Värmen har kommit!

Så…då har jag varit här i en månad. Jag måste medge att dagarna börjar flyta ihop, och att de flesta dagar liknar varandra. Förra veckan kom värmen på riktigt till Amman, samtidigt som jag kämpade med en dålig mage. Det blir ingen mer hummus eller falafel för mig den närmaste tiden – det tål inte min stackars mage… En hel vecka i sträck hade vi 35 grader utan mycket fläkt, vilket knappast gjorde oss piggare. Och ännu är det bara april, så jag undrar hur det kommer kännas i augusti? ;-) Men, men, jag klarade mig finfint i värmen, även om man kanske skulle föredra att ha lite mindre på sig – det är ju (någorlunda) heltäckt som gäller i alla väder.

På tisdagkvällen ordnades det med hafla (fest) tillägnad oss utbytesstudenter på språkcentret. Massor av arabiska läckerheter, både nyttiga och mindre nyttiga dränkta i socker, bjöds det på. Det var trevligt att träffa både lärare och studenter i en mer avslappnad miljö. Det var dessutom den enda chansen för åtminstone en av lärarinnorna att få klä upp sig och vara i ett festligt sammanhang, då hon visst tror att en tredje, ”ond”, part alltid är närvarande om hon träffar en man – vilket resulterar i att hon aldrig går ut.

I torsdags tog jag mig till svenska ambassaden, som ligger i något som jag tyckte såg ut som ett slumområde, bredvid holländska ambassaden (mycket passande, tycker jag ;-) ). Efter att ha zickzackat mig fram bland alla bilar på den stora vägen kom jag i alla fall fram. Vakten scannade igenom mig och låste in min väska i ett fack. Efter en stunds väntan kom första ambassadssekreteraren Maria Åkerlund och hämtade mig. Hon tog sig tid för att visa runt mig och berätta om arbetet på ambassaden. Hon gick diplomatprogrammet i höstas, och detta är hennes första utlandspost, så hon är nästan lika ny i Amman som jag. Det var kul att träffa någon som nästan är i min egen ålder, som sysslar med sådant som jag kanske vill göra i framtiden. Maria erbjöd mig även att få följa med på något slags EU-möte, där alla ambassadsrepresentanter från EU-länderna träffas. Det tycker jag verkar intressant att få vara med om. Innan jag gick därifrån fick jag en officiell inbjudan av ambassadören att komma till nationaldagsfirande ;-)

Efter mötet ringde Maria och berättade att de var i stadsdelen Sweifieh och shoppade. Efter att ha haft problem med vägbeskrivningen för taxichauffören kom jag fram – och det visade sig att shoppinggatan Al-Hamra var en riktig skogata – skoaffär efter skoaffär. Jag, som inte riktigt har anammat blingbling-modet som gäller härnere, hade svårt att hitta något – men resten (Maria, Sanna och Helen) gjorde stora skofynd. Efter detta tog vi oss till CityMall för att inhandla gympaskor. Kvällen innan hade vi varit på gymmet, och jag försökte träna – barfora. Men det gick ju verkligen inte för sig, så ett par skor var ju mer än en nödvändighet. Första paret jag provade satt som en smäck – även om storleken var 40,5! Storlekarna är visst större än hemma, för jag kände mig verkligen som en ”big foot”, även om fötterna inte växt nämnvärt den senaste månaden… Vid slutet av dagen hade vi fyra tillsammans köpt sju (!) par skor. En lyckad shoppingrunda, helt enkelt.

I fredags vaknade jag upp till ett glädjande sms – en inbjudan till jordanskt bröllop, redan samma kväll! För mig var det ingen frågan om jag skulle gå, utan snarare vad jag skulle ha på mig… Men det fanns ingen tid att tänka mer över detta – detta var min och Marias pluggdag (för de hemtentor etc. vi har släpandes från Lund…). Vi tog oss ner till den västorienterade stadsdelen Jabal Amman och det populära kaféet Books@. Efter en gigantisk brunch på terrassen, bestående av bland annat amerikanska pannkakor, toasts med jordnötssmör (mums!), satte vi oss ner inne i kaféet. Denna dag spelade det ingen roll var vi befann oss – det var stekande hett överallt! Och min stackars dator som jag hade i knäet kokade ännu mer (jag hade nästan brännmärken efter den…).

