Och även om denna tur tog en dryg timme, var till och med Bilal nöjd med att vi inte åkt på gruppresa - det hade varit en bra dag. Och Libanon är verkligen vackert.

ovan: jag, med Byblos hamn i bakgrunden
nedan: hamnen i närbild

ovan: Bilal med Medelhavet bakom sig, och fortsätter man längs denna väg kommer man till Beirut...
nedan: det är inte var dag man ser bananer hängandes i träden!

ovan: Bilal och jag framför Al-Qal3a (gamla borgen)

ovan och nedan: Byblos vid solnedgången

På kvällen tog vi till ett säkert kort - middag på BarBar-restaurangen runt hörnet. Jag som verkligen vill utforska Beiruts berömda nattliv, blev dock besviken när killarna var för trötta för det, och de tänkte verkligen inte heller släppa iväg mig på egen hand... Så en lördagskväll som kunde ha blivit riktigt intressant i Beiruts kristna kvarter, slutade på stammiskaféet, med ägaren pratandes om Hizbollah. Intressant och trevligt, det också, men inte vad jag hade väntat mig.

Dag 3: Söndag i Beirut - på skoj och allvar!

Söndagen var dagen då hela Beirut skulle upptäckas och ses. Så kl 9 var vi redan på väg ut till Beiruts berömda strandpromenad, Cornichen, och naturfenomenet Pigeon Rocks.

Jag som hade packat för ett kallt Beirut, blev överraskad över värmen, som var nämnvärt högre än i Amman. Så när jag stod och tittade på de som låg och solade och simmade ända ut till Pigeon Rocks, kände jag mig riktigt frestad att göra detsamma i min långärmade, om än tunna, tröja och jeans. På Cornichen kunde man titta på folk - familjer på söndagspromenad, gamla par, joggande unga libanesiskor som visst bryr sig om rörelse (det finns det ju inte många av här i Amman - taxiresandets huvudstad ;-) )... Dessutom var det många som fiskade längs den steniga strandkanten.

ovan: Bilal på Cornichen

Efter ett bra tags promenerande hade jag dock fått nog av kusten, och vi tog oss in med serveecetaxi till stadens nybyggda Downtown. Till skillnad från de flesta Downtowns verkar libaneserna själva inte direkt gilla sin stadskärna - som mest bestod utav nya, franskinspirerade hus, dyra restauranger och det berömda klocktornet som är centret för stadens demonstrationer. Det som jag tyckte var roligast att titta på här var den nybyggda Mohammed al-Amin-moskén, som påminner lite om Blå Moskén i Istanbul, som byggts upp med hjälp av president Rafiq Hariris pengar. Han själv dödades ju i en bilbomb i februari 2005, och han ligger nu begraven i ett gigantiskt tält brevid moskén. Han var en av världens rikaste män, och är en av nyckelpersonerna som har fått Libanon att komma upp på benen igen efter det 15 år långa inbördeskriget... Presidenterna i detta land har det då inte lätt - överallt såg vi även skyltar om minnesdagen av den förre presidenten Jamail, som för ett år sedan lämnade över makten till militären. För tillfället är landet i alla fall stabilt, och de har ju en ny president som de flesta verkar kunna acceptera... Jag var i alla fall inte rädd av att vara där - tvärtom, jag tyckte att det kändes som ett mycket fritt land i denna region. Men sedan hörde jag att det häromdagen har varit beskjutningar i närheten av Byblos, mellan Hizbollah och armén. Så alltför länge ska man nog inte stanna...

ovan: Bilal framför Hariris grav
nedan: några av de resterande dödsoffren vid bilbombsexplosionen

ovan: jag framför "demonstationsklockan" - jag hade dock önskat mig lite mer liv just denna dag...
nedan: ...såsom det var för på denna Hizbollahdemonstation för några år sedan, med Al-Amin-moskén i bakgrunden

Efter att ha avverkat Downtown tog vi oss till Beiruts Nationalmuseum. Jag trodde att det skulle visa upp saker från hela landets histora, men fokus var verkligen på den gamla historien, med massor av fynd från bland annat Byblos-tiden. Men för mig som mest är intresserad av nutidshistoria, var filmen om hur de försökte bevara alla historiska ting under kriget, det mest spännande. Mycket har förstörts. I detta område gick även "the green lines", som för 30 år sedan delade upp Beirut i en kristen och en muslimsk del. Under letandet efter en restaurang av vars mat man inte blir magsjuk, hittade vi även bostadsområden med sönderskjutna hus. Äntligen fick jag se minnena från kriget, som man verkligen får leta efter, och som heller ingen vill prata om. Men det är ju i och för sig ett gott tecken, att de har kunnat rekoverera sig så bra!

