Min moster och pepparkakor på väg hit - lagom till första advent

Idag vaknade jag upp och kände mig nämnbart bättre än igår - så bra att jag till och med knatade iväg till föreläsningen... Och tur var väl det, för ikväll kommer Gail hit, hela vägen från Malmö! Jag ser till och med fram emot att åka ut till flygplatsen med Yasser, ännu en gång.

Ahlan wa sahlan!

Ett skämt till skolutflykt

Igår var det dags för min första utflykt som anordnats av universitetet - den gick i riktning mot Dana, Jordaniens största naturreservat nästan 3 timmar från Amman. Jag som drabbats av en hemsk förkylning, tvekade vid 6-tiden på morgonen om jag verkligen skulle följa med, eller om det kanske var bättre att stanna hemma och kurera sig... Men jag drack varm mjölk, tog en panodil och stack iväg till universitetet för att träffa Helen och Co strax efter 8-snåret. Kl 9 (en dryg halvtimme försenad) rullade våra två fullsatta bussar iväg söderut. Till en början var det en ganska lugn och trevlig stämning i bussen, men snart började volymen på arablåtarna höjas... Helen som är mycket ljudkänslig gick fram flera gånger och bad dem sänka, men efter någon minut var volymen tillbaka på minst samma höga nivå...

12.30 ankom vi till Dana Nature Reserve, och fick höra av en av universitetssnubbarna, som dagen till ära var utrustad med en rejäl blåtira, att vi endast skulle få stanna i en timme, och sedan ta oss iväg för att äta lunch. Om vi inte redan var irriterade innan, så var detta åtminstone början... Har vi åkt hela vägen hit för att stanna i en timme? Kön till damtoaletten var lång, så efter att ha uträttat våra behov var det bara en halvtimme kvar av besöket. Det kanske mest komiska var att när vi ville betala inträdesavgiften visade det sig att reservatet var stängt för vintern!!! Arrangörerna för denna lilla tripp har alltså inte ens ringt och kollat upp att vi faktiskt kan komma in, trots att de samlat ihop minst 50 studenter till spektaklet. Vi gick helt enkelt och tittade ut över det mycket vackra landskapet bland plastpåsar och annat skräp, och de utrotade djuararter vi hade väntat oss se "in person" fick vi beskåda på affisch istället. Och inte nog med det - vädret var iskallt! Innan hade de på universitetet, och även Umm Bakr, sagt att det skulle vara varmt och soligt därnere, men det var ju kallare än i Amman! Så jag i mina linnebyxor, om än med knästrumpor under, frös hejdlöst (tillsammans med alla andra som lämnat jackorna hemma) och förkylningen blev då inte bättre av detta.

ovan: Helen och jag; ett leende kan ju i alla fall liva upp stämningen något ;-)
nedan: Dana - på håll

Efter att timmen gått tog bussarna oss till byn Dana, där vi "sprang" igenom ett ekomuseum och tittade på lite fler utsikter. Slutligen hamnade vi på en restaurang, där den gamla vanliga arabiska buffén serverades. Men maten var kanske ändå det bästa på detta skämt till utflykt.

ovan: utanför restaurangen åt katterna ur soporna - som på så många ställen här i Mellanöstern

På resan tillbaka höjdes volymen ytterligare, och bussen omvandlades till "disko", för vissa nationaliteter. De flesta av oss satt bara och tittade och insåg att vi kommit över "skolreseåldern". Hade jag inte varit sjuk, haft ont både i öronen och i huvudet, och varit trött hade jag kunnat leva med detta oljud, men ibland kommer man till en gräns där huvudet inte klarar av mer. Även om jag satt med öronproppar och försökte koppla bort ljudet - dunkade det bokstavligen i huvudet. I allmänhet gillar jordanierna att ha en väldigt hög ljudnivå - vare sig det handlar om bröllopsfester, teatrar, musik i bilen eller biografen... men den här gången var nog värst.

Väl hemma lade jag mig bums under täcket (eller snarare de 3 tjocka filtarna jag sover under), försökte få tillbaka värmen och har det senaste dygnet sovit typ 17 timmar. Influensa är vad det kallas. Och jag har nog bestämt för mig själv att denna Dana-resa var både den första och sista som jag tänker åka på i universitetets regi.

Till det oroliga men vackra och spännande Beirut!

På kvällen förra torsdagen åkte jag med min käre bror och typ bästa kompis här, Bilal, och hans saudiske vän till Libanon för att dels fira att tentorna var slut, och för att jag länge hört många goda ord om Beirut! Vi tog en stor serveece, med Bilals kompis morbror bakom ratten, som hämtade upp oss hemma och tog oss ända fram till ett hotel på den berömda Hamra Street, Beiruts Champs Elysees.