Efter tre effektiva timmar begav vi oss hemåt… Och jag hann inte mer än vila i 7 minuter, så började förberedelserna för bröllopet. Eftersom det var imamens dotter som gifte sig, antog jag att det var extra viktigt att jag hade heltäckande klädsel, och fick till och med låna Sannas vackra guldsjal från Jerusalem! Detta var något som jag inte hade behövt oroa mig för – på bröllopet var det nämligen en salig blandning av klädslar (mycket underhållande att titta på) – allt från svarta, heltäckande klädslar, där endast ögonen syntes, till klänningar där halva bh:n stack fram. Ett annat dilemma jag stod inför var vad jag skulle ge i present till någon jag knappt vet namnet på...? Det slutade med en stor chokladkorg. Det pinsamma var bara att jag var den enda av alla bröllopsgäster som hade med en present överhuvudtaget… Jag fick gå upp på podiet där brudparet satt och överlämna den. Pinsamt, men vad ska man göra..? De blev glada i alla fall. Bröllopsfesten hade visst redan hållit på i två dagar, så det kan ju hända att de redan fått sina presenter. Brudparet var jättegulligt, och jag kan garantera att det inte handlade om något arrangerat äktenskap, för den som misstänkte det ;-) Första timmen var det endast kvinnor närvarande, brudgummen och fotografen borträknade. Det var musik och dans, och brudparet utbytte bland annat ringar och åt tårta ur varandras händer, det kastades rosenblad och var en allmänt glad stämning.

Efteråt kom även männen, och dansen tilltog. Att män och kvinnor skulle vara totalt segregerade är nog ändå en myt; denna kväll dansade i alla fall alla med alla, oberoende om de var släkt med varandra eller ej.

Jag och Marie (Lundaislamologen) var de enda icke-jordanierna på denna tillställning, och man kan ju undra vad de tänkte om oss..? Det konstiga var att Imam Mustafa själv inte närvarade på sin egen dotters bröllop. Efter festen följde vi med Mustafa och hela familjen hem, med fru, barn, mostrar och kusiner… Väl hemma tog alla kvinnor av sig sina svarta, heltäckande dräkter och gick omkring i linne och mjukisbyxor och dansade loss som bara den. Kul att se att även de mest konservativa vet hur man har roligt! Ingen pratade engelska – så här blev det intressanta missförstånd – men barnen (i blandade åldrar från typ åtta till 21) tog med oss in i sovrummet och försökte lära oss hur man dansar arabisk dans! De var helt förundrade över mina blåa ögon, som om de aldrig hade sett något liknande… Men givetvis skrattade de när vi skulle vicka på höfterna – jag har en del att jobba på ;-) Det blev extremt varmt i detta lilla rum med massa folk och rörelse, men när Mustafa kom in i huset lugnade sig alla och det roliga var slut. Snacka om auktoritet.

De senaste dagarna har jag och Helen ändrat lite på vårat yttre. I lördags gick jag för att göra en ansiktsbehandling, för härnere finns det gömt socker i allt, vilket inte direkt gör underverk för hyn… Det roliga var att den ukrainska tjejen som utförde behandlingen avslutade med att säga att jag behöver solskyddsfaktor 50+!! Nog för att jag har känslig hy, men var inte det lite överdrivet..? Själv var hon ju blekare än jag. Men det ska nämnas att det anses vackert att vara vit här, och man kan till och med gå på ”blekning” istället för till solarier som folk gör hemma.
Igår klippte jag mig för ynka 100 kr. Dock var det lite svårt att beskriva exakt hur jag ville ha det för en frisör som inte talar mer än några ord engelska. Det hela slutade med att håret blev något kortare än jag ville, och framförallt framtill, då det inte får plats i en tofs utan hänger löst. Helen färgade håret helsvart – trots att frisörerna var mycket skeptiska till denna mörka färg. Men hon blev nöjd i alla fall.

Igår var det visst påsk för de kristna härnere, för idag fick jag ett sms med ”Happe easter” av Hannas vän Khaled, som fungerar som en länk mellan mig och henne ibland, då han talar bra engelska. Det är den ortodoxa påsken som firas. Men det verkar inte vara något stort, för jag har inte sett någonting i affärer eller liknande som tyder på att det skulle vara påsk. Men kanske är det för att vi bor i ett muslimskt område?
Hanna berättade för mig idag att hon gjort slut med sin pojkvän, vilket gjorde att vi kom in på ämnet relationer. Hon berättade om en kompis kompis som hade haft sex med en kille, och när hennes föräldrar fick veta det, dödade de henne. Visst har man hört talas om hedersmord, men jag har aldrig varit i närheten av något. Detta gäller visst även för de kristna härnere, och är alltså inte bara religiöst betingat, utan även kulturellt. Sedan frågade Hanna varför det är så många ogifta i Sverige (var hon hört detta ifrån, vet jag inte).. Och då berättade jag att många lever som gifta utan att vara det. Då tittade hon med stora ögon på mig – det hade hon aldrig hört talas om! Och det är klart, härnere är detta inget som förekommer (öppet, i alla fall).
Det är ju intressant vad folk vet om Sverige härnere – för den vanligaste frågan jag har fått är ”why do people in Sweden kill themselves?”. Vad ska man svara på det? Mörkret? Kylan..? Stressen? Jag försökte även förklara att vi kanske bara har bättre statistik än andra länder, men jag tror inte att det kom fram. Vi kanske ska bättra på vår image lite – så att själmordsstatistiken inte är den som lyser starkast.

