Ma och Pa del 3: Suuuria wa Dimaschq!

"...no recorded event has occurred in the world but Damascus was in existence to receive news of it. Go back as far as you will into the vague past, there was always a Damascus... She has looked upon the dry bones of a thousand empires and will see the tombs of a thousand more before she dies."

Mark Twain
The Innocents Abroad, 1869

Så skulle den äntligen bli av - resan till Syrien; till "historiens vagga" och "det äkta Mellanöstern". Vi började fredagsmorgonen med att ta oss in till Abdali, varifrån vår kollektivtaxi (eller serveece, som den kallas) skulle gå. Eftersom vi endast var tre, och inte ville betala för det fjärde tomma passagerarsätet, blev det till att vänta på en fjärde medresenär, vilket kan ta allt från fem minuter till en timme.

nedan: jag och mamma väntar i taxin, medan pappa kollar in läget utanför (poliser haffade några svarttaxichaufförer, så det hände en del minsann ;-) )

Det var dock ett nöje att se vår taxichaufför försöka fånga vilken bil eller gående som helst för att kunna köra iväg, och han ursäktade sig regelbundet för att det dröjde, och slutligen lyckades han fånga en fjärde passagerare! Det tog mindre än en timme till syriska gränsen, och själva gränsövergången gick ändå någorlunda snabbt, även om de måste gå igenom bakluckan och vi måste stanna på båda nationsgränser etc.. Totalt tog resan drygt tre timmar, och vid lunchtid rullade vi in i Damaskus. Efter att ha tittat in på ett första hotell, som var fullbokat med iranier (som verkar vara turistgruppen no. 1 här), hittade vi till vårt Sultan Hotel i närheten av den gamla Hejaz-tågstationen. Vi fick ett trepersonrum (med luftkonditionering!), och somnade alla tre bums. Efter middagsluren tog vi oss ut på stan - i riktning mot gamla stan och Al-Hamidiyya-souqen, som har ett antal år på nacken... Eftersom det var fredag, och dessutom Eid (eftersom syriska regeringen bestämt sig för att vara annorlunda än resten av Mellanöstern och senarelägga Eiden...), var det smockat med folk, och svårt att ta sig fram.

ovan: i början av souqens kaos står denne traditionellt klädde man och serverar dryck ur den tunga karaffen på ryggen...

I souqen fanns allt från kläder, hantverk, guld, gamla antikviteter m.m.. - i helt annan omfattning och slag än Ammans Downtown. Också i jämförelse med Kairos Khan-el-Khalili kändes det som att det fanns mer kvalitet än skräp! Efter en stund hittade vi en gata vars affärer var stängda, vilket innebar att gatan var folktom - detta ökade vårt tempo, och efter en stund hittade vi restaurangen vi letade efter - mitt i ett gammalt Damaskushus. Det är otroligt vad husen kan se ruttna och små ut på utsidan, och sedan väntar en helt annan värld på innergården, med fontäner, växter, konst etc. Det syriska köket är berömt för sina läckerheter, och vi åt gott av allt möjligt vi beställde in. Slutnotan slutade på ungefär 250 svenska kronor, vilket man aldrig hade kunnat få en liknande måltid för varken i Sverige eller i Jordanien. Efter middagen tog vi oss en ytterligare rundtur i gamla stan och virrade bort oss under sökandet efter en berömd bokhandel... Plötsligt var alla människor borta, och vi såg hus som bokstavligen höll på att falla ihop, och mamma var säker på att dessa hus fanns redan under Jesu tid. Efter att ha frågat oss fram, hittade vi slutligen ut ur souqen och till gatan där vårt hotell låg. Men innan det var läggdags tog vi oss en slurk starkt turkiskt kaffe på ett stort herrkafé närheten. Förutom mig och mamma var det endast en eller två västerländska kvinnor på stället (och absolut inga arabiska!) och vi fick blickar åt vårt håll (dock inga otrevliga, tåls att säga). Till dessa kaféer kommer männen för att träffa sina manliga kompisar, och spelar kort, dricker kaffe och te, röker vattenpipa och diskuterar allt från politik till vardagligheter... Synd att det inte finns liknande kaféer till tjejer! Roligt så olika det kan vara; i Sverige är det väl ändå fler tjejer som går och tar en fika..? Någon minut senare var vi igen på hotellet och somnade på stört.

