Helt overkligt - Mamma och Pappa i mitt värdhem!

Ikväll, eller snarare imorgonbitti, anländer mina mycket efterlängtade föräldrar till Ammans flygplats! Det känns overkligt att mamma och pappa ska dyka upp i min tillfälliga, men helt annorlunda, värld här - detta har jag sett fram emot länge! De två första dagarna kommer de t.o.m. att bo under samma tak som mina världföräldrar och resten av familjen... Det kommer att bli ett intressant möte, och framförallt undrar jag hur döttrarna och Umm Bakr kommer att lösa det med sina slöjor när pappa stannar här som övernattande gäst, och dessutom är man och "främmande"..?

Mamma och pappa stannar här i två veckor, vilket innebär att de stannar över tredagarsfesten Eid, och dessutom kommer vi att hinna med några utflykter, så en uppdatering av min blogg kommer nog att dröja något... Plugga och jobba på ni därhemma! Själv ska jag ta det riktigt lugnt med pluggandet... När jag sade till Abu Bakr att jag skulle "utannish" (skolka), kom han med ett arabiskt ordspråk som innebar att den som då och då skolkar lever ett roligt liv. Det är ju skönt med stöd ;-)

Men innan jag sticker iväg till flygplatsen, vilket numera känns som en av mina standardutflykter, har jag en hel radda att hinna med... Städa huset, tvätta, handla och bryta fastan med min australienskiska kompis Rose... Vi kommer nog stupa isäng hela bunten imorronbitti.

Sorgearbete i tre dagar

Igårmorse hände det väntade - men samtidigt plötsliga - insomnandet av Abu Bakrs 90-åriga mamma. Så när jag kom tillbaka från universitetet och några ärenden var hela huset tomt, vilket nästan aldrig sker, och det skulle dröja ända fram till 00-snåret på natten innan de kom tillbaka. Jag måste säga att det kändes väldigt underligt att springa omkring här helt själv, och fixa min egen mat och svara i telefonen när folk ringde... Det visade sig att hela tjocka släkten var borta i hemmastaden Salt - vilket innebar mer än 500 kvinnor och tusentals män - och hjälpte till att begrava modern till 10 barn samt fru till en "Al-Hiyari" (som är en av Jordaniens största familjer). Observera att begravningen sker inom samma dygn! Själv visste jag dock inte alls hur jag skulle förhålla mig till det hela - vad säger man till son och barnbarn som just förlorat sin mamma och farmor..? I deras sorgearbete känner jag mig definitivt utanför - så jag har mest hållit mig undan hittills, förutom från Umm Bakr som man alltid kan prata med...

I dagens tidningar var de absolut största dödsannonserna de från Abu Bakrs mamma. Inte nog med att hennes barn hade skrivit en dödsannons som täckte halva sidan; även vänner, släkt och tidningarna själva skrev in dödsannonser och kondoleanser... Så hennes namn täckte varenda tidning, och flera sidor av den, imorse... Ingen får ju missa det inträffade! Dessutom kom hela regeringen (förutom statsministern och kungen) samt hela Jordaniens elit med f.d statsministrar, militärledningen, underrättelsetjänst m.m. till familjens hus i Salt idag och uttryckte sin sorg över bortgången! Abu Bakrs lillebror är en riktig mediakändis, och äger eller bossar över alla de större dagstidningarna här samt en av Jordaniens TV-kanaler, vilket antagligen är anledningen till det fina besöket. Men i vilket fall som helst tycker jag att det är en fin gest att så många tar sig tid att faktiskt komma personligen och beklaga sorgen, istället för att skicka ett kondoleanskort... Samtidigt blir det ju jobbigt om man har en stor släkt, för Abu Bakr berättade just för mig att han stått och hälsat på folk sedan 11 imorse till 23 ikväll - minst 12000 pers kom visst idag. Här håller "sorgearbetet" på i tre hela dagar, vilket innebär att folk alltså kan komma och visa sitt stöd i dagarna tre då hela den närmaste familjen är samlad. Imorgon är alltså sista dagen, om de inte bestämmer sig för att ha en extradag eftersom det kommer så mycket folk... Jag hoppas dock att morgondagen blir den sista så att livet kan återgå till det normala här.