Imam Mustafa, slut på vatten och en glad överraskning

Tack för alla mail, meddelanden och skype/msn-samtal! Det är alltid roligt att höra ifrån er därhemifrån! Skvaller är alltid välkommet - eller bara ett livstecken ;-)

Ännu en dryg vecka har gått sedan jag skrev något sist, och det är inte för att tiden står stilla här, utan snarare det omvända… Dessutom är internetuppkopplingen i vår kära lägenhet ytterst bristfällig – både i hastighet och uppkoppling överhuvudtaget – detta är också anledningen till att jag kan försvinna från skype eller msn utan förvarning ;-) Så det blir inga dagliga updates, tyvärr.

Dagarna har börjat gå sin lilla gilla gång och anpassningstiden är över – jag känner mig mer eller mindre som hemma. Som bevis på detta sov jag häromnatten utan att vakna av böneutroparens ”Allahu Akbar” (”Gud är större”) vid fyra-snåret på morgonen! Det har hittills varit en omöjlighet, då universitetsmoskén ligger rakt över gatan. Dessutom har jag börjat åka taxi själv, vilket känns som en befrielse, så att jag kan ta mig runt som jag vill. Egentligen blev vi ju tillsagda att inte åka taxi själva – men jag måste säga att jag inte känner mig ett dugg rädd. Jag skulle gissa på att Ammans gator är många gånger säkrare än Stockholms…

Steg 2 i processen mot uppehållstillstånd var att besöka al-Dachlia (Ministry of Interior). Vid andra försöket, efter att redan ha kommit dit en gång precis vid stängningsdags, kom vi in. Anmärkningsvärt nog talade ingen som vi kom i kontakt med engelska, och i våra händer fick vi blanketter – helt på arabiska! Hur skulle vi kunna fylla i dessa officiella papper, utan hjälp av ordbok, på arabiska?!? Som alltid annars kommer man långt på kroppsspråk, och efter en hel del gester och utbyten både på arabiska och engelska kunde våra papper fyllas i. Det största problemet var mitt efternamn. Inte, som i vanliga fall, det faktum att det är ganska svåruttalat – utan den detaljen att pappa inte heter Buijsse i förnamn! Här är faderns namn andranamn, och ”the family name” används nästan aldrig. Så det var en hel del förvirring kring detta. Men det ordnade sig till slut, och efter 2 veckor ska vi komma tillbaka.
Idag fortsatte vi att bocka av alla de punkter som måste uppfyllas på väg på uppehållstillståndet – vi tog oss iväg till den skabbigaste sjukvårdsinrättning jag någonsin skådat för att ta HIV-test. Hade det varit valfritt hade jag givetvis valt ett fräscht sjukhus att gå till, men detta ställe var visst obligatoriskt. Suck. Blodprovstagaren hade i alla fall stor erfarenhet av att sticka rätt, då en lång rad med folk byttes ut, undan för undan… Det är första gången jag tar blodprov inför en stor publik ;-) …och JA, nålarna var rena! Jag var nämligen mer än skeptisk till detta till en början…

Vår helg har kantats av jobbigheter. Som jag tidigare har nämnt bor vi i en lägenhet som inte med några mått som helst når upp till svensk standard. I fredags började vi dagen med att göra en storstädning, och för att kunna våttorka golvet överallt måste givetvis de stora mattorna bort… och vad gömmer sig därunder…? Svar: MÖGEL i stora mängder… allt från vitt till svart! Innan har vi sett tendenser till mögel i tak och på väggar, men vad som växte under mattorna var i mycket större mängder! Vi fortsatte städningen, och väl klara upptäcker vi problem nummer två: VATTNET ÄR SLUT! Två hela dagar tills vattendunken fylls på – 2 dagar utan att kunna spola i toaletten, tvätta händerna, duscha (vilket är trevligt i 30+-gradig hetta…), diska, städa och tvätta kläderna… Minst sagt jobbigt. Som resultat av detta, skrev jag och Helen in oss på gymmet i närheten, där vi kan duscha i fräscha duschar! Snacka om att man uppskattar att kunna stå under en dusch som sprutar vatten (istället för droppar… ;-) ) och utan att oroa sig för att varmvattnet ska ta slut! Efter mögelstädningen var detta minst sagt en lyxkänsla. Och idag har vi fått tillbaka vårt älskade vatten i lägenheten!