Det gick egentligen smidigt att åka dit, allt som allt cirka 6 timmar, men eftersom det satt en rejält berusad jordanier i baksätet som pratade strunt en stor del av resan och att folk har en tendens att röka väldigt mycket här - även i bilen, utan att ta hänsyn till övriga icke-rökande resenärer (i detta fall - bara jag..), var jag rejält trött när vi kom fram. Dessutom tröttade de syriska myndigheterna ut mig rejält, då det visade sig att jag bara fått ett "single entry visa", även om jag tydligt sagt och skrivit i ansökningspappret på ambassaden att jag ville ha "multiple entry visa"/"transit visa", eftersom jag även ville komma tillbaka genom detta byråkratiska land... Eftersom att ingen verkar vilja lyssna på en svensk tjej vid syriska gränskontroller, och att jag verkligen inte vill bråka med dem efter att vår amerikanska kurskamrat, och journalist, suttit en dryg vecka i fängelse för att ha inträtt landet utan visum en månad tidigare, betalade jag.. gång på gång. Den libanesiska gränskontrollen var desto trevligare, där de till och med hälsade mig välkommen! Det var intressant att se de libanesiska gränspersonalen gå omkring i mössor och dunjackor - men det var verkligen iskallt uppe bland bergen. Om någon vecka börjar ju skidsäsongen i Libanon! Och det högsta berget, Jabal As-Sheikh, har alltid snö på toppen...

Innan vi åkte hade alla sagt att Libanon är jättedyrt, och frågan om hotell var svår att lösa hemifrån Amman. Jag hade några dagar innan avresa gjort en reservation till ett bra pris, men näe jag ringde för att dubbelkolla visade det sig att priset för tre nätter plötsligt var för en natt! Hmm.. När vi åkte längs bergen ner till medelhavsstaden Beirut mitt i natten hade vi alltså fortfarande ingen sovplats. Men chaffören sade att det inte var några problem, och första hotellet vi gick in i hade både plats och till ett ok pris, i Libanonprisklass... Sov gott gjorde jag i alla fall ända tills byggnadsarbetarna väckte mig på fredagsmorgonen. I detta mångreligiösa land (med 18 officiella religioner) är inte fredag helgdag som i Jordanien, utan söndag, som hemma.

Dag 1: Orientering i en stad med många bilar
Nummer ett blev att gå på jakt efter frukost. Mina kära arabiska följeslagare kunde ju hitta något smaskigt i vilket gatuhörn som helst - hummus, falafel, "Libanonpizzor"... - själv ville jag verkligen ha kaffe och en mer vanlig europeisk frukost med smörgås exempelvis. Efter 1,5 timme hade vi samtliga fått något i magen.

I Jordanien är Beirut bland annat känt för sin "lift" (eller telefrique), som tar sina passagerare från havsnivå upp i bergen för en vacker utsikt över staden och en bra bit av landets kuststräcka... För att komma dit pratade vi med en man på hotellet, som kunde fixa en taxi till oss, som även kunde ta oss till de Lummelundagrottsliknande Jeita Grotto för en total summa på 30-40 amerikanska dollar. Efter nästan en timmes väntande på denne chaufför visade sig att han ville ha minst 70 dollar för denna tripp, vilket gjorde att vi hoppade ur taxin och provade på Beiruts kollektivtrafik istället. Problemet var inte att hitta en buss - utan snarare att komma upp i ett högre tempo än söndagspromenadslunkande... Med det trafikkaos som verkar vara vardag här tog det över en timme att komma till busshållplats nummer 2! Nästan lagom till solnedgången stod vi i alla fall vid foten av berget - och satte oss i en liten liftkabin som snabbt tog oss uppför berget. Förutom en mycket vacker utsikt kunde man roa sig med att titta rakt in i libanesiska familjers privata hem. Mycket underhållande.

Väl uppe på toppen väntade en kyrka och en vacker park. Jag tände ett ljus för mormor, och fick dessutom helig olja och någon slags rökelse (som Umm Bakr blev mycket glad för imorse). När jag ville gå in och titta i kyrkan väntade killarna utanför - även om jag brukar gå in i moskéer, verkar det som att muslimer inte känner sig manade att göra det omvända...

Väl tillbaka nere "på marken" åt vi varsin donut för att ladda batterierna inför tillbakaresan till Hamra. Och det behövdes, för tillbakaresan, som var högst 20 km lång, tog minst två timmar... Jag hade hittat en pastarestaurang i min kära "Al-Kitab" (boken), LonelyPlanet, som jag tyckte verkade som ett passande ställe. Det är ju bara jag som inte klarar av att äta hummus och falafel stup i kvarten. Men under letandet blev Bilal jättetrött (vi gick ju så länge, kanske hela 10 min), vilket slutade med att vi åt på Beirutfavoriten BarBar nära hotellet - en restaurang bestående av många stånd med "allt" på den arabiska/libanesiska menyn - från fruktjuicer och glass till hummus, fisk och barbecue.

Därefter tog vi oss till det enda billiga kaféet på Hamra Street, till skillnad från Starbucks och Costa, där vi skulle komma att sitta de kommande kvällarna samtalandes med de mycket trevlige ägarna - två libanesiska bröder.

