Welcome to Egypt!

Redan två veckor har gått sedan jag och min medpraktikant och "sambo" Axel landade på Kairos flygplats för att påbörja vår praktik på svenska ambassaden - mitt under Sveriges ordförandeskap i EU och mitt under fastemånaden Ramadan. 

Inflygningen kunde inte ha varit bättre - vi kom in från Grekland och den kristallblåa medelhavskusten, in mot Nildeltat och alla dess byar och dess grönska, för att sedan närma oss den sandlåda som Kairo ligger i... Att ens få ett grepp om staden hundratals meter uppifrån är en ömöjlighet - ett myller av hus, bilar, människor, moskeer ... i alla dess kombinationer i den slags gråbruna färgskala som omger Kairo - men som riktmärke flyger vi över Nilen, som går rakt igenom stan, och i dess mitt över Zamalek - den gröna ön där de flesta ambassader ligger (varav den svenska är en av dem), den egyptiska överklassen och västerlänningarna bor, och där jag för närvarande bor i en fancy lägenhet med utsikt över Nilen - sedan tar oss piloten mot Giza, den andra delen av Nilen, som numera har växt ihop med Kairo, och i fjärran ser vi dem - Egyptens symboler, ett av världens sju underverk - pyramiderna! Vi flyger rakt över dem och ser Sfinxen i vitögat, och sedan tar vi en u-sväng och landar utan minsta duns. Då var vi framme.

Väl inne på flygplatsen möter oss en av ambassadens chaufförer. Vi fixar snabbt ett visum och får fylla i speciella svininfluensablanketter. Allt bagage har också kommit med (!) och vi lämnar snabbt flygplatsen i en diplomat-volvo. Den är givetvis utrustad med airco, men utanför ligger temperaturen på behagliga 35 grader. Chauffören tar oss genom trafikkaoset till vår lägenhet, som ambassaden så snällt har försett oss med. När vi kommer in genom dörrer är både jag och Axel extremt glatt överraskande - en lägenhet på minst 80 kvadrat, två ganska stora sovrum, två badrum, ett kök utrustat med det mesta samt tvättmaskin, en stor salong med två soffgrupper och matsalsmöbler samt det bästa av allt - den inglasade balkongen med utsikt över självaste Nilen! Och hyran skall jag inte ens nämna. Vi är lyckligt lottade, det är en sak som är säker.

Redan första kvällen väntade middag med resten av de skandinaviska ambassadspraktikanterna - plus två andra svenskar som jobbar/praktiserar på svenska exportrådet här. Även om jag gäspade ett antal gånger under middagen (efter att inte ha sovit riktigt på 40 timmar) var det trevligt att redan från start ha ett tryggt nordiskt kontaktnät på plats. Vi har hunnit setts en hel del redan, ute på kafeer, shisha(-vattenpips-)barer, en konsert med Mohamad Mounir (en av Egyptens mest populära sångare), på bio och i köpcenter etc...

Dag nummer två ringde alarmed kl 08. Luftkonditioneringen som brummade mer än vad den kylde ner rummet, framkallade en extremt djup sömn som var svår att vakna upp ur. Men men, upp och hoppa, första dagen på ambassaden kan man inte komma försent till! Axel iklädd kostym och jag blus gick vi till vår nya arbetsplats - fem minuters gångväg från vår lägenhet. Där väntade vår handledare med ett snabbt inledande möte, och sedan fick vi installera oss på våra respektive arbetsrum. Första arbetsveckan var ganska trög, medan den andra blev desto mer speckad... Jag har faktiskt redan behövt använda min kostym ;-) Förra veckan bjöd jag dessutom på en gigantisk chokladtårta med anledning av min 24 födelsedag - vilket var en stor succé. De tyckte att jag hade anpassat mig mästerligt ;-)