Mina kontakter med jordanier har också utökats. Förutom mina regelbundna träffar med Hanna, har jag redan två gånger följt med Marie (den tredje stipendiaten från Lund) till imamen, Mustafa. Marie, som inte ens kunde det arabiska alfabetet innan hon kom hit, har honom som privatlärare. Han är den första imamen jag pratat med, och jag måste säga att jag är riktigt positivt överraskad. Förutom att han talar i princip flytande engelska, och är en suverän lärare, är han dessutom väldigt tolerant och öppen – både mot shia-muslimer och sufister och även mot kristna och icke-troende. Jag fick lära mig vad al-Qa’ida betyder: foundation. Men Mustafa var noga med att påpeka att Usama bin-Ladens tolkning av islam definitivt inte är religionens grundtanke: ”They just see themselves as the foundation of Islam – but they are TOTALLY WRONG.” Efter fyra timmar av samtalande, även med några av hans 5 döttrar och 4 söner samt två avbrott för bön, blev jag nästan rörd när han sa:

” If you miss your family and your friends in Sweden – just come here, you are always welcome – we are your family, this is your home. Ahlan wa Sahlan. (Welcome.)”

Detta var ett mycket intressant möte, och jag var glad när jag gick därifrån.

En rolig överraskning i skolan under den gångna veckan var när vår lärare plötsligt tog fram en gitarr, från ingenstans, och bad mig att underhålla klassen. Hon hade hört av en av våra andra lärare att jag kunde spela… På helt darriga händer fick jag ändå fram några låtar, trots att det var svårt att stämma gitarren, och sen fick jag ta med mig den hem! Det är verkligen något visst med att spela musik – en väldigt avkopplande känsla – och gitarren kom verkligen som en glad överraskning mitt i alla lägenhetsproblem. Imorgon ska jag kanske spela för klassen igen – något mer förberedd denna gång ;-)

Imorse vaknade jag av ont i magen. Efter att ha gått på toa tre gånger på en halvtimme beslutade jag mig för att skippa lektionen. Två timmar senare var jag ändå helt ok för att kunna närvara på öppningsceremonin för ”Bologna Awareness Seminar”, där vår käre svenske lärare Henry närvarade, och även Sveriges ambassadör samt vice rektorn för Lunds universitet och Boel Billgren (som tidigare var rektor). Jag kan meddela att Lunds universitet glänste starkast på denna sammankomst, där representanter från flera av Europas universitet och även från EU-kommissionen närvarade. Jag har även fått en fot in i den diplomatiska världen här – då jag på onsdag redan har en träff med förste ambassadssekreteraren, som vill visa mig runt och ta en fika! Det ser jag fram emot.

Efter att knappt ha ätit något på hela dagen ska jag nu ta mig ut i köket och hjälpa Helen med middagen. Det ska bli spännande att se om magen behåller något av maten… Förhoppningsvis är det bara gårdagens falafel som är boven i dramat ;-)

ألبَحْر ألمَيّت (al-BaHr al-Mayyit): Döda havet

För en dryg vecka sedan lämnade vi Amman för en dagstur till Döda havet. Klockan 10 stod våra två taxichaufförer för dagen och väntade utanför huset. Jag, Sanna och Helen satte oss i den ena, medan Niklas, Maria och deras två svenska kompisar tog den andra. Vår mycket trevlige palestinske chaufför, vid namn Jihad, tog oss från Ammans höjder till den lägsta punkten på jorden (420 m below sea level) på mindre än en timme. Det är endast 45 km mellan Amman och Döda havet, och landskapet häremellan fantastiskt vackert – höga berg och djupa dalar! Vi körde även förbi platsen där Jesus med största sannolikhet blev döpt, även om det visst finns åtminstone en till ”Baptism Site” i Israel.

Vi tillbringade dagen på den allmänna stranden Amman Beach, hit även jordanska skolbussar körde för en trevlig dagsutflykt. Just som jag skulle ta mig ur taxin krakade dock på låret – och när jag tittade ner var det en stor reva i mina favorit-linnebyxor! Nu är tiden definitivt ute för dem… :-( Nästan med en gång kände vi på vattnet, som faktiskt redan nått varmare temperaturer än Östersjön någonsin når! Jag, dum som jag var, försökte crawla utåt – men då skrek dem från stranden att sluta – och med rätta – för får man vatten i ögonen här går det knappt att ta sig tillbaka till stranden – SÅ ont gör det, på grund av allt salt! Men jag klarade mig bra, och känslan när man kom ut på djupare vatten var obeskrivlig – snacka om att flyta som en kork! Hur man än ansträngde sig gick det inte att trycka ner sig minsta i vattnet. Och att simma är en omöjlighet – man får helt enkelt ligga och njuta på ytan – för aldrig har det varit lättare att flyta!