Roman på arabiska?

Så.. då är alltså den första pluggveckan på nivå 6 avklarad, och jag kan meddela att jag för en gångs skull har riktigt stora förhoppningar inför den kommande terminen. För första gången känns det verkligen givande och inspirerande att sitta på föreläsningarna på Language Center. Finally!

För det första är vi en väldigt blandad grupp om man ser till nationaliteter (inte en stor majoritet amerikaner som det brukar vara), med bland andra taiwaneser, ryssar, sydkoreaner, amerikaner, rumäner, en kananensiska, en australieniska m.m... Dock märkte jag igår att det endast satt två killar i klassrummet, vilket gör fördelningen lite snedvriden åt ett annat håll. Stämningen är redan bra i klassen, och jag har främst anslutit mig till anglosaxerna hittils (två amerikanskor, kanadensiskan och australiensiskan plus vår käre dansk, som pluggade statsvetenskap med mig i våras).

Det allra största pluset är dock lärarna - de har både humor och auktoritet. För första gången sitter jag inte och räknar ner till att lektionen ska ta slut, utan blev snarare förvånad att den faktiskt gick så fort! Första dagen insåg jag att jag ändå kommit på en ganska bra nivå i arabiskan, då jag för det första förstod nästan allt som sades och dessutom satt med studenter som nästan alla pluggat arabiska i fyra år eller mer... (dock gjorde detta också att jag tvekade på om jag verkligen hade placerat mig rätt...) Dagen efter skrev jag dock placementtestet, där resultatet faktiskt också visade att jag skulle till sexan. Det kommer dock att bli mycket slit. Under veckan har vi bland annat läst ett teatermanus skriven av en palestinsk författare samt börjat på romanen Tjuven och hundarna av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz. Kan dock meddela att detta är en rolig omväxling till alla tidningstexter, även om det känns som ett mycket stort steg att börja läsa riktiga romaner på arabiska. Jag försökte mig på Mahfouz på engelska, och förstod inte ens så mycket då... Men jag hoppas på det bästa.

När vi skulle läsa teatermanuset visade det sig att vår lärare kände författaren, och hon tog upp sin telefon och ringde upp honom i Dubai, och så hade vi typ "telefonkonferens" mellan klassen och honom. Det var väl ett roligt, och annorlunda, drag av vår lärare Sana, som visst har en egen kolumn båda stora jordanska dagstidningar (Al-Dustuur och Al-Rai) samt skriver egna romaner.. Sade jag att hon bara är 28 år och doktor samtidigt..? En superkvinna, helt enkelt. Hon är dock lite dålig på att lära sig namn (vem är inte det..?), så hon kallar oss istället 3azizi (min kära) och habibati (min älskling). Det skulle nog ta längre tid i Sverige innan lärarna kallar eleverna för det, eller hur..?

Senaste veckan har annars kretsat mycket kring vårat boende hos familj Abu Bakr. Det har tärt mycket att inte ha haft ett eget rum på över fem månader, vilket slutligen resulterat i att Helen flyttade till eget boende idag. Jag bor dock kvar i "vårt" gamla rum, som jag numera kan kalla "mitt". Det är otroligt vad man ändå kan uppskatta en egen vrå som man kan stänga dörren till... Den största delen av sommaren har jag ju sovit på antingen balkongen eller soffan, så slutligen började min kropp skrika efter riktig sömn. Den kommer imorgonbitti, kan jag lova - då ska jag sova ut!

Ramadan går annars sin lilla gilla gång, och nu är det cirka 10 dagar kvar av denna fastemånad. De senaste dagarna har jag dock ätit lite grann, och faktiskt tagit med mig en vattenflaska, för att orka med universitetet. Det gör ändå skillnad att få i sig lite energi, som det så bara är några vindruvor under dagen. Ändå vänjer sig kroppen förvånansvärt fort att inte få i sig så mycket mat, för jag har till och med kunnat träna utan problem på fastande mage och utan vattenflaska. Strax före sjusnåret på kvällen äter man dock desto mer, och idag lade jag mig till och med ner efter maten för att jag var så extremt mätt... Något som är trevligt är också gästfriheten under ramadan, då man så lätt blir inbjuden till folk på "frukost", och även hela släkten samlas för att äta tillsammans. Det har varit många goda och stora middagar under den senaste tiden, kan jag lova. Även om jag fortfarande längtar efter svensk mat...