Hittills har min mage faktiskt klarat sig förvånansvärt bra. Jag hoppas att Dukoral-vaccinet jag tog för första gången i mitt liv verkligen funkar, så att jag slipper en Amman-upprepning. Trots att Axel inte lämnat huset på 4 dagar på grund av sjukdom, har jag hittills klarat mig. Hoppas att det fortsätter så. Inte för att jag är alltför försiktig med vad jag stoppar i mig. Go local, är mitt motto. Därför har jag de senaste dagarna också hängt mer i Downtown, med en finsk tjej vid namn Soraja (hennes pappa är syrisk), än här på hippa Zamalek. Det är där de vanliga egyptierna håller hus. Det är där husen är antika, trafiken kaotisk, trängseln total och det är där vi två vita tjejer möter "Welcome to Egypt" stup i kvarten. Om det räckte med denna kommentar kunde vi skatta oss lyckliga. Här kan man höra "I love you" och "Fuck you" av en och samma person. Själv brukar jag inte få denna uppmärksamhet. Jag har för det mesta på egen hand känt mig riktigt integrerad. Men med Soraja kommer jag inte undan... Å andra sidan är det också här man kan äta egyptens godaste maträtt - koshari - för mindre än 10 kronor och röka shisha, dricka svart sött té och titta på folk i timmar... Här blir det aldrig långtråkigt. Vart man än tittar fylls man med intryck. 

På onsdag ska jag och Soraja ha vår första lektion i egyptisk dialekt. Vi får en privatlärare för ty 40 kronor i timmen. Det är inte dåligt det. Även om min arabiska är högst kommunikativ, skrattar en del åt min "libanesiska" dialekt... Andra förstår mig knappt alls. Egyptier pratar långt ifrån grammatiskt korrekt arabiska - alltså den jag har studerat ;-) - utan har sin egna särpräglade dialekt med annat uttal och i många fall andra ord. Exempelvis säger de "gamil" istället för "jamil" (vacker). Förhoppningsvis kan jag snappa upp en del av detta komiska uttal...

Eftersom jag tidigare varit så mycket i Kairo, har jag inte hittills känt någon riktig upptäckarlust. Faktum är att jag varit ganska trött - både värmen och långa arbetsdagar på ambassaden tar ut sin rätt. Det faktum att Kairo för tillfället går på riktigt lågvarv på grund av Ramadan spelar nog också in. Om en vecka är det slut med det. Då får vi se hur denna 20-miljoner-stad är på riktigt. Och hur alerta egyptierna är med mat i magen och cigaretter i munnen... För tillfället uträttas så lite arbete som möjligt, skulle man nog kunna säga.

Det är en omöjlighet att beskriva allt här. Detta får vara nog för nu. I alla fall ett livstecken från mig. Jag saknar er därhemma.

Tillbaka i Landet Lagom

Två veckor har gått sedan jag lämnade mitt land i Östern, Jordanien, och återvände till mitt gamla vanliga Sverige. Skillnaden är ju något markant, där vädret gör en påmind innan flyget ens hinner landa på arlanda. Från att ha vaknat upp till sol och blå himmel varje dag, föröker jag nu pigga upp mig med kaffe för att komma upp på morgonen. Skånesolen igår gjorde mig på ovanligt gott humör... Den höll sig ju ändå framme i mer än en timme!

Än så länge har min återanpassning gått i princip smärtfritt. Allt känns ju nästan som förut här; så även om man har varit borta i knappt ett år kan man ta vid där man slutade. I princip, i alla fall. Egentligen känns det som att det har gått mer än två veckor... Efter en första vecka i Stockholm med familjen har jag nu återvänt ner till Skåne och Lund, även om jag för tillfället sitter i min morbror Thomas kök i Limhamn, Malmö, där jag "passar" på min kusse Peter. Igår åkte mamma och Lisa tillbaka till Stockholm, och vi har tillsammans flyttat in i, och fixat, min lilla nya lya på Kämnarsrätten, som snälla Karin hyr ut till mig denna termin. Det känns bra. Men igår, efter att ha vinkat iväg mamma och Lisa, kände jag med en gång att det är från och med nu som den egentliga "återanpassningen" och kulturchocken kommer... Steget från att ha bott i en jordansk, varm och intensiv, familj till att för första gången i mitt liv bo själv, på riktigt, med eget kök och allt - känns ändå ganska stort, om än helt rätt, och kommer nog delvis att bli jobbigt. Nog känns det ändå skönt att gamla korridoren och Jonas finns på några minuters avstånd, och jag ändå har ett ganska utbrett socialt nätverk i Lund, som jag bara ska sätta snurr på. Sverige känns ändå ganska tråkigt och färglöst i jämförelse med arabvärlden. Gatorna, till och med i Stockholm, känns tomma, i jämförelse. Att vänta på grön gubbe för att korsa en ändå extremt lugn gata känns ju som slöseri med tid, när jag under ett års tid har zickzackat mellan bilarna på kaotiska gator i Amman... och för att inte tala om Kairo.

