Ma och Pa del 1: Jordan tour

En tid sedan har gått sedan jag tog mig tid för att skriva på bloggen, och det är snarast för att jag varit på springande fot för det mesta, och dessutom har både jag och min lilla dator inte varit helt oss själva... Sedan sist har ju mamma och pappa varit på besök, och jag har haft två underbara veckor med dem!

För tidigt flyg!?!
Som alla andra besökare hittills flög mamma och pappa med Turkish Airlines, vilket innebär ankomst mitt i natten - kl. 01.50 för att vara exakt. I alla tidigare fall har det varit jag, Yasser och Bilal som har väntat länge i ankomsthallen, men denna gång var vi försenade, och halvvägs ut till flyplatsen ringde mamma på min mobil att de redan satt och väntade... Deras flyg hade visst landat mer än en halvtimme för tidigt! Så pinsamt nog var det mamma och pappa som fick vänta på oss... Som tur var, var det inte svårt att hitta dem - de såg ut som när jag lämnade Sverige för ett halvår sedan! Tillsammans packade vi in alla väskor i Yassers, inte helt nya, Volkswagen - men som tur var fick både vi och bagaget plats, och motorn gick igång ännu en gång ;-) Väl hemma öppnade Bakr dörren och bad mamma och pappa att sätta sig i "salongen" (finrummet där vi brukar ta emot gäster). Ett något sent samtal fördes sådär vid 03-snåret på natten, och när jag inte längre kunde hålla mig för skratt för den skumma och stela situationen med mamma och pappa som främlingar i samtal med min värdstorebror, sade jag att det var bättre att lägga sig. Jag hade flyttat in Helens gamla säng i mitt rum, så att den tillsammans med min blev en "dubbelsäng" - här fick mamma och pappa sova! Själv återtog jag min gamla plats på bäddsoffan i tv-rummet...

Direkt in i en ny värld...
Min första dag med molnig himmel i Amman under hela min vistelse här, råkade sammanfalla med mammas och pappas första dag.. Tillsammans med dem anlände även hösten till Jordanien - konstigt sammanträffande - men det vara bara jag som klagade lite överkylan, mamma svettades ändå ;-)
Efter att ha sovit ut en bra stund (pappa slog nästan Monas rekord med kl. 14.30) och ätit frukost och hälsat på de resterande familjemedlemmarna tog vi oss in till Downtown. Det är roligt att se alla kulturskillnader på nytt när man har besök, småsaker som för mig har blivit så självklara, ter sig för nya ögon som mycket udda... Exempelvis tyckte pappa att det var äckligt att kasta toapappret i en papperskorg (istället för rakt ner i toalettstolen) och udda med en "rumpdusch" som alla toaletter i Mellanöstern är utrustade med. Även i taxin fick pappa sätta sig fram, medan jag och mamma satt i baksätet - detta är ju en regel som inte existerar hemma.
Nere i stan strosade vi runt i fredagsvimlet, och luktade på massvis med kryddor, tittade på levande kycklingar hos slaktaren och kunde strosa runt i enorma fruktstånd som varken Hötorget eller Möllevången kan mäta sig med - och här kommer dessutom de flesta frukterna härifrån! Efter ett tag tog vi serveecen upp till Jabal Amman, där jag visade "mina" favoritcaféer (bland annat det jag sitter och skriver på nu..) och strosade omkring och njöt av utsikten av några av Ammans alla kullar beklädda med vita hus...

ovan: mamma och pappa mitt i vimlet utanför Husseinimoskén i Downtown

Vid 18-tiden kom vi hem, nästan lagom till middagen - det var fortfarande Ramadan, vilket innbar middag på golvet! Det var riktigt underhållande att se pappa försöka hitta en bra sittställning... Rätten var min palestinska favoriträtt - Munogiyya!


Därefter hade vi "presentöppning", med bland annat en svensk glasskål, t-shirts, CHOKLAD (vi fick dock plocka bort de få praliner med alkohol i), hårklämmor, Sverigebok m.m... Själv blev jag väldigt glad för min sillburk, lingonsylt, delicatobollar, lösviktsgodis - och lakrits förstås!

