Tillbaka i Landet Lagom

Två veckor har gått sedan jag lämnade mitt land i Östern, Jordanien, och återvände till mitt gamla vanliga Sverige. Skillnaden är ju något markant, där vädret gör en påmind innan flyget ens hinner landa på arlanda. Från att ha vaknat upp till sol och blå himmel varje dag, föröker jag nu pigga upp mig med kaffe för att komma upp på morgonen. Skånesolen igår gjorde mig på ovanligt gott humör... Den höll sig ju ändå framme i mer än en timme!

Än så länge har min återanpassning gått i princip smärtfritt. Allt känns ju nästan som förut här; så även om man har varit borta i knappt ett år kan man ta vid där man slutade. I princip, i alla fall. Egentligen känns det som att det har gått mer än två veckor... Efter en första vecka i Stockholm med familjen har jag nu återvänt ner till Skåne och Lund, även om jag för tillfället sitter i min morbror Thomas kök i Limhamn, Malmö, där jag "passar" på min kusse Peter. Igår åkte mamma och Lisa tillbaka till Stockholm, och vi har tillsammans flyttat in i, och fixat, min lilla nya lya på Kämnarsrätten, som snälla Karin hyr ut till mig denna termin. Det känns bra. Men igår, efter att ha vinkat iväg mamma och Lisa, kände jag med en gång att det är från och med nu som den egentliga "återanpassningen" och kulturchocken kommer... Steget från att ha bott i en jordansk, varm och intensiv, familj till att för första gången i mitt liv bo själv, på riktigt, med eget kök och allt - känns ändå ganska stort, om än helt rätt, och kommer nog delvis att bli jobbigt. Nog känns det ändå skönt att gamla korridoren och Jonas finns på några minuters avstånd, och jag ändå har ett ganska utbrett socialt nätverk i Lund, som jag bara ska sätta snurr på. Sverige känns ändå ganska tråkigt och färglöst i jämförelse med arabvärlden. Gatorna, till och med i Stockholm, känns tomma, i jämförelse. Att vänta på grön gubbe för att korsa en ändå extremt lugn gata känns ju som slöseri med tid, när jag under ett års tid har zickzackat mellan bilarna på kaotiska gator i Amman... och för att inte tala om Kairo.

Den jordanska byråkratin, som jag klagade över när jag var därnere, är då inte obefintlig i Sverige (även om man gärna överromantiserar sitt hemland under långa perioder borta från det). Bland annat kommer jag att få vänta i flera (oklart hur många) veckor på att mitt efterlängtade studiestöd ska komma (trots att terminen börjat för en dryg månad sedan)... Därnere kunde det ju räcka med ett samtal för att få fart på beslutsprocesser, om man råkade ha de rätta kontakterna ;-) Hela den sista månaden har jag ju kommit i kontakt med, och intervjuat, Ammans grädde - en f.d. premiärminister, kung Husseins trogne politiske rådgivare, jordanska ambassadörer, chefen för den kungliga domstolens analysenhet, parlamentariker och framförallt bondat med den statsvetenskapliga forskareliten. Denna sista månad har gett mig mycket material till min kommande uppsats, men framförallt har den öppnat mina ögon för vilket land jag egentligen bott i. Kungen har verkligen (all) makt. Al-Mukhabarat (den jordanska underrättelsetjänsten) är den nästbästa i Mellanöstern, efter CIA. Alltså till och med bättre än den israeliska. Varje samtal blir avlyssnat. De har stenkoll på allt. Inte sagt att de inte behöver vara aktiva - Jordanien har ett nästan konstant terrorhot riktat mot sig, från olika håll, och nog är väl den hemliga polisen att tacka för landets stabilitet..? Nej, som en framstående parlamentariker sa till mig: "This is not Sweden, where we kill ourselves because life is too easy - we are in the middle of the Middle East, surrounded by conflicts and problems!". Och även om Jordanien ses som Mellanösterns lightversion, är Sverige många gånger mer "lagom" än något arabland kan komma i närheten av. Här hemma fungerar ju nästan allt. Men istället för att vara tacksamma för detta klagar man ju ändå mest på när tåget är försenat - inte tackar man väl för alla de gånger det faktiskt kommer i tid..? Men även om jag endast varit tillbaka i två veckor, känner jag redan att jag kommer tillbaka till min svenska mentalitet. Den har väl aldrig varit försvunnen.. bara gått på lågvarv.

För min del var avskedet av familjen det absolut svåraste. Det är också dem som är svårast att ersätta här. För även om jag kan lyssna på jordansk radio och läsa tidningen på internet, köpa falafel på gatan och höra arabiska på tunnelbanan, får det ske ett smärre under för att min värdfamilj skulle kunna besöka mig här. Visum ges inte. Bilal försökte faktiskt. Trots min hjälp, och att alla blanketter var ifyllda och att pengar fanns på bankkontot och han fått en månads semester, blev han avböjd turistvisum till Sverige. Detta går inte att överklaga. Om man inte vill söka igen, givetvis, som kostar ännu 60 JD. Man kan inte heller få en riktig anledning till varför det blev Nej.

När jag lämnade huset för sista gången för två veckor sedan hade till och med Bakr tårar i ögonen. Han, som från början knappt kunde ha ögonkontakt med en tjej. Jo, nog har jag gjort framsteg hos dem, påverkat deras tankesätt och definitivt satt avstamp som är svåra att sudda ur. Umm Bakr ville inte släppa min hand när jag skulle gå... Både hon och jag var söndergråtna.

Som tur var hade jag installerat skype på familjens dator innan jag begav mig av, så att nu kan vi i alla fall pratas vid på telefon hur ofta vi vill, utan att det ska kosta skjortan. Nej, för mig har livet i en jordansk familj varit den allra största och viktigaste behållningen av detta år. Det är där jag har lärt mig språket - men också tankesättet och kulturen. Och så har jag ju givetvis en anledning att komma tillbaka till Amman ;-) Framförallt om Bakr eller Ayat bestämmer sig för att gifta sig! Det är ju på tiden...

Här kommer några bilder från de sista veckorna i Amman:

ovan: utsikt från Jabal Amman - alla vita husen är en präktig syn, tycker jag.

nedan: Yassers yngste gullplutt till son, iklädd mina solglasögon. Han fyllde två år för några veckor sedan, och väntar på att få bli operererad. Han är döv. Men han är beroende av kungens bidrag för att kunna få höra...

ovan: Reem och Yassers dotter, lekandes hemma hos mormor och morfar

nedan: jag, Abu och Umm Bakr förberedandes grillspett vid sommarstugan vid Jordandalen.

ovan: Yasser och Bilal fixar grillen...

nedan: jag och min jordanska mamma framför kusinfotografen

nedan: hela familjen samlad

Med dessa ord sätter jag punkt för denna gång. Nu ska jag gå från bloggskrivande till uppsatsskrivande. Jag är dock övertygad om att jag kommer att återkomma både till denna blogg och region av världen. Den fängslar, upprör och ger mig glädje - plus att dess språk kräver mycket tid för att behärska flytande. Jag har kommit en bra bit på vägen, men än har jag en lång väg kvar... På fredag har jag min första arabiskaföreläsning här i Lund igen - denna gång är jag den enda svenskan - resten är araber! En utmaning, definitivt. Men den ser jag fram emot. Och även emot fortsättningen på denna blogg. Jag vågar dock inte lova när nästa inlägg kommer. Innan dess ska jag leva lundaliv igen, och det kan vara spännande det med, kan jag lova.

إلى اللقاء