Lovet slut - början på något nytt?

Idag började universitetet igen. Blä. I och med detta är mitt ynkliga enmånadslov slut, och hösten sparkas igång. Även temperaturen har sjunkit en del, och ligger nu bara strax över 30. Igårkväll satte jag faktiskt på mig luvtröja och mjukisbyxor för att jag riktigt frös... Jag har nog anpassat mig till värmen i alla fall ;-) Dessutom vill jag meddela att min mage äntligen mår riktigt bra! Det kanske faktiskt är på grund av fastan..?

Jag placerade mig själv i level 6 imorse, vilket är den nästhögsta. Det ska bli spännande att se om jag faktiskt kan stanna där, eller bör hoppa ner till femman där mina gamla kursare är. Men själv tror jag att det faktiskt kan bli roligare att plugga om jag verkligen får något att bita i... Och förhoppningsvis även bra lärare på en högre nivå. På sommarkursen, som jag verkligen inte deltog i till 100%, fick jag trots en veckas skolkande innan tentaveckan ändå 91%! Det är liksom tråkigt om det inte lönar sig att plugga. Dessutom går språkutvecklingen mycket snabbare när man bor i en arabisk familj. Så jag hoppas att det ska funka. I klassrummet satt även en gammal dansk statsvetarkursare från Lund! Det tyckte jag var ett mycket roligt sammanträffande.

Jag vill även meddela, för dem som inte redan vet, att alla små Buijssar har flugit ut! Igår lämnade Lisa det trygga hemmet för att plugga spanska i det mycket otryggare Colombia! Jag hoppas att du kommer fram tryggt ikväll, systrami, efter din extremt långa flygresa på egen hand...
Stor kram, mys

Ramadans första 10 dagar - med Mona

Efter en lång stunds väntan kom äntligen Mona till ankomsthallen, och där blev det kramkalas – vi hade ju inte sett varandra på mer än ett år! Hon var sig precis lik, som tur var, och tilsammans med Yasser och Bilal tog vi bilen hemåt. Hela familjen var vaken när vi steg in, sisådar kl 03.30 på morgonkvisten, och tillsammans åt vi morgonmålet som vi skulle hålla oss på hela resterande dag fram till kl 19.03, då fastan kunde brytas. Jag drack och drack, för att ladda, men istället för att behålla vätskan kommande dag, gick jag på toa ett antal gånger under natten… Jag och Mona hade så mycket att prata om att vi inte somnade förrän runt 07 på morgonen, då det redan ljusnat utanför fönstret. Som tur var hade jag dagen innan inhandlat en fläkt (varför kom jag inte till skott tidigare..? jag berättade väl att det har varit dryga 40 grader här under en 2-veckorsperiod..?), vilket resulterade i att Mona kunde sova fram till halv tre utan att svettas ihjäl ;-) Det var faktiskt en mycket behaglig temperatur i mitt rum, till skillnad från en del andra rum i huset…

Första dagen gjorde vi inte särskilt mycket, förutom att prata och prata (det är nog det enda vi inte kan få nog av ;-) ) och att längta efter solnedgången, då vi skulle få frossa i mat! Dock började åtminstone jag lite lugnt med fastandet - och drack vatten under dagen.. Mona klarade överhuvudtaget fastan bättre än jag, med sin "krokodilmage" som hon själv kallade den. Jag kände av både huvudvärk och rejäl hunger hela första veckan.

ovan: Bakr på golvet innan 19-snåret... (egentligen ville jag fotografera hela familjen, men de var ju inte tillräckligt påklädda...slöja och allt måste ju på.)

Vanligtvis äter vi vid köksbordet, men nu under Ramadan äter vi alla på golvet i TV-rummet - det är väldigt mysigt och familiärt, tycker jag ;-) Dessutom är sötsaker mycket viktigare under denna tid än i vanliga fall, då vi knappt äter något sött överhuvudtaget. Viktigaste sötsaken är en typ av minipannkaka, plätt, som fylls med exempelvis kräm eller hackade mandlar och doppas i någon söt sås. Qataief kallas dem och är i måttliga mängder mycket goda.