Pappa - ett hot för lerkillarna vid Dödahavsstranden?
Morgonen därpå tog vi oss till vår biluthyrare, som gav oss en automatväxlad bil för fyra dagar. Det var bra att vår första körtur råkade vara på en lördagmorgon, då gatorna är relativt tomma, så att man både kan vänja sig vid bilen och det annorlunda körsättet här... Men pappa körde ut ur Amman utan minsta problem.
Första anhalt var Madaba - och redan här började molnen glesna och solen titta fram - där vi ville titta på världens äldsta karta, i mosaik, av det Heliga landet. Dock fanns inga tydliga skyltar om hur vi skulle ta oss dit, men efter att ha frågat ett halvt dussin personer om vägen och kört emot alla trafikregler i en korsning rakt framför en polis, kom vi slutligen fram... Och då hade även solen tittat fram bakom molnen!
Sedan fortsatte vi i riktning mot Mount Nebo - där Moses vandrade upp och tittade ut över det Förlovade landet, och även platsen där han troligtvis dog. Här smockades det av turister! Även den fanatiske tyske munken var där, som ställde till med problem för Mona en månad tidigare. För min del var det tredje besöket, och alltså inte "breathtaking", men utsikten är alltid bedårande - och denna gång var den första som jag kunde titta ut över gråa moln i riktning mot Amman. När vi såg ner över Döda havet var det dock sol - det är häftigt att klimatet och vädret kan vara så annorlunda inom korta avstånd! Det tar ju bara en dryg halvtimme att köra till Döda havet från Amman...

ovan: den gamle påven var på besök vid Mount Nebo 1999...
nedan: ...och nu, 2008, stod pappa på samma plats ;-)

nedan: sluttningen ner längs Mount Nebo, och ner till Jordandalen och Döda havet


På dessa ringliga vägar nerför bergen begav vi oss sedan vidare i riktning mot Döda havet ungefär 200 meter under vattenytan - med mig bakom ratten! Det är verkligen kul att köra.., men det var ju skönt att det inte blev allt för många möten på den smala, nedåtstupande, vägen ;-) Efter att ha passerat en hel del beduintält, som mamma var helt chockad över att det faktiskt kunde bo folk i, kom vi fram till Amman Beach där vi tillbringade resten av eftermiddagen. Och vem träffar man inte på parkeringen om Rebecca, vår nya Lundastudent på Language Center, och alltså den fjärde svensken i skaran..?
Pappa som är van att vara en aktiv simmare i havet hade lite svårt med att flyta helt stilla, vilket resulterade i en del saltvatten i ögonen... Hans idé var att man borde ha en uppblåsbar plastkudde med sig, för att hålla upp huvudet... Mamma klarade det dock utan problem. Sedan gick pappa på jakt efter Dödahavslera i vattnet, för det var ju så vi hade hittat vår lera med Yasser och Mona en månad tidigare vid grannstanden, men efter att han smörjt in sig i en mer grönfärgad lera blev lerpojkarna på stranden (som säljer sin svarta lera för 2 JD per insmörjning) sura, och menade att det inte alls var samma sak... Men hur kan leran bli mer äkta än om man själv tar upp den från havsbottnen..? De var säkert bara rädda för att förlora sina kunder.

ovan: pappa stolt insmörjd med sin egen, gröna, lera

Sedan smörjde mamma i alla fall in sig med deras "äkta" svarta Dödahavslera, och fick hjälp från olika håll ;-) Vi fyllde även en burk med lera till Ayat och Reem som bett oss ta med lite hem till dem.. Jag betalade 1,5 JD. Sedan såg jag att en liter lera kostade 15 JD i skönhetsbutiken uppe vid poolen! Efter att ha SIMMAT en del i den osaltade poolen gick vi ut och försökte öppna bilen. Men den ville inte! På något sätt måste batteriet ha tagit slut!?! En gnutta frustration spred sig bland oss, och snart stod en hel grupp Trafikpoliser och försökte hjälpa oss... Efter något som kändes som en bra stund, men antagligen inte var mer än en halvtimme, hade de lyckats ladda upp vårt batteri med hjälp av deras och vi kunde rulla uppför bergen igen. Dock var det tur i oturen att detta hände den första dagen, så att vi kunde utrusta oss med en batteriladdare för vår längre tur som påbörjades dagen därpå...
På kvällen tog vi oss till CityMall och jätteaffären Carrefour där vi inhandlade daddlar och annan färdkost. Efter detta hämtade vi upp Bakr som guidade oss till barberaren (herrfrisören) i stadsdelen Sweifieh - pappa skulle bli nyklippt för en peng av 3 JD! Själv fick jag testa på min körförmåga på riktigt - Swedifieh under kvällstid är kaotiskt, och fickparkering ett riktigt pussel - en affärsägare gav mig riktlinjer, och sedan sade en man på vägen att han kunde parkera bilen åt mig, men då var jag redan nöjd.