Denna söndag var trafiken något glesare, vilket gjorde att vi faktiskt kunde ta oss lätt genom alla Beiruts stadsdelar. Vi hade från många håll hört att det fanns en stadsdel norrut som hade allt och var jättebillig i fråga om shopping - så vi tog en serveece dit, men blev besvikna. Inte nog med att nästan varenda affär var stängd, området verkade nästan kriminellt, så att till och med killarna blev rädda... Istället tog vi oss till den kristna stadsdelen Achrafieh, som väl kan räknas som någon slags blandning mellan södermalm och Stureplan. Här fanns världens shoppingvaruhus, ABC Mall, som dekorerats inför julen... (undrar hur mycket vi kommer få se utav det i Amman..?). Priserna var dock minst i Ammanklass, vilket betyder Sverigeprisklass - så inga fynd gjordes här inte. Vi promenerade faktiskt hela vägen tillbaka till Hamra Street, och gick även förbi Monot Street, där jag hade velat tillbringa lördagskvällen. Såhär dagen efter var det riktigt dött på denna gata - där "det händer" under nattetid. Kvällen avslutades ännu en gång på vårt nyblivna stammiskafé.

Dag 4: AUB - vem vill inte plugga här..? Men i Amman väntar JU...

Den sista natten lyckades jag inte få en enda blund i ögonen - dessa hemska djur (myggor och andra kryp), som jag verkar ha utvecklat en allergi för härnere, lämnar mig aldrig i fred! Och i kombination med ickefungerande luftkonditionering var det outhärdligt. På morgonen klagade Bilal (i mitt ställe) på rummet, och "krävde" lägre avgift för rummet. I slutändan hamnade summan ändå nära det ursprungliga priset, så urringningen kanske gjorde sitt till ;-) Själv hade jag ju gärna klagat personligen, men det var väl inte passande när det finns manligt sällskap som kan göra jobbet.. Det jag hade kvar att se var det berömda American University of Beirut (AUB), dit jag hade kunnat hamna om jag inte valt att plugga i Amman. Efter en rejäl säkerhetskontroll (och här är den ju än mer förståelig än i Amman, då vårens lilla inbördeskrig bröt ut just här) kom vi in - och det var verkligen fint! Direkt belägen vid havet, med en massa gamla hus... Lund har nog en konkurrent i alla fall ;-)

ovan: vem vill inte spela fotboll så nära havet..?

Efter att slutligen ha inhandlat några böcker och sagt adjö till kafésnubbarna kom vår serveece och hämtade upp oss, och det bar iväg hemåt, via den byråkratiske grannen Syrien. Som sagt fick jag betala för ännu ett visum, och ytterligare skatter, för att kunna komma hem... så när jag väl i Amman ville ta ut pengar hade jag endast 7JD kvar på kontot! Libanon kostar, men det var det ändå värt.

Tentor avklarade - eller inte, ändå?

Ett tag har gått sedan jag skrev sist, och livet har gått sin lilla gilla gång här... Plugg, fikor, familjesammankomster, bio, kompisar m.m... Hösten börjar sakta men säkert bli kännbar, men medan ni därhemma går omkring i det regniga novemberrusket, som jag hört ryktas om ;-), skiner solen fortfarande här varje dag och temperaturen ligger över 20 grader dagligen! Den ruskiga vintern som jag hört talas om låter alltså vänta på sig, al-hamdulillah!

Förra veckan hade vi våra mid-terms. Vår lärarinna Fatima sade att hon skulle ge oss vilken text som helst på tentan, vilket gjorde förberedelse svårt. Jag var faktiskt riktigt nervös inför denna tenta, eftersom våra texter vanligtvis är riktigt svåra, och svåra att förstå utan ordbok som hjälp. Dock var jag mycket lättad att jag faktiskt kunde förstå en hel text på två sidor om arabisk "brain drain" utan att använda den bannlysta ordboken. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv därefter. Så jag, Megan (en amerikanska i min klass), Aggie (från Ungern) och Helen gick och spelade biljard på universitetet efter - vilket gjorde oss på än bättre humör.