Vi spenderade resten av dagen på stranden – med en bra bok, picknick och supersällskap. Solen sken inte direkt, men varmt var det – både i luften och vattnet – och på andra sidan vattnet kunde vi skymta Israels kust – dit visst en turist var på väg, då han nått långt långt ut från strandkanten… Dagens höjdare var när vi smörjde in oss i lera, direkt från havets botten. Jag tyckte mest att det var en kul grej, men efter en lång stund av skrubbande för att få bort den svarta färgen var jag verkligen len som en babyrumpa. Häftigt vad naturens egna produkter kan göra :-)

Vid halv fem åkte vi tillbaka med Jihad, som väntat på oss hela dagen på stranden (stackarn..). Väl framme hälsade han oss välkomna hem till sig någongång, då hans fru vill bjuda på den palestinska maträtten Maqlouba. Insha’allah (”Om Gud vill” – mycket vanlig och användbar fras som kan betyda allt från ja till nej och däremellan, beroende på hur man betonar orden) kommer vi att hälsa på honom. Jag hoppas att det blir så.

På väg mot vardagsliv och uppehållstillstånd

Såå… då har jag klarat av min första hela pluggvecka härnere. Även om det givetvis inte skett några underverk med min arabiska, känner jag ändå att det verkligen går framåt. Jag förstår nu det allra mesta av vad lärarna säger på lektionerna (jämfört med förra veckan då jag satt som ett stort frågetecken) och sakta med säkert försöker jag även själv prata arabiska, även om det tar emot lite ibland… Jag har nu i alla fall fått en Language Partner; hon erbjuder arabiska och jag erbjuder engelska (det är ju tyvärr sällsynt få som vill lära sig svenska eller holländska här…). Hon heter Hanna, är 23 år och pluggar arkeologi. Vi har träffats två gånger nu i veckan, och även om min arabiska är ytterst bristfällig, och hennes engelska likaså, har vi kunnat prata om allt möjligt, bland annat politik och plastikkirurgi ;-) Enligt henne är det väldigt vanligt att man ”fixar till sig” här... ”And now we come to my big secret”, sade hon, och det visade sig att hon har opererat sin näsa för två månader sedan. Det är ju inte varje dag man får plastikopererade kompisar.. ;-) Hon bär inte slöja, är väldigt sminkad och bär kläder som vi i Sverige. Vi har båda känt oss som små barn som inte kan kommunicera, och jag sitter och slår i ordboken och hon i sin mobil (som har ordbok), och det kan ibland vara frustrerande att inte kunna säga det man vill eller inte bli förstådd – men det ska nog gå bra. Vi har i alla fall haft roligt; man får se det komiska i situationen…

Jag och Helen har denna vecka vart på jakt efter uppehållstillstånd. Precis som i Sverige är det en lång process, och vi har bara börjat… Det var ju inte direkt en person som kan utfärda bevis på att vi är heltidsstuderande (och därmed sysselsatta) på universitetet, utan vi blev skickade mellan olika byggnader och personer för stämplar och underskrifter och papper av olika slag. Helen blev smått irriterad över byråkratin, medan jag känner igen den från Egypten. Det tar tid att uträtta saker här, men det gör det faktiskt i Sverige också. I Sverige är man ju bara mer medveten om det. Nästa steg i processen blir att ta HIV-test, gå till polismyndigheten och slutligen Ministry of Internal Affairs, där vi får vårt uppehållstillstånd!

En ytterligare procedur var att skaffa jordanskt bankkonto. Det finns ju ett stort antal banker här – så hur väljer man vilken som ska ta hand om ens pengar..? Jag frågade Hanna om detta, och hon satte mig i en taxi som körde mig till Bank Al-Iskan, som enligt henne var mycket bättre än de andra. Varför vet jag inte. I vilket fall som helst var det mycket lättare att få ett konto där – det enda som krävdes var mitt pass och minst 200 jordanska dinarer (typ 1800 SEK). The Arab Bank krävde hyreskontrakt, elräkning (!), studiebevis m.m… Det känns bra, även om jag inte har en aning om vad det egentligen stod i alla papper jag skrev på. Allt står ju bara på arabiska. Man får helt enkelt lita på folk.