Wadi Mujib, Dödahavskusten och Konungarnas väg...
På söndagmorgonen packade vi våra väskor för en tredagarstur tillsödern. När vi startade var jag klädd i fleecetröja och mjukisbyxor, men efter att vi kommit ner till Dödahavskusten kom värmen ikapp oss och jag var tvungen att byta till shorts och t-shirt. Vägen som följer efter hotellen och lyxstränderna är otroligt vacker...

ovan: bevis på dödahavsvattnets salthet...

Efter ett tags körande kom vi fram till vår första station på trippen - Wadi Mujib - som är världens lägst placerade naturreservat, och består av vattenfall och bergsklyftor (liknande Siqen i Petra). När vi kom dit märkte vi för det första att det inte var många turister där, och för det andra att alla vi såg var unga! Varken i guideboken eller mannen bakom luckan förvarnade oss för den fysiska ansträngning som väntade oss... Det enda vi visste var att vi skulle bli blöta, för de sade att vi inte skulle ta med oss väskor eller kameror.

ovan: jag i början av naturreservatet
nedan: mamma och pappa framför det första lilla fallet (som är mycket värre än det ser ut!)


Vid det första vattenfallet väntade dock en egyptier som hjälpte oss upp för vattenströmmen - det hade i alla fall inte jag och mamma klarat utan hjälp. Han följde oss sedan och fick även hjälp av en andra egyptier med att få oss upp mot strömmen. Vilket jobb (!), det skulle ju aldrig jordanier själva jobba med, för många av dessa slitiga och krävande jobb anställs egyptier här. De är billig och bra arbetskraft. Från att ha varit helt torra kom vi slutligen fram till det stora vattenfallet!
Den ena killen tog med mig och pappa in i vattenfallet och in i en grotta som fanns bakom, och jag fick både massage av de starka strålarna, och fick helt förlita mig på "guiden", för jag såg ingenting för allt vatten! Till vår besvikelse var vi dock tvungna att ta oss tillbaka samma väg som vi kom. Mamma hade skadat sin fot någonstans på vägen, så tillbakavägen var minst sagt pinsam - hon fick stötta sig mot den ena egyptiern... Tillbakavägen innebar bland annat att vi behövde slänga oss med strömmarna för att komma nerför vattenfallen!

ovan: pappa leker i vattenströmmarna - de är starkare än på äventyrsbad!

Slutligen kom vi ut i alla fall - och även om det var den mest fysiskt krävande turistattraktionen hittills, var den helt klart värd det - det tyckte till och med mamma med sin inlindade fot. Och vid sista vattenfallet stod faktiskt en franyska med sin mycket äldre mamma och skulle ge sig in i äventyret... Sedan hörde vi att hon vände efter första fallet, och mannen bakom luckan var riktigt imponerad att vi hade klarat oss hela vägen. De flesta vänder visst om innan. Jo, mina föräldrar är riktiga hårdingar minsann ;-)

Efter "simturen" och en stunds vilande fortsatte turen söderut, till slutet av Döda havet och vidare neråt... Efter ett tag tog vi av in mot landet, vilket innebar vägar som stupade rakt upp i himlen! Det var nog tur att vi hade en automatväxlad bil i alla fall... Vägen vi körde på kallas för Konugarnas väg och sträcker sig från Syrien i norr till Saudiarabien i söder - den är uråldrig och en stor del av historien har utspelat sig kring denna "historical highway".

nedan: när man väl har tagit sig upp till Konungarnas väg, ser det ut så här...


Den som åker här ska dock inte ta lätt på varningsskyltarna för får - vi behövde stanna flera gånger för fåraskockar och deras herdar som tog sig över vägen! Och den som kör på ett får, eller en kamel för den delen, måste ersätta...


Vägen från Wadi Mujib till Petra var längre än jag hade trott, och även efter skymningen var det en bra bit kvar. Men runt 20-tiden på kvällen var vi framme vid vårt 4-stjärniga hotell som jag fått kompispris på med Yassers hjälp. Det var skönt att faktiskt våga sova under täcket, istället för ovanpå som vi gjorde i somras; jag, Karin och Isabelle. Och faktiskt börjar kvällarna bli riktigt kyliga nu...