Dagen därpå hade vi lyssningstenta, vilken också gick helt ok. Det roliga var att jag fick höra av Helen att de i nivå 5 hade haft precis samma text som vi i sexan - detta säger väl något om hur lite nivåindelningen egentligen säger om våra kunskaper. Dock fick vi inte använda ordbok, som de visst fick, vilket kanske kan förklara något.

Efter tentan gick jag och Helen för att äta efterlängtad laxlunch för att fira att mid-termsen var över... Till vår besvikelse hade de dock ändrat menyn på den ekologiska restaurangen Wild Jordan, men lunchen blev i alla fall en höjdare. Därefter åkte jag hem för att packa min väska för att ta mig iväg till Beirut - tillbakakommen igår. Dock visade det sig imorse att våra tentor inte alls var avklarade, utan att två till väntar, både imorgon och på torsdag... Suck. Denna obefintliga framförhållning och planering som existerar på detta universitet. Så nu ska jag ta mig hem för att plugga igen, och får alltså berätta om Libanon en annan gång. Efter att hela Jordaniens internetuppkoppling typ lade ner för 2-3 veckor sedan, har den inte velat komma tillbaka till mitt rum, vilket betyder att jag ännu en gång sitter på mitt favoritcafé och skriver...

Kram på er alla, så länge.

Vintern har kommit - med kultur och regn i stora mängder!

Tre veckor med plugg har passerat sedan mamma och pappa lämnade Amman. För min del har tiden mest handlat om att anpassa mig till det alltmer kyliga klimatet, försöka motivera mig till att göra läxorna, börja med mina två kommande c-uppsatser, träna och vara kulturell...

Plugg, plugg, plugg...

Jag har insett att skillnaden mellan att vara trött på plugget i hemma i Sverige och här, är att man hemma har för mycket, medan plugget här snarare är tröttsamt för att det är så oinspirerande, för att inte säga tråkigt. Dock måste jag medge att lektionerna under sista tiden har blivit lite mer intressanta, då vi numera diskuterar samhällsrelaterade ämnen på lektionerna mer än vi läser och har börjat läsa berömda arabiska poeters verk, som exempelvis palestinska Mahmoud Darwish.

För två veckor sedan skulle våra två level 6-grupper ha möte med el-Mudir (högsta hönset på Language Center, som dessutom är släkt med Abu Bakr). Vår diskussion om kvalitén på undervisningen var ett skämt, istället för att ta våra synpunkter på allvar bad han en av oss att sjunga bulgariska sånger, och frågade mer om vi trivdes i Jordanien. Och de fyra kvinnliga lärarna vid sidorna om honom gjorde inte mycket annat än log. Nej, vi var alla besvikna när vi gick därifrån; det är mycket som ska till för att ens röst ska bli hörd.

Oriental dance!

Jag har enda sedan jag var i Egypten velat lära mig dansa såsom de gör på bröllop härnere i arabvärlden... Slutligen hittade jag ett danscenter här (det finns då inte många), och efter en första provlektion bestämde jag mig för att testa i en månad. Tre gånger i veckan dansar vi. Gruppen är liten och trevlig, och består utav enbart araber och mig ;-) Vi har sådana här paljett-"kjolar" runt höfterna så att alla rumprörelser ska synas ännu mer. Det är riktigt roligt! Och jobbigt för den delen, vi är alla helt blöta efter entimmeslektionen. Men jag känner redan att jag skulle kunna imponera med mina rörelser om jag skulle gå på ett bröllop nu, och egentligen är det bara i Egypten som alla verkligen kan dansa. Reem, t.ex. här har ingen taktkänsla eller något.

Samtidigt som dansen håller på, går jag ju också till gymmet. Jag har aldrig riktigt tyckt om att träna på detta sätt förut, men nu när man är kompis med tränarna är det riktigt roligt att gå dit! Så, fysiskt sett håller jag igång i alla fall ;-)

Hedersmord - både i klassrummet och på teaterscenen

I måndags gick jag på teater för första gången här, tillsammans med Helen och några klasskompisar. Vi gick på en pjäs om hedersmord, ett av Jordaniens känsligaste ämnen för tillfället, då i snitt ett hedersmord begås varje vecka! Pjäsen var dessutom på standardarabiska, vilket gjorde det hela ännu mer intressant. Det var nederländska ambassaden som hade sponsrat detta projekt, och man blir ju självklart stolt när de kan se till att en pjäs sätts upp som kritiserar ett synsätt som ändå är ganska vanligt här, även om presentatrisen av teatern påstod att det handlar om en ytterst liten del av befolkningen. Rose, min australienska kompis, hade varit där dagen efter, då pjäsen följdes av en diskussion med 15-16-åriga ungdomar, som nästan alla tyckte att det är ok enligt islam att döda sin syster, dotter eller fru, om hon skadar familjens "heder". Hm. Intressant, men skrämmande.