Utöver plugg och vardag utforskade vi lite utav Ammans nattliv igårkväll. Vi firade att de andras mid-terms var över. Tillsammans med Sanna, Maria… resten av våra grannar och några till bildade vi en grupp på 17 pers. Efter en god middag åkte vi till Hotel Intercontinental och drack drinkar. Där kom vi mitt uppe i ett jordanskt bröllop, så vi fick inte plats i restaurangen, utan fick sitta i en ring (som på förskolan!) utanför. Efter detta startade jakten på en trevlig nattklubb. Stället som Heyma (vår amerikanska) hade reserverat hade visst bara arabiskt live-band, som inte behagade sällskapet. Efter det tittade vi in på en gay-klubb, där vi tjejer gärna ville stanna (eftersom det var ett av få ställen där man får vara ifred), men killarna kände sig illa till mods av så mycket uppmärksamhet av de jordanska männen ;-) Det var i alla fall kul att se att det faktiskt finns gay-klubbar här, som faktiskt inte är helt under jorden. Homosexualitet är ju inte precis allmänt accepterad här. Däremot är det vanligt att män går hand-i-hand – men det behöver verkligen inte betyda något mer. I sådana fall skulle mer eller mindre varje jordanier vara gay.
Efter ännu en bra stunds letande stannade vi slutligen på Club JJs. Det visade sig vara ett ställe för rika affärsmän som vill leka med prostituerade. Här kunde man definitivt se tjejer i kortkort. Vårt lilla gäng var minst sagt outsiders, men det var ändå en intressant upplevelse, även om man kanske inte kände sig helt bekväm med situationen… Vad får man inte vara med om när man är i fjärran land…? Och den som tror att araber inte dricker alkohol får blunda, för vi var definitivt inte de mest påverkade på detta ställe...

Efter att ha vaknat upp med huvudvärk imorse, tog vi oss ned till CityMall. Medan Maria, Helen och Co. gick och shoppade, satte jag mig ner på ett café för att plugga. Här fick jag smaka på den jordanska hjälpsamheten, som jag hört så mycket om. Jag kunde inte logga in på Internet, och frågade killen bredvid om hjälp. Drygt en timme senare hade nog nästan var och en på caféet pillat på min (eller snarare Helens ;-) ) dator, men ändå inget internet. Och de verkade inte tycka att det var slöseri med deras tid, utan ursäktade sig snarare för att jag behövde vänta… Intressant hur man kan vända på saker och ting.

På egna ben i Downtown

Igår tog vi oss ner till Downtown, där man absolut skall ha täckta armar och ben (även om vi såg några västerländska turister som gjorde bort sig…). Nere i denna del av Amman trängdes folk med varandra, och på gatan såldes bland annat levande små kycklingar, som vi inte vet om de var till för att slaktas eller för att ta med hem levande… Det vimlade av små butiker, med både fynd och framförallt skräp. Helen fick i alla fall äntligen tag på sina efterlängtade kryddor, så att vi kan få smak på maten. Kryddhandlaren tyckte dock att vi var lite snåla som bara köpte hektovis med kryddor, och inte kilovis. Här är det mesta i bigpack, och de skrattar när vi exempelvis räcker fram en ynka vitlök. De flesta har ju stora familjer att föda, men vi låter oss inte övertalas.

Vi tog oss själva fram på vår arabiska, vilket kändes bra. När vi behövde fråga om vägen ville vi dock helst fråga kvinnor om hjälp, och det ska sägas att det var ganska svårt att få tag på några. En absolut övervägande majoritet av folket på gatan var just män. Men vi lyckades några gånger, varav två kvinnor visade sig komma från Libanon, och de började ta oss i händerna och i ansiktet… Vi var visst söta, eller så sade vi något konstigt…?

Vi gick också och åt på den berömda restaurangen ”Hashem”, som visst är kunglig leverantör av falafel, hummus och foul (bönröra). Kung Abdullahs porträtt kan förresten avnjutas överallt; inter bara på denna restaurang utan på allmänna byggnader och i vår institution. Om man går in på Jordan Times är han huvudnyhet varje dag; han verkar göra mycket både på lokal och internationell nivå. Vi försökte även ta oss in i Husseini-moskén, men det visade sig att enbart män var välkomna. Lite sur gick jag därifrån, för jag har minsann alltid fått gå in i moskéer förut. På slutet av vårt besök gick vi till Roman Theatre, som byggdes cirka 200 år f.Kr. och kändes lite som en miniatyr av Colosseum (även om jag aldrig har varit där). Här kunde vi även se en del andra västerlänningar, som annars är ytterst sällsynta, i alla fall i Downtown.

Temperaturen var också en aning högre härnere, jämfört med i vårt område i norr; termometern visade på 30. Så efter att ha klättrat upp och ner för amfiteatern kände vi oss för att återvända till vår svala lägenhet.

Här bor vi!