Den jordanska byråkratin, som jag klagade över när jag var därnere, är då inte obefintlig i Sverige (även om man gärna överromantiserar sitt hemland under långa perioder borta från det). Bland annat kommer jag att få vänta i flera (oklart hur många) veckor på att mitt efterlängtade studiestöd ska komma (trots att terminen börjat för en dryg månad sedan)... Därnere kunde det ju räcka med ett samtal för att få fart på beslutsprocesser, om man råkade ha de rätta kontakterna ;-) Hela den sista månaden har jag ju kommit i kontakt med, och intervjuat, Ammans grädde - en f.d. premiärminister, kung Husseins trogne politiske rådgivare, jordanska ambassadörer, chefen för den kungliga domstolens analysenhet, parlamentariker och framförallt bondat med den statsvetenskapliga forskareliten. Denna sista månad har gett mig mycket material till min kommande uppsats, men framförallt har den öppnat mina ögon för vilket land jag egentligen bott i. Kungen har verkligen (all) makt. Al-Mukhabarat (den jordanska underrättelsetjänsten) är den nästbästa i Mellanöstern, efter CIA. Alltså till och med bättre än den israeliska. Varje samtal blir avlyssnat. De har stenkoll på allt. Inte sagt att de inte behöver vara aktiva - Jordanien har ett nästan konstant terrorhot riktat mot sig, från olika håll, och nog är väl den hemliga polisen att tacka för landets stabilitet..? Nej, som en framstående parlamentariker sa till mig: "This is not Sweden, where we kill ourselves because life is too easy - we are in the middle of the Middle East, surrounded by conflicts and problems!". Och även om Jordanien ses som Mellanösterns lightversion, är Sverige många gånger mer "lagom" än något arabland kan komma i närheten av. Här hemma fungerar ju nästan allt. Men istället för att vara tacksamma för detta klagar man ju ändå mest på när tåget är försenat - inte tackar man väl för alla de gånger det faktiskt kommer i tid..? Men även om jag endast varit tillbaka i två veckor, känner jag redan att jag kommer tillbaka till min svenska mentalitet. Den har väl aldrig varit försvunnen.. bara gått på lågvarv.

För min del var avskedet av familjen det absolut svåraste. Det är också dem som är svårast att ersätta här. För även om jag kan lyssna på jordansk radio och läsa tidningen på internet, köpa falafel på gatan och höra arabiska på tunnelbanan, får det ske ett smärre under för att min värdfamilj skulle kunna besöka mig här. Visum ges inte. Bilal försökte faktiskt. Trots min hjälp, och att alla blanketter var ifyllda och att pengar fanns på bankkontot och han fått en månads semester, blev han avböjd turistvisum till Sverige. Detta går inte att överklaga. Om man inte vill söka igen, givetvis, som kostar ännu 60 JD. Man kan inte heller få en riktig anledning till varför det blev Nej.

När jag lämnade huset för sista gången för två veckor sedan hade till och med Bakr tårar i ögonen. Han, som från början knappt kunde ha ögonkontakt med en tjej. Jo, nog har jag gjort framsteg hos dem, påverkat deras tankesätt och definitivt satt avstamp som är svåra att sudda ur. Umm Bakr ville inte släppa min hand när jag skulle gå... Både hon och jag var söndergråtna.