Igår i skolan hade vi dessutom "media-lektion", vilket innebär att vi diskuterar nyhetsartiklar som vi har läst i veckans tidningar. Jag hade valt ut en ledarspalt som just diskuterade hedersmord, till och med sådana som har begåtts med skrivmejslar, tänger och sist men inte minst en "dishdash" (det vita klädesplagget som män exempelvis bär i Saudiarabien, ett slags lucianattlinne) som strypmedel. Halva lektionen gick sedan åt att diskutera detta ämne - och även om det redan var varmt i klassrummet (vi har ju fortfarande ingen luftkonditionering), så steg temperaturen ytterligare efter denna diskussion.

Nya vänskapskretsar

Denna termin har jag lämnat mina tankar om att jag endast vill umgås med jordanier, och umgås numera med ett brett spektrum av folk. Det är ändå skönt att kunna diskutera saker med folk som delar ens åsikter mer, och som är vana att diskutera utan att alltid ha rätt. Några av dem är:

Britterna - består av Jackson (som jag pluggade dialekt med i somras) och hans två volontärkompisar som alla jobbar med mänskliga rättigheter härnere. Genom att umgås med dem har jag verkligen insett att britter har en extremt kul humor - vi skrattar ju igenom en hel middag...

Benedetta - som pluggade på universitetet med oss i somras, men som vantrivdes och numera jobbar. Hon kommer från Italien och vi var bland annat på konsert förra veckan och lyssnade till en jordansk kristen kör. Benedetta känns personlighetsmässigt som jag, så vi kan prata i timmar och timmar om allt möjligt.

Rose - australiensiskan som går i min klass och som jag hittills kommer mest överens med. Hon bor tillsammans med en skön nederländska inne i Jabal Amman, och tillsammans med dem och deras många jordanska vänner går jag ut och äter och festar.

Amman - ett nytt Yemen?

Onsdags öppnade sig himlen för första gången på riktigt sedan jag kom hit, och regnet bara öste ner! Efter några minuters letande efter taxi, utan framgång, var jag tvungen att gå igenom en vattenpöl som räckte upp halvvägs till mina knän för att komma inumhus i MajdiMall, som Bilal bland annat jobbar i. Även därinne läckte taket, så att massa varor blev förstörda. Jag har aldrig sett ett sådant trafikkaos som Ammans denna dag... Bilar körde fast i vattenmassorna, och jag blev vittne till två stora trafikolyckor bara på den lilla sträcka som vanligtvis tar dryga 5 minuter - denna dag dock mer än en timme. Jag fick skjuts av en kompis till Bilal, som faktiskt har bott i Stockholm i 5 år!, eftersom det var helt omöjligt att få tag på en taxi... Jag satt där och önskade att min kamera inte låg hemma - för så nära en översvämning har jag aldrig varit. Även om det finns vattenbrunnar här, så verkar de inte fungera väl när det väl gäller... Det jag såg framför mig påminde mig om de Yemen- och Marockobilder jag sett under senaste veckan med översvämingar. Så, då kan ni föreställa er...

Inte nog med att det har börjat regna - nätterna är numera hur kalla som helst! Jag sover med 4-5 filtar plus raggsockor. Jag förstår inte hur det har kunnat vända om så snabbt, men nu kan jag knappt vara på mitt rum utan "heater", och går och dricker varm mjölk, te och soppa för att hålla värmen... Jag vet inte om det är jag som har varit borta från kylan alltför länge, eftersom exempelvis danske Christian som kom tillbaka hit för endast en månad sedan inte har några som helst problem med kylan..? Husen här har i alla fall inte mycket till isolering, så att man nästan måste ha lika mycket kläder på sig inne som ute... Eller som idag, då jag tog av mig kläder när solen värmde ute i friska luften, medan jag huttrade härinne. I vilket fall som helst, så verkar vintern ha kommit på riktigt, och jag förstår varför ordet "vinter" och "regn" heter samma sak på arabiska - shittaa! Jag hoppas jag hinner hitta några passande skor tills nästa skyfall...