Den "äkta" Ramadanmåltiden ser ut som följer, efter att böneutroparen har gett klartecken:
1. Börja med daddlar
2. Drick juice, saft, vatten eller läsk
3. Ät soppa
4. Ät varmrätt (ofta bestående av bl.a. ris och kyckling, bröd och sallad
5. Avsluta med kaffe/té och sötsaker

Efter att inte ha ätit något på dagen, kan jag lova att man är proppmätt efter en sådan måltid! Jag och Mona tog sedan en taxi till Hussein Gardens, för att röra lite på oss efter en heldag inomhus. Taxin stannade utanför King Hussein Mosque, som är Ammans största, på toppen av kullen. Mona, som var smart och inte hade glömt sin sjal hemma, fick gå in, medan jag väntade utanför med ett gäng sura säkerhetssnubbar. Efter en bra stund kom hon tillbaka med bönekläder till mig, och vi gick tillsammans in för att kolla in kvinnornas bönerum. Dock kom vi precis vid Ramadanbönen kl 20. Till min stora förvåning sjasade de dock inte bort oss som ickemuslimer, utan ville snarare att vi skulle ansluta oss. Så för första gången i mitt liv försökte jag be på alla fyra.. Jag kan meddela att det var jättejobbigt, och varmt i bönekläderna, så varken jag eller Mona orkade slutföra det hela, utan vi smög ut därifrån... Efter detta var en promenad i "det gröna" välbehövd.

Dag två tog vi taxin ner till Downtown, som för en arabiskastuderande som Mona nog är den mest intressanta stadsdelen, eftersom den känns mer arabisk än västerländsk till skillnad från de flesta delarna av Amman. Därnere tittade vi på den hederliga amfiteatern och inhandlade arabiska barnböcker och cd-skivor. Det var intressant att se Downtown på dagstid under Ramadan.. För vad som i vanliga fall är en ganska livfull och folkfylld stadskärna, var nu intetsägande och nästan tyst... Otroligt vilken skillnad mat, dryck och restauranger kan göra. (Alla matställen är givetvis stängda under fastemånaden, och även om vi, som inte följer den bokstavligen, vill dricka eller äta kan det inte göras i närheten av någon annan... så det är inte så lätt som man kan tro.)

Därefter guidade Yasser oss runt i rikemansstadsdelen Abdoun, där vi tittade på alla möjliga sorters villor, eller snarare palats, och ambassader. Att det är skillnad mellan fattig och rik här går då inte att ta miste på...

På kvällen bjöd "mormor" och "morfar" och Yassers familj på mat - och Mona var minst sagt omtyckt av Yassers småttingar. Efter "frukosten" (alltså kl 19) och tittande på några av de många arabiska och "icke-haram" serier som går på TV:n under Ramadan lade vi oss, för att dagen därpå ta oss norrut...

Ajloun och Umm Qais

Klockan ringde kl 6, och efter att ha ätit frukost (jo, det är ju faktiskt tillåtet att äta om man ska resa ;-) ) och packat våra väskor tog vi oss till den stora busstationen och hittade snart bussen till Ajloun, ett av de grönaste och högsta områdena i Jordanien... Snacka om att de blev glada av att få med oss två vitingar på bussen - en man ville t.o.m. låna min Jordan Times, trots att han inte kunde någon engelska, bara för att få någon slags kontakt med oss... Efter en dryg timmes busstur var vi framme och tog en taxi upp till den högsta bergstoppen, där Ajloun-borgen står. Busschauffören lämnade sitt kort och lovade att hämta oss så fort vi ringde på honom... Det var verkligen skönt och svalt däruppe - vi gick omkring i korsriddarborgen som byggdes av en av Salah ad-Dins män och som skyddade handelsvägarna mellan Jordanien och Syrien redan från 1100-talet, då den byggdes.