Som tur var hade jag installerat skype på familjens dator innan jag begav mig av, så att nu kan vi i alla fall pratas vid på telefon hur ofta vi vill, utan att det ska kosta skjortan. Nej, för mig har livet i en jordansk familj varit den allra största och viktigaste behållningen av detta år. Det är där jag har lärt mig språket - men också tankesättet och kulturen. Och så har jag ju givetvis en anledning att komma tillbaka till Amman ;-) Framförallt om Bakr eller Ayat bestämmer sig för att gifta sig! Det är ju på tiden...

Här kommer några bilder från de sista veckorna i Amman:

ovan: utsikt från Jabal Amman - alla vita husen är en präktig syn, tycker jag.

nedan: Yassers yngste gullplutt till son, iklädd mina solglasögon. Han fyllde två år för några veckor sedan, och väntar på att få bli operererad. Han är döv. Men han är beroende av kungens bidrag för att kunna få höra...

ovan: Reem och Yassers dotter, lekandes hemma hos mormor och morfar

nedan: jag, Abu och Umm Bakr förberedandes grillspett vid sommarstugan vid Jordandalen.

ovan: Yasser och Bilal fixar grillen...

nedan: jag och min jordanska mamma framför kusinfotografen

nedan: hela familjen samlad

Med dessa ord sätter jag punkt för denna gång. Nu ska jag gå från bloggskrivande till uppsatsskrivande. Jag är dock övertygad om att jag kommer att återkomma både till denna blogg och region av världen. Den fängslar, upprör och ger mig glädje - plus att dess språk kräver mycket tid för att behärska flytande. Jag har kommit en bra bit på vägen, men än har jag en lång väg kvar... På fredag har jag min första arabiskaföreläsning här i Lund igen - denna gång är jag den enda svenskan - resten är araber! En utmaning, definitivt. Men den ser jag fram emot. Och även emot fortsättningen på denna blogg. Jag vågar dock inte lova när nästa inlägg kommer. Innan dess ska jag leva lundaliv igen, och det kan vara spännande det med, kan jag lova.

إلى اللقاء

Biljett bokad

Japp, då har jag slutligen tagit det djärva beslutet att boka flygbiljett. Om två veckor är jag hemma. Mer exakt landar jag på svensk mark, arlanda, onsdagen den 11 februari, kl 13. Jo, det närmar sig med stormsteg.

Här är det annars bara bra. Solen skiner och varje dag är den andra olik. Mer än så tänker jag inte säga ;-) Men saker händer, det är en sak som är säker.

Kram på er alla! Ses snart.

Sista svenskan kvar

Jag har precis kommit hem från att ha kramat Helen adjö. Hon lämnar inatt Amman, med Lund i sikte. Vi kom ju hit nästan samtidigt i slutet av mars, och har varit med om alla slags upp-och-nedgångar här. Även Helen har drabbats av sista-minuten-ångest, som jag tror de flesta gör som har varit hemifrån länge, och stadgat sig på en ny plats. "Nu är ju äventyren nästan slut, ju." Men ikväll verkade hon i alla fall mest glad över att åka. Hon var även här och tog avsked av sin gamla värdfamilj. Ett tårdrypande avsked från Umm Bakrs sida...

Hoppas att flygturen går säkert, och att allt kommer med! ;-) Vi ses ju snart igen.

Så nu är jag den enda Lundastudenten kvar här. Även Azadeh, som var på Minor Field Study här, lämnade igår. Med alla avsked blir det verkligen kännbart att slutet på detta utbytesår börjar närma sig. Mycket blandade känslor. Igår var jag även och hämtade mitt certifikat från Språkcentret. Som vanligt var det något feltryck - denna gång stod det att jag pluggade Level 6 during the spring semester. Jo tack, nog är det väl höstterminen vi just har avslutat! Hela min klass' certifikat var felaktiga, men efter en timmes väntan fick jag till slut ett felfritt diplom, och med ett betyg jag är mer än nöjd med. Så på detta sätt är Language Center ett avslutat kapitel för min del. Jag och Helen gick till och med till fotografen igår och tog "taghryj"-foton - med såna där fina fyrkantiga hattar på huvudet, som de även har i USA - för att sätta punkt på våra arabiskastudier här. Tjusigt värre - varenda rynka eller finne retuscheras ju bort här. Umm Bakr tyckte att vi såg ut som 20-åringar!