Ma och Pa del 4: Sista dagarna

Morgonen efter hemkomsten från Syrien fick mamma och pappa sova ut, de lyckostarna, vilket de verkade göra ända tills jag kom tillbaka från universitetet vid 13-tiden. Under tiden jag varit borta hade vår Level 6-grupp delats in i en A- och en B-grupp; en sämre och en bättre. Jag hade redan innan mamma och pappa kom sagt att jag ville vara i den sämre, eftersom att ett hopp från nivå 4 till 6+ är att ta i! Dock stannade min favorit feministlärare i den andra klassen, och i utbyte fick vi en extremt tråkig lärare (som nu efter 3 veckor har blommat ut en del) som satt och tittade ner i bordet hälften av lektionen medan vi hade grupparbete. I och med detta kände jag att jag verkligen inte hade missat något under min frånvaro, utan snarare fått ut såååå mycket mer av tiden! Det försäkrade även mina klasskompisar mig om, som såg halvt sömnfärdiga ut av lektionen...

Väl hemma satt mamma och pappa och åt frukost samtidigt som de samtalade med Umm Bakr och resten av familjen. Även om jag egentligen hade tänkt att ordna en lägenhet som jag, mamma och pappa kunde bo i, gick det så bra i familjen att vi stannade "hemma" resten av tiden. Det var faktiskt ganska mysigt att ha alla under samma tak - allt gick så mycket enklare och bättre än jag hade trott. Och ett gott tecken var när Reem under de sista dagarna till och med gick omkring utan något på huvudet; som om pappa - den främmande mannen i huset - hade blivit en i familjen! Kul att se.

ovan: jag och plastmamma (inte populärt uttryck ;-) ) plus mamma skalar och äter granatäpplen - en av Jordaniens alla lokala delikatesser!

På eftermiddagen var jag tvungen att ta mig ner till biblioteket och låna om mina böcker - och då följde även mamma och pappa med. Sedan gick vi i hantverksaffärer i Jabal Amman, och hittade gulliga, handgjorda, gosedjurskameler i alla färger och mönster.. Pappa satt under tiden som jag och mamma strosade runt på mitt stammiskafé och försökte fixa min dator, som varken hade internet eller ljud. Det var mycket som kretsade kring själva internetfrågan, då jag gärna vill kunna använda min laptop hemma, och inte behöva anpassa mig till när den enda familjedatorn är ledig, och dessutom kunna skriva på svenska utan problem ;-) Jag kan meddela att jag i detta nu skriver från mitt rum (- länge leve trådlöst internet! -), men det skulle komma att fixa sig långt efter att mamma och pappa landat på Arlanda...

ovan: jag trivs bra i barnhörnan på mitt stammiskafé, som även har en massa böcker - igår trodde någon ändå bara att jag var 15 år!(?)

Förbud: fotografering på universitetet

Den nästsista dagen följde mamma och pappa med mig till universitetet på morgonen, för att ytterligare få en inblick i min vardag. När vi kom till The Main Gate tog pappa upp sin kamera och ville naturligtvis föreviga huvudingången till Jordaniens största universitet på bild. När vi ville bli insläppta av vakterna, var den ena av dem dock väldigt sur (även om han vanligtvis brukar le och släppa in mig utan att jag behöver visa upp student-ID) - han hade sett pappa fotografera! Med Isabelle och Karin sade de bara - Ahlan wa sahlan - så fick vi komma in, men med mamma och pappa behövde vi få ett speciellt papper som tillstånd innan vi kunde ta oss förbi vakten. Och pappa fick lova att inte ta upp kameran inne på Campuset. Hm.

ovan: "det förbjudna fotot" - jag och mamma framför University of Jordan (den sure vakten står i ingången..)
nedan: undrar om detta foto är tillåtet? Universitetstoaletten - det är bara att stå!

Väl på lektionen blev mamma och pappa behandlade som vilka studenter som helst, och fick också läsa med i en dikt av Nizar Qabbani. De förstod givetvis ingenting, eftersom engelska i princip är bannlyst från klassrummet, men var ändå tappra och stannade kvar hela lektionen. Efter att ha tagit oss en lätt lunch på vårt juiceställe Sefeen, och hälsat på Bilal på jobbet, åkte vi hem för att vila oss lite inför eftermiddagens familjeutflykt med Imam Mustafa.

ovan: jag och mamma springer mellan bilarna, över vägen, för att komma till mitt bostadsområde - Umm Uthaina
nedan: på denna gata bor jag...

nedan: ... i detta hus, på andra våningen.