ovan: män argilarökandes och samtalandes på ett kafé

Till staden där de fortfarande talar Jesus språk: Ma'alula

På lördagmorgonen tog vi, efter att ha ätit en riktigt god frukost i den "Tusen och en natt"-inspirerade matsalen, en taxi till en av Damaskus alla busstationer. Vi var som vanligt bland de första som satte oss i bussen, och behövde sedvanligt vänta tills den var fullsatt. Det kändes nästan som att vara tillbaka i Egypten - bussarna är så små och intima! - och man bara lämnar fram pengar och får rätt växel tillbaka! På bussen började vi prata med några irakier, som visst också kunde något ord svenska - det är nästan omöjligt att inte börja prata med folk. Turen gick till staden Ma'alula, 45 min norr om Damaskus, som är en pilgrimsort för kristna, dels för det är den enda platsen i världen där det fortfarande talas det nästan utdöda språket - arameiska - och för att helgonet (och feministen!) Tekla flydde in bland bergen för att slippa bli bortgift. Hon sägs också ha varit en av Paulus följeslagare, och än idag kan man gå i en klyfta mellan bergen, samma väg som hon flydde, och slutligen komma fram till en av världens äldsta kyrkor, om inte den allra äldsta; St. Sergius Convent. Det smockades av pilgrimer och turister från alla världens hörn - vi hörde svenska (!), spanska, italienska, arabiska, tyska, engelska...

ovan: Teklas konvent, och observera den vita statyn av Jesus i skyn... fick mig att börja tänka på Rio, men icke - vi är i Mellanöstern.

ovan: mamma och pappa på väg in i bergsklyftan...
nedan: ... som sedan leder fram till det uråldriga St. Sergius Convent, som pappa och jag står framför.

ovan: här kan man ser hur Teklas grav och kapell är placerade i berget
nedan: Ma'alula City - känd för sina blåa hus, och sägs vara bland de mysigaste platserna i Syrien.

Efter en hel del runtrännande, drickande av heligt vatten och efter att ha sett Teklas grav och hennes konvent (där även hemlösa barn bor) tog vi bussen tillbaka till Damaskus. Detta gick i en rusande fart på den konstant nedåtsluttande vägen; jag satt och njöt medan pappa funderade på vad som skulle hände om vi fick punka, utan säkerhetsbälten och allt ;-) Inget hände dock, som tur var.

Väl tillbaka i Damaskus ville vi besöka ett turkiskt hammam (bad). Eftersom dessa främst är tänkta för män sökte mamma och jag upp ett speciellt för kvinnor, Hammam Al-Bakri, samtidigt som pappa gick till det populäraste och äldsta hammamet för män. Dock blev vi stående framför ingången, då det stod att bara män var välkomna under Eiden. Eiden!?! Vad inte den över? I Syrien kan den visst både börja senare, och sträcka sig längre än 3 dagar... Vi var välkomna igen dagen därpå. Medan vi väntade på att pappa skulle bli klar med sitt bastubadande satte vi oss på ett kafé i ett gammalt Damaskushus, och strosade sedan runt i de kristna kvarteren i den gamla staden (det finns både kristna, muslimska och judiska kvarter..). Det fanns en massa antikitetsaffärer där som var många gånger trevligare, och billigare, än affärerna i Souq Al-Hamidiyya. Jag hittade en gullig liten taklampa i olika färger, 20 år gammal och typiskt syrisk, för typ 250 SEK, som i souqen kostade tre gånger priset plus att de inte hade några år på nacken. Ett kap! Sedan började jakten efter Paulus kapell. Jag och mamma strosade runt som i en labyrint, och gick i kvarter som kändes som de fanns redan vid historiens gryning... Slutligen frågade vi några småpojkar hur vi skulle hitta dit, och den ena av dem plingade på en dörr som definitivt inte var ingången till ett kapell. Den öppnades sedan automatiskt, och väl inne visste vi inte vad vi skulle ta oss till. Den enda personen vi kunde hitta, talade varken engelska eller förståelig arabiska... Efter ett tag upptäckte vi att vi hamnat på antinget ett ålderdomshem eller ett mentalsjukhus!! När vi ville öppna ytterdörren var den givetvis låst, så vi fick be om lov att bli utsläppta... Väl ute igen gav vi upp jakten - en del kartor går helt enkelt inte att läsa!