Nu spenderar jag dagarna med att träna, springa omkring mellan politiska institutioner, forskare, vänner och min kära värdfamilj. Jag njuter, och bestämmer helt över min egen tillvaro - jo nästan i alla fall, när inte den evinnerliga byråkratin sätter stopp för det förstås ;-)

Så regnar det stenar på en...

Nu får det väl räcka! Varje dag ser man på nyheterna, om inte med egna ögon, tusentals - om inte hundratusentals - demonstranter i Amman som givetvis visar sin ilska över vad som sker i Gaza. Jag blir också upprörd över det som visas på nyheterna... Men inte behöver man väl låta dessa känslor gå ut över de mest oskyldiga här i Amman? Sedan en vecka tillbaka har en del demonstrationer gåt överstyr. Stenar kastas mot israeliska ambassaden, parkerade bilar och hus. Man blir ju rädd när man ser många av dessa demonstranter, i de flesta fall givetvis palestinska unga killar, med sina palstinaschalar lindade runt hela huvudet så ett endast ögonen syns. Ser ut som riktiga guerillakrigare... Och de springer omkring överallt.

Igår när jag skulle ta mig en lite promenad i området möttes jag av ett helt gäng demonstranter, som kom springandes emot mig. Och några meter efter kom kravallpoliserna med sin tårgas och supersnabba bilar. Jag som kände att jag inte vill ansluta mig till någon av grupperna började återvända hemåt, och vad händer - en stor sten kastas emot mig, bakifrån, så att jag inte har en chans att se varken den eller personen som kastade den. Det fanns inget annat i närheten, så det var definitivt jag som var målet. Som tur var träffade den bara benet. Men ska det verkligen behöva vara såhär? Visst att jag inte har en slöja eller Hamasflagga målad i pannan, och visst, jag skulle kunna vara israel eller amerikan med mitt utseende, men i alla fall. Nu är det inte roligt längre. Jag hoppas innerligt att Gazafrågan löser sig snart, och inte sprider sig till andra områden. Här talas det till och med om att "palestinierna" (läs: en del av demonstranterna) vill ha krig i Jordanien, och det får vi ju verkligen inte hoppas.

För övrigt har veckan tillbringats med faktaletande till min uppsats, förutom en hel del fikastunder med vänner. Det mest intressanta besöket var när jag tog mig till Parlamentet och låtsades vara intresserad av Jordaniens partisystem (och fick i och med detta en massa nya intressanta insikter om detta land). På detta sätt fick jag lätt tag på en namnlista med alla parlamentarikers namn, den uppgift som var ytterst krånglig på utrikesdepartementet några dagar tidigare. Dessutom träffade jag två trevliga anställda där som sade att de vill hjälpa mig att få tag på vilken information jag än vill ha, så imorgon ska jag återvända och avslöja vad jag egentligen är ute efter - och hoppas att de fortfarande är lika trevliga ;-)

Imorse landade även min handledare, Anna, från statsvenskapliga institutionen på Queen Alia Airport. Hon kom givetvis hela vägen för att träffa lilla mig ;-) Nej, hon har ett fullspäckat schema, men vi har hunnit ha en trevlig pratstund nu på kvällen, och jag tror att det börjar lossna vad mitt fokus på uppsatsen kommer att vara. Ska ta och kolla upp en massa artiklar nu ikväll.

När jag kom tillbaka från mötet hade vi finbesök härhemma. En ny friare till Ayat satt i soffan och pratade med Bakr och Abu Bakr. Inne i tv-rummet satt hans två systrar och mamma. När Ayat för en stund sen kom i mitt rum frågade jag vad hon tyckte om honom. Hm. Det blir nog inte denna man heller. Hon är kräsen, flickan. Det gillar jag skarpt ;-)

Länge leve offentlighetsprincipen!