Petra by day
Även om vi hade tänkt att vara uppe med solen, var vi bland de sista som åt av den rikliga frukostbuffén. Kvällen innan hade dessutom bitar av min tandställning börjat lossna, så jag var rädd att jag inte skulle kunna äta överhuvudtaget - men allt löste sig till det bästa... Ännu en gång gick jag genom Siqen som leder fram till Skattkammaren, som mamma och pappa står framför i fotot nedan:

Denna gången var dock temperaturen mycket mer angenäm. Därefter tog vi dock en helt ny riktning - mot The Monestary - som ska vara en av de svåraste och längsta vägarna, som bland annat innebär 900 trappsteg upp på en bergstopp. Efter att ha blivit tillfrågade av massor av åsneägare om vi inte ville rida upp till klostret och mängder av vattenklunkar senare kom vi upp till toppen! Och här var det inte lika turisttätt som nere vid The Treasury, som tur var. Detta är annars en av nackdelarna med Petra, tycker jag, att man måste dela besöket med så många andra besökare.. och att beduinerna som arbetar här nästan är lika pushiga som de värsta av egyptier. Ett la shukran (nej tack) håller dem i alla fall borta lite grann ;-) Men det är klart, det är många som vill beskåda och uppleva världens andra underverk!

ovan: mamma och pappa på väg uppför de 900 trappstegen...
nedan: en stackars åsna vilar - det är många tunga turister som har suttit på hans rygg.

ovan: framme vid The Monestary, som är större än The Treasury...
nedan: jag och en beduinkvinna, på tillbakavägen ner


Efter ungefär sex timmars vandrande, fotograferande och insupande av historia tog vi bilen och fortsatte mot Wadi Rum, där jag redan bokat sovplats för oss i ett beduinläger. Dock är man ju alltid lite optimistisk med tidsplaneringen, så när jag trodde att vi skulle ha suttit mitt ute i öknen vid solnedgången, var vi fortfarande på väg till byn Wadi Rum när mörkret började lägga sig. Anledningen var också att vår bensin började ta slut, och vi hade stora problem med att hitta en bensinstation mitt ute på "The Desert Highway". Väl framme vid lägret anslöt vi oss till två amerikanare och en ukraininer som också skulle tillbringa natten under stjärnorna! Resten av kvällen åt vi beduinmat och hade väldigt underhållande samtal med de andra, bland annat om arabiska bomber och uttrycket "it's raining cats and dogs". Temperaturen var dock så pass behaglig att både jag och pappa sov utanför tältet, direkt under himlen, medan mamma höll sig innanför. Jag som hade sagt att öknen blir kall på natten, så att pappa till och med tagit med sig en vinterjacka.. Whoops.
Till skillnad från mitt sommarbesök här var månen obefintlig denna natt, men den måste ha skymtats någonstans, för vid midnatt fick jag ett sms från Yasser där det stod "kull 'am wa entum bighayr" (låt varje år bli bra för er), vilket innebär Ramadans slut och början på tredagarsfesten Eid al Fitr. Detta bestäms med hjälp av månens position, vilket innebar att ingen riktigt visste när Ramadan skulle sluta förrän samma kväll..

Röd öken och Rött hav på samma dag
Morgonen därpå vaknade vi av att solen gått upp. Och efter beduinfrukost väntade vår gamle chaufför från i somras, Fares, på att få köra runt med oss i Wadi Rums röda öken. Jag tycker verkligen att detta ökenlandskap är vackert, och det är dessutom alldeles tyst när man befinner sig där. Man är ett med naturen.

ovan: mamma och pappa hjälps åt för att försöka fånga naturen på bild ;-)

nedan: Fares byter däck på jeepen mitt i öknen - det är en riktig konst att köra i denna miljö, och han gör det utan körkort...

ovan: pappa springer ner från ett sandberg - riktigt jobbigt att ta sig upp, kan jag meddela.

Efter en nästan tre timmar lång jeeptur, och förhandlande om pris, satt vi ännu en gång i bilen - denna gång på väg till turiststaden Aqaba, nästan vid Jordaniens sydspets, och kuststad till Röda havet. Mamma och pappa njöt mest av rödahavsvattnet och snorklingen, medan jag satt på stranden. Min största lycka var att hitta en dusch med sötvatten, så att jag satt slippa helt saltig under tillbakavägen till Amman. Dock var vi alla överens om att undervattensnaturen i Egypten klår Aqabas - rejält! Det var dock gott att äta en rejäl hamburgermiddag innan vi tog oss tillbaka upp till Amman. Denna resa tog nästan fyra timmar, två av dem i mörker. Efter att ha lämnat tillbaka bilen kom vi hem till ett smockat hus - ingen vila här inte - mitt in i Eid-firandet...