ovan: på en liten gata i det kristna kvarteret; med män typiskt spelandes något slags brädspel och med president Bashar Al-Assad i bakgrunden..

ovan och nedan: Bashar dök upp överallt med sitt ansikte - som ovan utanför Souq Al-Hamidiyya och nedan på en restauranskylt med Hizbollahs ledare... Hans pappa Hafez Al-Assad fanns även han överallt! Så man har deras ögon med sig, minsann ;-)

Väl tillbaka på hotellet vilade vi lite och fick höra pappas historier från hammamet. Därefter tog vi en buss till Saida Zeinab-moskén, där profet Mohammeds barnbarn ligger begravd. Detta är en viktig pilgrimsort för shiamuslimer, och varje dag kommer hundratals besökare från världen över (flest från Iran dock) för att besöka Saida Zeinabs grav. Jag ville framförallt hit för att jag hört alla historier från Marie, Lundaislamologen som pluggade med oss somras och som jag åkte till Israel med, som har gjort fältstudier just vid Zaida Seinab-moskén, och numera är portad från landet. Vad som väntade var en otroligt vacker blåfärgad moské med guldkupol, och inuti hur många svartklädda shiamuslimer som helst... Det var liv och rörelse härinne kan jag meddela - kändes nästan som Kungsträdgården som sommaren ;-) Jag och mamma fick givetvis ta på oss en svart slags abaya, så att vi var heltäckta, och sedan var det bara att gå in. Vi bestämde en tid och plats med pappa, och sedan fick vi dela på oss - han fick gå in i mansingången, och vi med kvinnorna... Jag har aldrig sett så mycket glitter och blingbling i en moské innan! Jag undrar om jag inte tycker att denna moské till och med var vackrare än Klippmoskén i Jerusalem..?

ovan: Saida Zeinab-kupolen
nedan: hennes grav med massvis med pilgrimer runtom... alla måste ju röra och kyssa den!

Och när vi väl ville hitta pappa, såg jag honom till slut pratandes med två araber, helt inne i något samtal! Detta var bara en av många vänskaper pappa gjorde under dessa Syriendagar ;-) Mycket roligt att se! På bussen tillbaka träffade vi till och med en svensk-irakier (från Södermalm) som två dagar senare skulle återse sin syster för första gången på 31 år! Han berättade att historien om Saida Zeinab är jättevacker, och att hon är en av de viktigaste personerna inom islam. Jag vet dock inte så mycket om denna historia, men med tanke på hennes grav måste hon ju ha varit en viktig person...

Väl tillbaka tog vi oss till en restaurang med takterras, där vi kunde blicka ut över Umayyad-moskén (kanske den kändaste sevärdheten i Damaskus, och som sägs vara den tredje viktigaste moskén i islam, efter Mecka och Medina Munawwara, men samtidigt sade dem detsamma om Al-Aqsa-moskén i Jerusalem, så man blir ju lite förvirrad...).

Detta ställe var omnämnt i Lonely Planet, så på terrasten kunde vi känna igen flera turister som vi sett i Ma'alula under förmiddagen... Den vanliga befolkningen verkade inte gå hit, och det kan nog ha berott på priset, och i kombination med den gnälliga stämman av Umm Kalthoum på högsta volym var i ganska glada när vi lämnade restaurangen i förmån för våra sängar.