Mina första dagar utan universitet har kantats av uppförsbackar i kontakten med myndigheterna här... I måndags tog jag mig till wazarat al-gharijiyya (utrikesdepartementet) där jag träffade "Omar" (fingrerat namn), som jag talat med dagen innan på telefon. Soldaterna vid ingången tog hand om mitt uppehållstillstånd, och en av dem följde mig till rätt kontor. "Omar" själv var jättetrevlig och hjälpsam, och bjöd på det obligatoriska téet. Dock var den ansvarige för listan över Jordaniens ambassadörers namn desto otrevligare. Han talade för det första inte engelska (på UTRIKESdepartementet!!) och tyckte givetvis att det var en oviktig fråga att undersöka hur många av de jordanska ambassadörerna som har palestinskt ursprung - "They are all Jordanian!" (även om jag vet att ytterst få av dem är palestinskjordanier, trots att drygt hälften av landets medborgare har palestinskt ursprung...). Istället för att få namnlistan i handen meddelade dem att jag måste ha med mig ett brev påskrivet av direktören på universitetet som försäkrar om att ambassadörsnamnen endast skall användas i studiesyfte. Efter fick jag höra att landets ambassadörer, ministrar etc. blivit hotade och att det finns fiender till regimen, vilket försvårar för oss vanliga att få tag på information.

Så, jag tog mig till universitetet och talade med direktören för Language Center, som lovade att skriva på brevet om hans sekreterare skrev det åt honom. När jag sedan talade med henne, ringde hon upp "Omar" - men istället för att presentera sig som unversitetsanställd, sade hon att hon var en mastersstudent som ville ha en namnlista på alla Jordaniens utlandsplacerade ambassadörer. Om hon kände en Sandra från Sverige..?? NEJ! Jag fattar inte hur hon kunde tro att "Omar" skulle ha glömt bort mig, efter att ha suttit på hans kontor två timmar tidigare... Hm. Skumt. "He did remember you...". Hon förenklar ju inte det hela precis.

Efter att jag förbannad gick ut ur hennes kontor gick jag till det högsta hönsets kontor, universitetsrektorn. Sekreteraren bad mig skriva ett brev där jag berättade vad jag ville ha för information, så skulle hon vidarebefordra detta till rektorn. Jag kunde komma tillbaka dagen efter...

Igår gick jag alltså tillbaka till universitetet. Jag började med språkcentret, där den första sekreteraren meddelade att hon inte kunde skriva ett sådant brev eftersom jag bara pluggar språk hos dem. Vadå? Direktören sade ju ok till det! Men, men, dessa sekreterare vägrar ju lyssna, och gör allt för att slippa arbeta, så jag gick iväg. Riktigt sur denna gång. Sedan ringde jag faktiskt till "Omar" och frågade vad jag skulle göra. Han sade att jag inte kan få namnlistan utan ett påskrivet brev, och att jag skulle gå till University President Keraki istället. Mitt sista försök blev alltså att återvända till rektorns kontor, där sekreterare nr 2 från dagen innan berättade att rektorn skulle skriva ett brev till utrikesministern, med en önskan om att få en lista med alla ambassadörer. Mitt namn skulle inte framgå (vilket var det jag tjatat om sedan dag ett), och antagligen rör det sig om en lista på alla ambassadörer i Amman - alltså inte den lista jag är ute efter. Suck. Och när jag kan få tag på den? Om två veckor, insha'allah.

Hur ska man kunna få tag på information i ett land vars byråkrati i princip omöjliggör detta? Jag kunde väl aldrig drömma om att en namnlista på ambassadörer kunde vara så hemlighetsstämplad... I Sverige kan de ju finnas på hemsidan. Men det här är verkligen inte Sverige. Och när jag kom hem och berättade för Abu Bakr om min otur, ringde han genast sin bror - den berömde journalisten med världens kontaktnät, för tillfället med statsministern i Kuweit - som till och med är kompis med utrikesministern. Han blir nog min räddning. Att försöka komma någonstans den hederliga vägen fungerar inte här. Här behövs wasta! (kontakter!) Fatta vad bra vi har det uppe i norden...

What a wonderful day!