ovan och nedan: jag och Mona och utsikten från Ajlounborgen



Vi var de enda turisterna, förutom en guidad pensionärsgrupp, som sprang omkring i borgen. Detta medförde att vi var mycket beroende av vår käre taxicaufför som visst hade stängt av sin mobil lagom till att vi ville tillbaka... Så vi bönade och bad busschauffören till turistbussen om att få följa med, och lyckligtvis var han på gott humör. Väl tillbaka i staden Ajloun var den första taxichauffören vi träffade på givetvis vår... Vi hade dock inte för avsikt att åka med honom igen, även om han verkligen ansträngde sig. Istället följde vi med två killar som skulle visa oss till bussen mot Irbid, Jordaniens tredje största stad där bl.a. det berömda Yarmouk-universitetet ligger. Efter en bra stunds runtstrosande hittade vi rätt! Att man behöver hyra bil eller taxichaufför för en dag är då överdrivet - även om kollektivtrafiken inom Amman är opålitlig, fungerar bussarna mellan städer desto bättre - t.o.m. under denna månad! Vi stannade efter ett tag på Irbids ena busscentral, och hittade sedan en buss som skulle ta oss till den andra busstationen där vi tog första bästa buss till Umm Qais - en viktig historisk plats precis vid gränsen mellan Jordanien, Israel och Syrien; med en fantastisk utsikt över Golanhöjderna och bakom dem, The Sea of Galilee!

ovan: Golanhöjderna och Galileesjön i bakgrunden
nedan: några av de romerska ruinerna i Umm Qais


ovan: den historiska handelsvägen
nedan: några mycket fascinerande och framförallt STORA kaktusar framför den moderna staden Umm Qais


Eftersom det även på denna plats var ytterst få turister (endast vi förutom två holländare...) fick vi en helt egen guide, som varken kände stress eller ville ha betalt för rundturen. Det visade sig att Umm Qais var som en slags beskattningsstation förr - mitt på den historiska E4:an (handelsvägen som gick mellan Saudiarabien upp till Syrien och Turkiet). Det fanns fullt med gamla romerska ruiner (som på väldigt många platser i Jordanien - så man tycker inte att de är så speciella efter ett tag...), trots att staden nästan helt förstördes av en jordbävning någon gång på 700-talet. Efter att ha blivit runtguidade i hela "ruinstaden" och dessutom druckit vatten rakt framför vår fastande guide började vi oroa oss för vår tillbakaresa.. (Vi ville ju verkligen inte tillbringa resten av kvällen med vår guide, även om han bjudit in oss till "ftoor" (frukost)). Vi hade hört att den sista bussen tillbaka till Irbid skulle gå halv fem, och klockan började verkligen närma sig.. Som tur var hann vi med den, och väl framme i Irbid skulle vi byta station igen. Dock var åtminstone ett säte tomt i bussen som skulle ta oss till Ammanstationen i Irbid, vilket gjorde att vi fick vänta och vänta.. Bussar kan ju inte åka iväg halvtomma heller! Väl framme fick vi höra att sista bussen till Amman hade gått, och att det bara var att vänta till dagen därpå. Vi som skulle vara hemma till maten kl 19! Som tur var hittade vi en vit serveece (taxi), som fylls och egentligen fungerar som en buss, som i ilfart tog oss tillbaka hem på de tomma vägarna och kvart i sju knackade vi på dörren.. Aldrig hade dem väl trott att vi skulle hinna fram i tid.

50 degrees!?!?! Maybe 90... ;-)

Dagen efter vårt äventyr i norr stannade vi på mitt rum nästan hela dagen - pratandes och njutandes av vinden från min fläkt! Och tur var väl det, för utanför fönstret närmade sig temperaturen hela 50 grader! Bara man drog undan gardinen kunde man känna den stekande värmen komma in i rummet... När Abu Bakr kom hem från jobbet tyckte han inte att det räckte med 50, kanske är det t.o.m. 90.. Han var ju blöt över hela sig!

Jag har dessutom diskterat värmen med en irakiska på mitt gym, och hon menar att värmen och solen här i Amman är mycket mer tryckande än i Bagdad, eftersom vi ligger så högt upp här och solen är så nära.. Och då vill jag poängtera att det nästan konstant står 48 grader på Bagdad vid väderleksrapporten, och sällan över 40 här.