Qal'at al-Hosn: världens kanske mest kända korsriddarborg

På söndagen väntade en rejäl utflykt norrut. Vi skulle besöka den berömda och välbevarade korsriddarborgen Crac des Chevaliers som ligger 45 min från stadens Homs i mitten av Syrien. När vi kom till ännu en av Damaskus busstationer visade det sig att vi hade bokat biljetter med en femstjärnebuss, vilket innebar att vi fick extremt breda säten och möjligheten att ligga ner med fotstöd och allt! Definitivt värt det, när resan upp till Homs skulle ta dryga 2 timmar. Till vår besvikelse var busschauffören dock bland de försiktigaste jag sett i Mellanöstern - bussen kom nog aldrig upp i en hastighet över 70 km/h! Väl framme i Homs skulle vi byta till en minibuss (inte ska vi väl ha taxi inte ;-) ), och som vanligt var vi de första som satte oss i den, och fick vänta en rejäl stund innan den fyllts och vi kunde rulla vidare...

ovan: i denna buss sitter vi och väntar
nedan: annars transporterades många i hela Syrien som på bilden nedan - i stad som på landsbygd.

Ju längre bussen körde västerut mot Medelhavet, desto grönare blev landskapet (vi såg mest öken av Syrien på de vägar vi färdades...) och desto fuktigare och varmare blev luften. Efter en halvtimme kunde vi se borgen - högst upp på den högsta kullen - majestätisk och vacker. Som tur var satte busschauffören av oss precis utanför, och vi kunde lätt ta oss upp till ingången. Jag betalade som vanligt bara en bråkdel av mamma och pappa i entréavgift, på grund av mitt arabiska studentkort och jordanska uppehållstillstånd! Jag kan lungt säga, Ajloun (Jordaniens korsriddarborg) - släng dig i väggen! Crac des Chevaliers kändes nästan helt intakt - och var dessutom gigantiskt stor - en massa tinnar, torn och vattengravar; vilken dröm för alla som vill leka riddare ;-) Bland annat Lawrence of Arabia har varit här, samt Salah ad-Din.


ovan: i fjärran står jag och mamma..

ovan: mamma och pappa på den högsta utkikspunkten av Qal'at al-Hosn

Efter cirka tre timmars runtvandrande i alla Crac:ens hörn kände vi för att börja vår långa tillbakaresa till Damaskus. Passande nog stod det en minibuss och väntade på att fyllas, och väl tillbaka i Homs fick vi tag på en buss som avgick lagom efter att vi ätit vår äkta gatumat - schwarma. Den här bussturen var det inte bara hastigheten som var problemet, utan också det faktum att busschuffören åkte in på varenda bensinstation (som verkligen visade sig vara många) för att tanka bilen med diesel, som ingen verkade ha. Kan man inte tänka på sådant innan man fyller en hel buss med passagerare!?! Nåja, slutligen kom vi i alla fall fram till Damaskus, och där hjälpte oss en mycket hjälpsam turk med turen tillbaka till hotellet, som han till och med betalade ur egen ficka!

Turkiskt hammam och heldag Damaskus

Efter att ha checkat ut ur hotellet började vi den eviga jakten efter en bankomat som accepterar Mastercard. Ett tips för den som reser till Jordanien eller Syrien - skaffa ett Visakort! Det är högst en av tio bankomater som tar Mastercard, och detta var ett av våra stora bekymmer under dessa dagar... Senare på dagen blev pappa dock så här glad: Jippii - pengar!!

Efter en hel del letande satte vi oss på ett gatukafé under apelsiner hängande över våra huvuden, och drack färskpressad apelsinjuice. Mums.

nedan: senare provade vi även på färskpressade granatäpplen - en riktig succé, kan jag meddela.

Därefter promenerade vi till den stora och berömda Umayyad-moskén. I samma byggnad besökte vi även Salah ad-Dins grav. Den slog då verkligen inte Saida Zeinabs ;-) Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den berömda moskén, som har funnits i en närmare evighet, men i alla fall något mer än vad den var. I vilket fall var den gigantiskt stor, och givetvis vacker, men jag tycker nog ändå att Saida Zeinab slog den - både i utseende och atmosfär.