Så har jag äntligen kommit så långt... Idag skrev jag mina sista två tentor på University of Jordan! Även om jag alltid har en liten klump i halsen när det kommer till ett slut på något, känns det då riktigt bra att ha arabiskastudierna här avklarade. Det kändes till och med som att det gick någorlunda bra, fastän ordboken inte fick användas. Jag har ändå lite svårt för att skilja mig ifrån den ;-)

ovan: vår halva klass som stannade till sista dagen... jag, Aggie och Megan (med smilet..) i den västerländska triangeln till vänster, och vår ena doktora (Maha) brevid mig.

Sista veckan har mesta tiden spenderats med arabiskaböckerna, och jag har bland annat berättat "Bröderna Lejonhjärta"-historien på arabiska för hela klassen. Jovisst, nu har jag spridit lite av Astrid Lindgrens berättargnista till en ny publik. Boken finns dock redan översatt till arabiska. Igår satt jag även och läste tidningen för att få in lite av Gaza-vokabuläret - tidningarna handlar ju givetvis mest om händelserna där, och jag var 100% säker på att vi skulle få analysera en sådan artikel på någon av tentorna (dock var så inte fallet) - och det känns som att man snart skulle kunna bli krigskorrespondent... Varje dag samlas folk i demonstationer här i Amman. Hundratusentals. I fredags gick det till och med så långt att demonstanterna kastade sten mot parkerade bilar och hus och framförallt på den israeliska ambassaden. Dock bröt polisen in - och ett stort bråk mellan de främst palestinska demonstranterna och den jordanska polisen bröt ut. Till och med nyhetskanalen Al-Jazeeras jordanske direktör skadades av poliserna och behövde föras till sjukhus. Igår fick han en kunglig ursäkt per telefon. Jag kan meddela att jag, här i Amman, håller mig undan dessa demonstationer. De är av ett helt annat slag än i Sverige.

Efter tentorna idag tog jag och Aggie oss en runda i Downtown, som bland annat innehöll en djärv lunch på restaurang Hashem. Jag har ju vägrat äta hummus, falafel och foul sedan början av min tid här på grund av min oroliga mage. Men idag gjorde jag ett undantag - och fram tills nu har jag klarat mig galant! Det var till och med rätt gott. Eftermiddagen avslutades på mitt, Aggie och Megans favoritställe, Jafra. Detta är ett riktigt arabiskt hak - eller kafé - för vattenpipsfantaster och fikasugna. I Egypten kunde jag inte ta mer än ett bloss utan att hosta - men men, övning ger färdighet, idag smuttade vi på vår shisha i hela 3,5 timme! Jo, det finns definitivt en charm med det. Var dock inte oroliga därhemma, Aggie återvänder till Budapest redan på tisdag, så risken att jag skulle bli vattenpipsberoende är ytterst liten ;-) Jag sitter ju knappast och delar munstycke med Bakr på balkongen... Det kommer dock att bli lite tomt här utan Aggie. En mycket uppskattad kompis.

ovan och nedan: Aggie och jag på Jafra

Imorgon bär det förhoppningsvis av till Utrikesdepartementet! Jag vill komma åt en lista över alla jordanska ambassadörer, för att kunna räkna ut hur stor andel av dem som har palestinskt ursprung. Hittills har jag försökt maila det jordanska UD, men varje gång studsar det tillbaka. Säkerheten i detta land är definitivt på topp. Kanske framförallt om man nämner ordet "palestinian" i dessa dagar..? Eftersom att tentorna är avklarade kan jag nu lägga mycket tid på min c-uppsats. Och i och med Gaza känns mitt ämne - om de palestinsk-jordanska interna relationerna - ytterst aktuella. Det har varit en bra dag.

Förresten... Glömde nämna att vi återigen kommit upp i angenäma temperaturer här. Idag var det dryga 15 plus blå himmel och skinande sol! Samtidigt har jag chockats av nyhetsbilder på snöklädda stränder i Spanien. Hela Europa verkar ju plötsligt ha blivit kallt... Jag gör nog rätt i att stanna här ett litet tag till ;-)