Salt och tacos på min födelsedag

Dagen innan min 23:e födelsedag åkte jag och Mona och inhandlade (västerländsk) mat på City Mall - för att dagen till ära laga ihop tacos. Bara att få ihop till alla ingredienter var ett litet sjå, men det fixade sig. Umm Bakr var jätteförvånad att vi skulle laga mat, jag har nämligen inte ansträngt mig särskilt mycket i köket (det är ju inte direkt mitt största intresse ;-) ) förutom pannkakor och disk, men den mexikanska maten var mycket uppskattad! (Kanske framförallt av mig, som på senare tid verkligen har tröttnat på ris och kyckling...och maten här i allmänhet.) Eftermiddagen tillbringades annars i staden Salt, där min värfamilj härstammar ifrån, och som är Jordaniens äldsta stad och fram till bara typ 50 år sedan även dess huvudstad. Familjens ursprungsstad är mycket viktig här, och kanske framförallt de som kommer från Salt (saltiyya) - de är verkligen "äkta" jordanier... Staden ligger en dryg halvtimme från Amman med bil, och efter att ha besökt ett monument den jordanske utrikesministern som blev mördad någon gång på 70-talet (har glömt hans namn) och lämnat Abu Bakr hos sin mamma åkte resten av oss till jordaniens äldsta skola. Både Mona och jag blev dock chockade när vi hörde att den inte var äldre än 100 år! Jag menar, bara Lunds universitet är ju flera gånger äldre, och nu talar vi om den första gymnasieskolan i Jordanien... Dock visade det sig att jordanier som ville plugga åkte till Damaskus eller Kairo innan dess, och att det faktiskt fanns skolor, om än mer privata och i mindre skala.

ovan: Bilal, jag och Mona framför Jordaniens första skola
nedan: jag och Mona med Salt i bakgrunden

ovan: Salt är känd för sina gamla och gula hus - en pittoresk och historisk stad

Sedan strosade vi omkring i den gamla staden, och träffade på två män som visade oss huset om kung Abdallah I bodde i på 20-talet och vi blev även hembudna till en av dem. Jag som fastade för första gången på riktigt, var dock mycket trött i benen av att gå i alla trappor som verkade finnas överallt. Jag kan meddela att efter att inte ha druckit något på en hel dag så märks det, om inte i huvudet, så i alla fall i benen - varje steg är supertungt! Därefter fortsatte vi till profeten Joshuas grav.. Detta blev också början på flera dagars diskussioner om religion och historiesyn. Graven var nämligen över 10 meter lång, och när jag frågade varför fick jag höra att profeten varit 10 meter lång, och att alla var mycket längre förr i tiden. How could they otherwise build the Pyramids? Jag och Mona bara skrattade, men de andra verkade stenhårt tro på detta.. Hm.

ovan: Bilal vid den 10-meter långe Joshuas grav

På kvällen kom en del av den tjocka släkten, och Umm Bakr hade både lagat tårta och en massa andra läckerheter. För min del var det annars roligast att prata i telefon med en del av er hemma i Sverige och Holland, och få sms och mail! Tack så mycket för era uppvaktningar!


Eftersom att både jag, Mona och Reem alla fyller år i samma vecka hade jag egentligen planerat att ordna en 3-i-1-födelsedagsfest, men mitt krav var att både tjejer och killar skulle få komma. När det visade sig att detta inte skulle bli verklighet i vårt hem, skippade jag den idén. Tjejfester fick jag ju ändå nog av under bröllopsveckan.

Döda Havet och lite till

Dagen därpå kom Yasser och hämtade mig, Mona och Bilal kl 07 på morgonen för att hinna ta oss till Döda havet innan värmen blev för outlidlig nere under havsnivån. När vi kom fram strax före 08 var det dock ingen person i sikte, förutom alla stackars egyptiska städare... Men det är klart, Ramadan är väl kanske inte någon högsäsong för badutflykter? Dessutom var alla pooler tömda på vatten, så vi var helt enkelt tvungna att flyta i havet. Döda havet har verkligen en strategisk placering, tycker jag, då förvånansvärt många jordanier inte kan simma... Bilal var jättelycklig över vattenytan! Dock vågade han ändå inte ta sig ut på djupare vatten, för tänk om han skulle råka få saltvatten i munnen - det går ju inte under Ramadan!

