Ma och Pa del 2: Eid i Amman? Hm...

Ja, jo…så var det ju äntligen slut på det månadslånga fastandet – och tänk vilken njutning att kunna gå och fika när man vill, vart man vill ;-) – fast jag hade ju även gått och sett fram emot få fira Eid al Fitr (tredagarsfesten, där man skulle ta igen sitt ätande efter fastan..)! Dock kan jag meddela att ”festandet” i min värdfamiljs släkt var en stor besvikelse…i alla fall för mig som väntade mig en stor fest med massa godsaker och dans! Istället visade det sig vara tre dagar fulla med besök – första dagen med släkt, andra dagen med vänner..och sista dagen med vem som helst (den var visst inte så viktig). Som sagt var en del av den hela tjocka släkten samlad hemma i lägenheten när jag, mamma och pappa kom tillbaka från vår tredagarstripp till södra Jordanien. Jag som för det första sprang in i mitt rum för att byta om till långbyxor (dels för att det faktiskt var iskallt väl tillbaka i Amman, och framförallt för att jag skämdes över mina bara ben inför alla manliga släktingar..), tog mig sedan in i tv-rummet och hälsade på mina jordanska killkusiner och satte mig i soffan… Snabbt förstod jag dock att de tyckte att jag skulle ta mig ut på balkongen där Ayat, Reem och resten av damerna var. Snart kom även mamma ut från tv-rummet, och hade visst också gjort samma ”misstag” och satt sig hos männen… Efter en stund kunde vi dock se pappa sticka ut sitt huvud från tv-rummet, där han givetvis fick stanna. Jag tycker det är synd att könen ska behöva vara så uppdelade jämt när fler än 10 pers samlas… Männen verkar för det mesta ha det roligare, och dessutom gillar jag mina manliga kusiner och "onklar" allmänt bättre – och de kan oftast mer engelska än kvinnorna, om det nu skulle behövas. Men men, även om min ”morbror” Mustafa – imamen – kan fälla krokben på mig får jag för det mesta hålla mig till de traditionella tjejrollerna här. Suck. Efter ett tag satt dock pappa med och spelade kort med de vattenpiperökande killarna och smälte in rätt bra… Socialiserandet gjorde oss dock snabbt trötta, så vi gick och lade oss, efter att ha blivit hembjudna till Mustafa dagen därpå…

Föräldralösa barn och imambesök
På onsdagen var det ju som sagt imambesök som stod på programmet, men under frukosten berättade Ayat att organisationen hon är med i (Hay at Shabab Kulluna Al-Urdun) skulle ordna en middag för Ammans föräldralösa barn, och frågade om jag ville följa med. Det slutade med att vi hoppade in i en taxi med fem pers (plus chaufför); jag, mamma, pappa, Reem och Ayat. Spektaklet skulle hålla hus brevid den stora King Hussein-moskén, så medan de andra förberedde middagen gick jag, mamma och pappa på promenad i Ammans stoltaste, men icke så gröna, parker - Hussein Gardens. När vi sedan kom tillbaka till de föräldralösa barnen var Ayat totalt försvunnan, och svarade inte ens på sin mobil... Detta är sånt som händer här - att hålla tider känns som ett västerländskt fenomen ibland.

ovan: jag och mamma försöker få tag på Ayat, framför Ammans föräldralösa barn

Eftersom vi inte kunde se en gnutta mat tog vi en taxi till Mustafa; han är faktiskt en som står vid sitt ord till punkt och pricka. När vi kom dit kom han och hälsade utan sin imam-mössa, och såg tröttare ut än vanligt - Oj, vi hade visst väckt honom..! Men som alltid fick vi sätta oss på golvet, och in kom arabiskt kaffe, té och sedan även turkiskt kaffe.. Här väntade även den berömda "tårtan" m'amoul som endast äts under Eiden - men till min besvikelse var det ingen tårta, utan några mördegsliknande kakor, som visserligen var mycket goda, men inte så speciella att jag skulle gå omkring och prata om dem hela Ramadan... Hm. För ovanlighetens skull nämndes inte ens ordet religion under hela besöket hos Mustafa - utan istället tog han fram en massa kluriglekar från Malaysia och visade bilder från sin resa dit tidigare i år. Mustafa är nog en liten människokännare i alla fall - pappa och pyssel, det är en ekvation som går ihop! Efter att vi tackade nej till att han skulle skjutsa oss hem - vi kan ju faktiskt gå! - avslutade han med sitt numera vanliga "Sorry for everyhing". Vad det nu ska betyda..? Om det var några som skulle vara "sorry" var det väl vi, som kom och väckte honom mitt i middagsluren.

ovan: jag och mamma vid frukhandlaren utanför Mustafas hem
nedan: Mustafa, hans fru och gullige sonen Hashem (nionde i skaren ;-) )