Två bekanta ansikten

Hur trött som helst landade jag kl 02 på måndagmorgonen på Ammans flygplats. Efter långa köer, med mycket irritation, vid visumdisken kom jag ut och möttes av två välbekanta ansikten - Sanna och Helen kom och hämtade mig! Vi åkte med deras taxichaufför som tog världens omvägar för att komma undan polisen... Det var inte en kotte ute, men jag kunde ändå skymta delar av denna stad med cirka 2 miljoner invånare. Vita hus överallt, kullar och backar. Nedförsbacken till Sanna och Marias hus kändes som en riktig berg-och-dalbana, med den lilla skillnaden att vi inte hade säkerhetsbälten... Jag och Helen fick inkräkta på Sannas rum, och vi tog på oss lager på lager plus raggsockor (verkligen tur att de packades med!) och filtar - centralvärmen är för dyr på grund av oljeprisökningen med 600% - så nätterna är iskalla. Trots kylan somnade jag till slut.

Jag och Helen tog lite sovmorgon på måndagen, medan de andra tre (Sanna, Maria och Niklas, som redan varit här i 2 månader) gick till sina lektioner. Jag vaknade upp med värk i höften första morgonen, men de hårda underläggen vänjer man sig vid snabbt... Ute sken solen och vi traskade iväg till University of Jordan, med Niklas (Marias pojkvän) som vägvisare. Jag som trodde att Amman var en "ökenstad" blev mycket förvånad över all grönska på campusområdet. Det finns palmer, blommor och gräsplättar var man än tittar! Blandningen av folk går inte heller att ta miste på - allt från tjejer i svart burka (där t.o.m. ögonen skyms med hjälp av ett nät) till t-shirts och långt mer utmanande kläder än vad vi går omkring i, även om vi inte skyddar håret. Som västerlänningar känner jag inte heller att vi drar till oss särskilt mycket uppmärksamhet, jämfört med exempelvis Egypten. Vi är studenter såsom resterande 35.000, och kan gå nästan vart vi vill. Men vi har blivit varnade för att åka taxi själva, och manligt sällskap är alltid bra, såsom vår "man friend" Niklas... Kvinnor bör heller inte sitta i framsätet, för att visa respekt.

På tisdagen var det dags för mitt och Helens "placement test", så att vi hamnar i en passande nivå. Problemet var bara att vi inte fick ett test såsom de andra fått i början av terminen (vi hoppar ju in två månader senare än alla andra), utan Mr Khalid ställde tre frågor på arabiska och bad oss läsa varsin mening, och sedan var det klart - vi fick börja i Level 1. Utan några större protester lydde vi honom, och hade två lektioner med elever som just läser sina första meningar!! Vi har ju pluggat nästan 60 hp! Var vi inte lite felplacerade?? Skillnaderna mellan vår undervisning i Lund och här är att vi har full koll på grammatiken, men har ett mycket bristande ordförråd. Här är det just orden som räknas, man uttalar inte ens skillnaden mellan ackusativ och genitiv... Så det kommer nog att ta ett litet tag att ställa om sig, men det är ju därför vi är här ;-) Dagen efter placerade vi oss själva i Level 3, och det känns mycket bättre.

Efter två nätter med fem personer i en trea, flyttade jag och Helen upp fyra våningar till en egen lägenhet. Den egyptiske städaren hade visst glömt att städa golven, för i ena sovrummet var golvet vitt av mögel. För att bli av med detta lades det bara på en stor matta - och hoppsala syntes inget mer! Men vi har i alla fall bestämt oss för att bo här första månaden - även om det knappt går att spola, lampan i badrummet är sönder och det bara sipprar ut en tunn strimma vatten ur duschen... Det behövs extra eftertanke här, för det går inte att slösa på vattnet, det finns en extrem brist på detta. Man får helt enkelt vänja sig vid att känna sig smutsig... Allt har sin charm.. (?) Hyresvärdarna är i alla fall mycket trevliga, och vi har redan suttit och druckit chai med dem i tre timmar... Man får ju en mycket personligare relation med hyresvärden här, när man bor i samma hus och träffar dem hela tiden. Jämför med AF Bostäder..

Det finns många kontraster i denna stad. För att känna oss lite mer hemmastadda, åkte jag och Helen till Citymall, ett gigantiskt köpcentrum med alla västerländska affärer och restauranger (typ Zara och Starbucks) samt den största mataffär (i två våningar) jag hittills skådat, för att inhandla nödvändigheter till lägenheten. Kläderna som kan köpas här skulle i vissa fall knappt kunna säljas i Sverige - att alla gömmer sig under galabayor (de stora klädesplaggen liknande Lucianattlinnen) är inte sant. Dessutom är det väldigt dyrt här, eller har blivit under den senaste tiden... Mycket är i Svensk prisklass, vilket jag inte riktigt hade räknat med. Jag undrar om Jordaniernas löner höjs i samma hastighet som prisnivån...? Skulle inte tro det.