ovan: Bilal och Mona flyter

Dock var havet ovanligt stormigt denna dag - vilket både resulterade i att det var en behaglig temperatur, men framförallt i supersalt vatten i både mun och ögon! Inte bara njutning allstå. I slutet av vårt badande kletade vi även in oss i den obligatoriska Dödahavsleran, som gör underverk för huden. När vi väl gick mot bilen fick vi faktiskt syn på några andra besökare - dock med picknick med sig, så knappast några natives. På kvällen sade Yasser även åt oss att göra en ansiktmask av lebaneh (typ färskost), för att förbättra resultatet ytterligare. När jag frågade varför, sade han att han alltid gjorde det... Och ja, han ser ju inte en dag äldre ut än sina 35 år ;-) Vi provade dock, och det kan kanske ha hjälpt en smula.

På tillbakavägen åkte vi även till Madaba och Mount Nebo, där ett minnemonument av Moses finns. Det minnesvärda från denna trip var en fanatisk tysk präst som började prata med Mona... Eller prata och prata, snarare skrika och klaga över den tyska Israelpolitiken och något tal Merkel hållit i Jerusalem för ett tag sedan, där palestinierna knappt nämndes, utan att Mona fick yttra ett ord. Men jag menar, vad kan hon göra åt det? Mona är ju lika mycket tysk som han själv var... Dessa fanatiker man träffar på här och där, av olika slag, kan jag verkligen irritera mig över. Och när jag sedan pratade med Mona om den tyska politiken menade hon att tyskarna är livrädda för att uttrycka sig antisemitiskt efter allt som hände under andra världskriget.

Present till Mona..? - Besök till en döende oas

Måndagen den 8 september fyllde Mona 21 år! Redan kl 00.00 fick hon en grattiskram av mig ;-) Det är intressant att medan alla tror att jag är någonstans mellan 17-20 år, trodde folk här att Mona var äldre än både sin egen och min ålder...

Klockan 08 lämnade vi huset för att ta en buss till Zarqa, Jordaniens näststörsta stad precis brevid Amman och enligt Abu Bakt Jordaniens "Chicago" - Don't go there.. There are many bad people there.. Dock överraskades vi snarare av att det var en stad som vilken som helst, ingen sade ett (ont) ord till oss och Mona tyckte t.o.m. att staden verkade mer spännande än Amman. Vi åkte dock inte dit för att stanna, utan för att ta buss nr. 2 ut i den östra öknen - sandområdet mellan Jordanien och Irak - slutmålet var Al-Azraq!


Efter att ha åkt 1,5 timme och inte passerat mycket annat än sand och amerikanska och jordanska militärbaser kom vi fram till staden som försörjt Jordanien med vatten i många år med hjälp av sin oas. Det som mest intresserade Mona var dock att Al-Azraq är hem för majoriteten av folk tillhörande den hemliga religionen Drus, som det totalt finns en miljon anhängare av i hela världen. Hon hade läst att de "upplysta" druserna, som alltså vet vad deras religion går ut på (det finns många som inte vet det), går omkring med vita hattar på huvudet. Så när vi kom dit började vi leta frenetiskt efter folk med något vitt på huvudet... Men utan större framgång. Staden verkade snarare ovanligt tyst och folktom och inte alls särskilt spännande vid en första anblick. Både jag och Mona funderade över vart vi egentligen hade hamnat. Först gick vi till Azraq-borgen, där Laurence of Arabia hade sitt huvudkvarter för nästan 100 år sedan, då han stred mot Osmanerna tillsammans med emiren Faisal I. Utöver det faktum att T.E. Lawrence faktiskt tillbringat mycket tid i denna borg, var den inte särskilt speciell. När vi frågade mannen bakom biljettluckan efter "träden", pekade han bara bort på några uttorkade palmer...och skrattade. Visst att vi hade hört att Azraqoasen var döende, men inte var den väl så obefintlig...?!? På kartan såg vi dock att det skulle finnas ett naturreservat i den södra delen av staden, så vi tog oss dit. Efter att ha ätit våra inköpta bananer i ett tomt hus under uppbyggnad (ja, vad gör man inte för att undvika att folk ser en när man äter...) hittade vi fram till oasen - och den var faktiskt riktigt grön! Vi gick på broar över dammen och jag såg en enorm vass. Pa andra sidan såg vi dock en helt uttorkad vass, som tecken på hur dåligt oasen egentligen mår.

ovan och nedan: den gröna Azraq-oasen - tänk på att detta är mitt i öknen!

ovan: stackars döende oas...