På kvällen tog vi oss till MeccaMall för att bland annat fixa problemet med internetanslutning till min laptop. För det första tittade vi på internetkablar, och en som kostar 10 kronor i Sverige kostar minst 20 JD här (200 SEK)!! Nästa steg var att pappa gick till bredbandsbolaget Orange och började höra sig om... Och vipps hade han fixat sladdlöst internet! Yay... Men det skulle senare visa sig att det inte var så lätt. Efter att ha uträttat en radda andra ärenden tog vi slutligen, efter långt sökande, en taxi hem - som var utrustad med tv och diskolampor! Visst att det var ett nöje för oss att åka, men hur kan stackarn där framme koncentrera sig på vägen när till och med jag höll på att missa vår avfart!?! Komiskt var det i alla fall.

Mitt i en grupp med turistande holländare

På torsdagmorgonen fortsatte den jobbiga diskussionen, som redan hade påbörjats kvällen innan, om hur vi skulle ta oss till Damaskus på fredagen. Både Bakr och Bilal hade börjat ringa runt till sina vänner och fixat privata chaufförer och allt möjligt - men även om vi blev erbjudna kompispriser tyckte jag att det var alldeles för dyrt, och dessutom, varför ska man ha en privat taxi om man kan åka buss eller kollektivtaxi? Så efter att ha bråkat lite med familjen om detta, och om deras evinnerliga benägenhet att lägga sig i, även i saker som inte angår dem och som de inte vet något om (exempelvis resor, som jag är van att göra, och som de aldrig ger sig ut på!) gick vi ut. För att försäkra Bakr om att det visst gick bussar och kollektivtaxis på fredagar tog jag med mig mamma och pappa till stadsdelen Abdali, där de flesta transportmedlen med destinationer utanför Amman är samlade. Som jag trodde gick både buss och taxi (!), och själv var jag mest glad för att kunna överbevisa envise Bakr om att han hade fel, eftersom vi kunde få tag på en taxi för nästan halva priset av hans privata chaufför ville ha, hela vägen till Damaskus!

Därefter strosade vi omkring i området, och fick bland annat syn på parlamentet och Abdullah-moskén. Pappa blev väldigt fascinerad av någon slags spikmatta för bilar som var placerad utanför parlamentets ingång, och började ta kort... Men snabbt var det en beväpnad vakt som sa att fotografering var förbjuden, samtidigt som han var väldigt nyfiken på vad det var som var så intressant på marken när han såg denna... Och började skratta.

Därefter tog vi oss in till Abdullah-moskén och råkade hamna i ett turistlass med holländare. Så passande ;-) Inte konstigt om vi smälter in, vi Buijssar - de ville till och med ha med oss på gruppfotot! På detta sätt slapp vi betala entré, och dessutom få en guidad tur! Det var en ganska liberal jordanier som berättade om hur man kan vända och vrida på de mesta i islam - saker och ting kan tolkas som man vill...


ovan: själva moskén med sin berömda fasad..
nedan: jag och mamma i våra svarta draperingar som moskén försåg oss med.

Efter att ha avlägnat oss från gruppen, som antagligen tog bussen till nästa sevärdhet (det är ju så många reser här, utan att komma i någon som helst kontakt med den riktiga kulturen eller människorna här...), gick vi även in i något som visade sig vara den egyptisk-koptiska kyrkan..

Innan vi tog oss tillbaka hem tog vi vägen förbi mina värdmorföräldrar och huset där Umm Bakr är uppväxt och Yasser fortfarande bor (alltså med sina föräldrar, samt fru och barn och syster) - förlåt om jag tappar bort både er och mig själv i de många familjerelationerna här... Där bjöds vi igen på m'amoul-kakorna och hälsade på småbarnen och pratade med yaddi (morfar) och yaddati (mormor). De kan ju dock ingen engelska så jag fick agera som någon slags tolk, även om jag själv inte förstod allt... Det blev ett kort men trevligt besök, och med alla nya intryck var det ändå nog för mamma och pappa...

Detta var också sista dagen på Eiden, och jag kan inte säga att vi firade det särskilt mycket alls, mer än att vi var lediga från plugget. Alla som jag frågade svarade att Eiden betyder att man ska vara tillsammans med familjen (förutom att man ska äta och helst ha nya kläder på sig)... När jag frågade om man inte "festar", såsom jag vet att de gör i Egypten, så sade Umm Bakr - "I Egypten är festen viktigare än familjen, här är det tvärtom". Och så fick jag ett fint svartvitt svar som så ofta. Det är inte alltid det passar med följdfrågor ;-)

Dagen därpå väntade Syrien. Men mer om det skriver jag nästa gång...