Igårkväll åkte vi till rikemansstadsdelen Abdoun för att äta sushi tillsammans med alla våra grannar, som är en blandning av skandinaver och amerikanare. I detta område bor visst de sjukt rika jordanerna, med förmögenheter som mycket få svenskar besitter, i hus liknande palats. Vi såg inget av detta, men det var extremt svårt att få tag på en taxi tillbaka... Vår slutsats var att alla nog har en egen bil här, antagligen en Mercedes, eftersom det nästan var det enda bilmärket man såg. Tidigare i veckan har vi ätit middag på en jemenitisk restaurang här i närheten, där vi satt och åt på golvet, alla ur samma byttor. Båda middagarna var jättegoda, men restaurangerna mycket olika - och skillnaderna märks även i plånboken.

Idag är det fredag; alltså söndag för jordanierna, då de umgås med sina familjer och går till moskén och basaren. Vi har städat vår kära lägenhet, så att den känns lite mer som ett hem. Det är faktiskt skönt att bara ta det lugnt, vilket vi gör ganska mycket... Snart tar vi oss nog ut och tar oss en titt på den gamla delen av Amman. Men först måste staden vakna lite. Det är en extremt lugn dag. Det märks att det är fredag, inte minst på den obefintliga trafiken utanför fönstret.

Förresten, den som skulle vilja nå mig härnere, gör detta lättare på mitt jordanska nummer: +962 (0)799 211 798. Annars är ju Skype eller mail att föredra!

Sista dygnet...

Det var ett hektiskt sista dygn hemma i Lund... Inte nog med att se till att packningen blev komplett, men ändå inte fick överstiga ynkliga 20 kg (för 10 månader...), vilket var svårt i sig... Dessutom skulle mitt kära korridorsrum städas ut. Broder, tack för att du har tagit så många av mina grejer att ditt rum nästan påminner lite om mitt ;-) Jag fick faktiskt en liten klump i halsen när jag såg mitt rum helt tomt, utan en enda dammtuss, och jag låste dörren för sista gången. Sedan kom avskedet av Karin och Isabelle, som vi hade dragit ut på i flera dagar... Även det jobbigt. Den sista tiden hemma har ju kantats av avsked, så det känns nästan som att man börjar få in lite rutin i det, även om det är det värsta och svåraste jag vet...

Sista natten sov jag och mamma, som kommit ner för att hjälpa mig med flytt och allt annat, hemma hos Listarna (min morbror med familj) i Malmö. Efter en jättegod middag satte jag mig med mitt sista "måste" innan avresan - min hemtenta, som jag har haft i tanken i dryga tre veckor, men aldrig orkat sätta mig ner och fokusera på. I alla fall skickade jag in den klockan 01, och jag fick faktiskt några timmars sömn innan klockan ringde.

Efter frukost och avsked av Listarna åkte jag och mamma till Kastrup, och efter avvinkning bar det av med Turkish Airlines riktning Istanbul. Jag sov nästan hela rutten, och vi landade 17.30 i en mycket grå och KALL (säkert runt 5 grader) turkisk huvudstad. Mitt flyg till Amman skulle gå först kl 23.40, så jag kände inte för att sitta och vänta i min ensamhet på flygplatsen.

En dryg timme senare, efter att ha tilltalat ett dussintal turkar som inte förstod vad jag sade och nästan ha gått in i flygplatsmoskén och krockat med en man i badrock (! på en flygplats?), kom jag i alla fall ut i friska luften och fick en taxi in till stan. Solen hade redan gått ner när jag kom fram till Blå Moskén och Haghia Sophia (en moské ombyggd till kyrka, kort sagt), men jag kunde ändå få mig en fin titt av dem. De var verkligen präktiga byggnadsverk. I väntan på att få gå in i Blå Moskén (jag kom precis i bönetid) hade jag ett mycket intressant samtal med en indier, som inte alls kunde förstå varför jag ville lära mig arabiska, även om vi hade totalt olika åsikter. Efter att ha tittat in i Moskén gick vi och drack chai på McDonald's, för enligt honom var det ju inget annat kafé som var hygieniskt nog...

Prick kl 21 kom taxichauffören och hämtade mig (jag var förvånad över punktligheten, jag som trodde tid var mer relativ här nere i södern...) och körde mig tillbaka till Atatürk Airport, och efter två extrema säkerhetskontroller (skor och allt skulle av...) satte jag mig på planet igen, och vi flög ut i den mörka natten...på väg mot Amman, som jag inte vet mycket om, men där jag ska spendera mina 10 närmaste månader. Konstigt nog var jag inte alls nervös, utan bara extremt trött.