Fortfarande idag kommer vart fjärde dricksglas vatten i Amman från denna oas - säger detta något om vattenbristen i detta land? Vem hade förresten trott att det sprang omkring lejon i denna stad för 50 år sedan..? Idag finns inte mycket av den rika djurfaunan kvar.

När vi väl gått igenom naturreservatet bjöd "the Eco guide" in oss på kaffe! (yay - någon som inte fastar!) Och vad visar han sig vara - om inte en DRUS! Och till vår förvåning var han hur normal som helst, och berättade mycket intressanta saker om oasen (vars vatten visst kommer hela vägen från Syrien) och druserna. Vår dag var fulländad! Sedan skjutsade han även oss till bussen, som tog oss hela vägen tillbaka.

En milstolpe - Mitt första bråk i familjen

Väl hemma väntade dock en överraskning i kylen...
Mona hade nämligen tagit med sig jordnötssmör och "hagelslag" (chokladströssel - direktimporterade från Holland), och kvällen innan hade jag och Umm Bakr haft en diskussion om hon skulle få använda strösslet till Monas tårta. Men detta var strängt förbjudet från min sida. Men vad får jag så se när jag öppnar kylen, om inte en tårta fylld med mitt hagelslag!! Där rann droppen över... Jag uttryckte min besvikelse väldigt tydligt till Umm Bakr, och sade till henne att det är viktigt att om jag säger nej så är det NEJ! Jag är inget litet barn som hon kan bestämma över, även om hon defintivt behandlar resten av sina barn på detta viset ibland. Jag sade att hon inte lyssnade eller förstod mig... och mitt i den heta diskussionen kom Bilal in och tyckte att vi måste sluta. Då sa till och med Umm Bakr att detta var ett samtal mellan mig och henne, och inte Bilal, vilket jag tyckte var bra sagt. Sedan gick jag dock min väg, och efter en stund kom Bilal in på rummet och sade att jag aldrig får säga något liknande till hans mamma någonsin mer! Detta tyckte jag dock var jättelöjligt, eftersom jag kände mig som det missförstådda "offret" - ska inte jag få uttrycka kritik som resten av familjen? De skriker ju jätteofta på varandra. När jag och Mona väl försvann iväg på middag en stund senare sa jag inte ens hejdå, utan kände snarare att hela familjen plötsligt ogillade mig.

När vi kom tillbaka efter några timmar verkade problemet dock som bortblåst, och vi firade Monas födelsedag med tårta och sång. Jag tycker inte riktigt att vi har rett upp problemet, men det ligger vilande... Förhoppningsvis behöver det inte blossa upp igen.

Religion, religion...

De sista dagarna av Monas besök spenderade vi i Amman, promenerandes, pratandes och på något sätt kom hennes och Abu Bakrs diskussioner alltid in på ämnet religion. Själv brukar jag försöka undvika känsliga ämnen som dessa, eller så lyssnar jag bara och säger inte så mycket emot, för det är verkligen omöjligt att få Abu Bakr att försöka tro på exempelvis Darwin. Han kommer ju väldigt ofta in på historien om Adam och Eva istället. Man kommer helt enkelt inte så långt vid dessa samtal. Själv försvann jag ofta ur rummet när det blev för mycket ;-) Det är skönt när man kan skärma av.

Avsked

Monas 10 dagar i Jordanien gick snabbt, som alltid när man har roligt. Jag blev jätteimponerad hennes utveckling i arabiskan - från att inte förstått mycket de första dagarna, till att faktiskt föra samtal på jordansk arabiska efter ett tag! (Hon har faktiskt bara pluggat språket i ett år.) Hon såg ju inte Petra eller Jerash (de två typiska turistmålen), utan istället utforskade vi lite nya delar av landet. Och det var nog minst lika roligt. Dessutom är jag förvånad över hur lätt det gick för oss att ta oss runt, och dessutom fasta, i Ramadans första vecka, då allting sägs "stå stilla", även om landet definitivt är annorlunda från det normala.

Det var verkligen jättekul att ha dig här, Mona!