Sedan började vi ett rundstrosande i souqen för att hitta lite fynd på shoppingsfronten. Jag provade bland annat ett par gigantiska Aladdin(ballong)-byxor, men som jag väl ändå insåg att jag inte skulle använda alltför ofta.

Vi blev även "inlurade" i en antikaffär, där jag lurades köpa ett konstverk med en saga från "Tusen och en natt", när jag 10 minuter senare hittade en 100 ggr vackrare i en annan affär. Jaja, det är sånt man får ta. Prutandet gick inte som smort; visst kunde jag få ner priserna lite, men jag antar att de kanske inte börjar med hutlösa priser såsom i Egypten, där man nästan kan halvera priset om man försöker..

Efter ett tag kom vi äntligen fram till vårt kvinnohammam, och vi satte pappa på ett kafé, medan jag och mamma gick in för att få en efterlängtad dusch och rengöring efter att ha glömt schampot i Amman... Kvinnan i kassan kunde inte ett ord engelska, och det verkade inte som att där smockades utav turister, utan snarare var vi omringade av lokala kvinnor. En av dem gick dit varje vecka! Vi fick några tyglakan att linda runt oss. När jag frågade om det var meningen att vi skulle ha bikini på oss under, eller inget, sade hon att det var valfritt... Det började med en vanlig dusch. Sedan kom den vana kvinnan och hjälpte oss - vi började skopa vatten ur ett slags stenhandfat med vatten, för att hälla över oss. Observera att dessa turkiska bad är hundratals år gamla, typ från 1200-talet; de är verkligen inte sådana moderna bastubad som finns på äventyrsbad i Sverige idag. Detta är äkta vara ;-) Sedan gick vi in i den fuktiga bastun... Jag som inte är så förtjust i bastubadande, blev dock inte så långvarig. Sedan kom en kvinna och sade att det var dags för skrubbande, och jag kunde riktigt se den svarta smutsen hon skrapade av huden... Jag kände mig väldigt ofräsch, men skyllde det dock på Damaskus orena luft ;-) Efter en stunds rengörande med svamp och olivoljetvål var det dags för massage! Denna hade jag stora förväntningar på, men i onödan. Kvinnan tog sig inte många minuter för sin helkroppsgenomgång... Efter bastubadandet bjöds vi på gott té, och sedan var vi klara för att hämta upp pappa igen. En annorlunda upplevelse, kan jag säga. Väldigt kul att få vara en del av de få officiella mötesplatser som finns för kvinnor här. Dessutom råkade det vara en möhippa på hammamet just denna dag, så vi fick ta del av mycket kvinnotjut..., som alltid vid bröllopstider härnere.

Efter en hel del gående runt i gamla stan, och efter att ha ätit på en riktigt typisk arabiska restaurang, och även inhandlat baklawa till Ayat, hämtade vi våra väskor på hotellet och begav oss till ännu en busstation.

ovan: en syrisk godisaffär - torn med riktigt söta sötsaker - men baklaworna är riktigt goda i måttliga mängder.

Eftersom det verkade gå en buss till Amman inom en halvtimme beställde vi en bussbiljett, istället för att ta en serveece. Detta var dock ett stort misstag, för det tog mer än en timme innan bussen överhuvudtaget kom. Och en resa som tog dryga tre timmar till Damaskus med kollektivtaxi tog nästan den dubbla tiden med buss, när den innehåller jordanska familjer som vill handla stup i kvarten och ropar efter "istiraha" (rast)... Jag som skulle upp till universitetet dagen därpå var både tjurig och trött, och blev riktigt glad över att bli mött av kung Abdullahs vänliga ansikte vid den jordanska gränsen. Halv två på natten var vi hemma, efter att ha blivit upphämtade av Yasser och Bilal, som vanligt.

Syrienbesöket var väldigt intressant, och jag har nästan bara fått positiva intryck av landet, även om det för en längre period kanske kan vara jobbigt att leva i "MidEast Hardcore" ;-) Men för turistande är det perfekt!