Mustafa kom lite försenad och tutade på oss att komma ner till bilen. Tillsammans med oss samt hans fru och tre barn var bilen minst sagt smockad! Fram med arabiskt kaffe - den arabiska gästfriheten får visst även uttryck i bilen ;-) Målet för vår lilla utflykt var Salt - staden som hela min värdsläkt härstammar ifrån och som var Jordaniens huvudstad innan Amman. Istället för att ta den korta Saltvägen, som jag har åkt med Yasser, tog vi en omväg som visade sig vara mycket vacker - via den kristna byn (staden?) Fuheis, profeten Shuaibs moské och grav samt en massa vacker utsikt utöver Jordandalen och Palestina. Vi kunde se en massa fruktträd längs vägkanterna, och oliverna började knoppa ut... Själva besöket i Salt blev en blixtvisit, med besök vid Jordaniens äldsta skola, för att sedan fortsätta till profeten Joshuas (den 10 meter långe ;-) ) grav en liten bit utanför stan. Vad som dock gjorde mig glad var att Mustafa inte alls trodde att alla var längre förr, vilket hela min värdfamilj gjorde efter att jag och Mona besökt graven en månad tidigare, utan att anledningen till den långa graven var att man inte visste exakt var han var begravd. En mycket bättre förklaring, enligt min mening. Bakom moskén ligger nu även Abu Bakrs mamma begravd (hon som dog tre dagar innan mamma och pappa kom), så vi gick även och hälsade på hennes grav. Ett känslosamt besökt tillsammans med Mustafa och Co.

ovan: vid Abu Bakrs mammas grav...
nedan: mamma, pappa och schejken ;-)

Därefter åkte vi och hälsade på några vänner till släkten, och bjöds på kaffe och te och allt som hör till. Sedan väntade ytterligare ett släktbesök i byn Umm Jose, varifrån hela Umm Bakrs och Mustafas släkt kommer ifrån. Här fick även jag och mamma titta på ena dotterns brudklänning - hon gifte sig faktiskt i förrgår - och hennes förlovningskort. Jag blev helt chockad när hon sade att hon bara var 20! För det första tyckte jag att hon såg äldre ut, och att det är synd att vissa gifts bort, eller gifter sig av egen fri vilja, så tidigt. Efter släktbesöket kunde vi återvända hem, nöjda och belåtna.

ovan: jag och mamma på ett tak i Umm Jose vid solnedgången...

Sista dagen

Mammas och pappas sista dag innehöll inte så mycket informationsnyttigt. Den spenderades mest på både MeccaMall och CityMall, där vi bland annat köpte en dammsugare till familjen. En mycket uppskattad, och nödvändig, present nu när nästan hela lägenheten är täckt med långhåriga heltäckningsmattor inför vintern.. I gengäld fick mamma och pappa även en antik vas (från Umm Bakrs mamma) och turkiskt kaffe att ta med sig hem. Pappa gav även vår gamla digitalkamera till familjen. Den har använts flitigt av döttrarna, som nu knappast kan leva utan den ;-)

På kvällen åkte jag och mamma ner till Downtown för att köpa lite presenter hem, och här gick prutandet lite bättre. Jag är ganska road av det. Men efter Damaskus känns ändå Ammans gamla stadskärna väldigt liten, och nästan tråkig. Men fynda kan man göra i alla fall. Ska bli roligt att höra hur Jonas reaktion blir när han får presenten ;-)

Flyget gick som vanligt mitt i natten, och jag, Yasser och Bilal följde med ut till flygplatsen. Avskedet gick nästan smärtfritt. Det är ju ändå inte såå länge kvar tills jag ser dem igen, och tiden går väldigt snabbt nu... Men under veckan efter mammas och pappas besök kom och gick hemlängtan till och från, och framförallt när jag får höra vad som äts därhemma och hur länge man kan stå under en varm dusch utan att vattnet tar slut! Dock har jag kunnat njuta av havregrynsgröt med lingonsylt i två veckor nu - och den smakar precis som hemma! - men tyvärr tog ingredienterna slut igår, så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Det var i alla fall en väldigt roligt att kunna visa mamma och pappa allt som tillhör mitt vardagsliv här, och lite till! Det är ju ändå ganska olikt det därhemma...