Dag 2: Jeita och Byblos

Efter att ha hittat insekter kravlandes på väggarna, och bland mina kläder, och klagat till "tjejen med urringningen" i receptionen så att jag faktiskt fick ett nytt rum, bar det av till Jeita Grotto. Det visade sig att lördagstrafiken var lika kaotisk som under veckan - men eftersom vi startade tidigt denna dag var det inga problem. Beirutborna visade sig vara riktigt hjälpsamma, både med anvisningar på bussen, och i största allmänhet, utan att vilja ha en slant för ansträngningen... Efter att ha fångat en taxi som tog oss sista vägen upp bland bergen var vi äntligen framme - och möttes av massvis med turister, varav nästintill alla såg ut att vara araber, perser eller turkar. Överhuvudtaget såg det inte ut att våga sig alltför många västerländska turister till Beirut för tillfället, även om det verkade finnas en hel del fast boende västerlänningar i staden. Dessutom såg många av libaneserna själva nästan ut att vara västerlänningar - både klädesmässigt (då det var en minoritet som bar slöja, och snarare kortkjol eller shorts med stövlar var mode...), utseendemässigt på det stora hela (ljusa, långa...) och personlighetsmässigt. I alla fall ställde vi oss i kön till biljetterna, och vilka hittar man inte o några gamla grannar till familjen Abu Bakr och släktingar från Salt... De var dock på gruppresa, som de flesta jordanier verkar föredra framför att åka på egen hand. Jag fick själv starkt trycka på att jag verkligen inte vill åka med en turistgrupp med jordanier som vill ha rast stup i kvarten och har helt andra preferenser än jag själv. Tjat hjälper, även i här, efter ett tag ;-) Ännu en lift väntade, som tog oss upp till den översta grottan. Vid ingången togs mobiler och kameror ifrån oss, så det finaste kunde man givetvis inte fotografera själv. Vad som väntade på insidan var nog ändå bland det häftigaste jag sett att naturen själv skapat - det var som ett sagolandskap på insidan! Under inbördeskriget hade visst massvis med vapen och ammunition lagrats i dessa grottor...

En favorit var att åka omkring i båtar i den undre grottan som är täckt med vatten...

Efter att ha vandrat omkring i grottorna i en dryg timme skulle vi försöka ta oss till den uråldriga, och historiskt viktiga, staden Byblos, 45 km norr om Beirut. Efter mycket tjat av en gammal taxichaufför, gick vi slutligen med på att betala 20 dollar för det hela... Färden i sig var underbart vacker längs Medelhavskusten med skinande solsken, och en roande taxichaufför. Väl framme blev vi avdroppade vid den gamla hamnen, som idag inte ser mycket ut för världen, men som för drygt 2-3000 år sedan var en av världens stora handelshamnar. Vi gick längs piren, och kände på vattnet, som inte alls var så kallt som jag hade trott. Synd att bikinin väntade hemma i Amman. Byblos var en mysig stad att bara strosa omkring i - på sommaren antagligen en riktig turiststad - men nu endast en lördagsutflyktsdestination för libaneserna själva. Efter att ha ätit på en smarrig fiskrestaurang, utforskat de gamla ruinerna och gått igenom den lilla staden, kände vi oss manade för att ta bussen tillbaka till kaoset i storstaden... Och även om denna tur tog en dryg timme, var till och med Bilal nöjd med att vi inte åkt på gruppresa - det hade varit en bra dag. Och Libanon är verkligen vackert.

ovan: jag, med Byblos hamn i bakgrunden
nedan: hamnen i närbild

ovan: Bilal med Medelhavet bakom sig, och fortsätter man längs denna väg kommer man till Beirut...
nedan: det är inte var dag man ser bananer hängandes i träden!

ovan: Bilal och jag framför Al-Qal3a (gamla borgen)

ovan och nedan: Byblos vid solnedgången

På kvällen tog vi till ett säkert kort - middag på BarBar-restaurangen runt hörnet. Jag som verkligen vill utforska Beiruts berömda nattliv, blev dock besviken när killarna var för trötta för det, och de tänkte verkligen inte heller släppa iväg mig på egen hand... Så en lördagskväll som kunde ha blivit riktigt intressant i Beiruts kristna kvarter, slutade på stammiskaféet, med ägaren pratandes om Hizbollah. Intressant och trevligt, det också, men inte vad jag hade väntat mig.

Dag 3: Söndag i Beirut - på skoj och allvar!

Söndagen var dagen då hela Beirut skulle upptäckas och ses. Så kl 9 var vi redan på väg ut till Beiruts berömda strandpromenad, Cornichen, och naturfenomenet Pigeon Rocks.

Jag som hade packat för ett kallt Beirut, blev överraskad över värmen, som var nämnvärt högre än i Amman. Så när jag stod och tittade på de som låg och solade och simmade ända ut till Pigeon Rocks, kände jag mig riktigt frestad att göra detsamma i min långärmade, om än tunna, tröja och jeans. På Cornichen kunde man titta på folk - familjer på söndagspromenad, gamla par, joggande unga libanesiskor som visst bryr sig om rörelse (det finns det ju inte många av här i Amman - taxiresandets huvudstad ;-) )... Dessutom var det många som fiskade längs den steniga strandkanten.

ovan: Bilal på Cornichen

Efter ett bra tags promenerande hade jag dock fått nog av kusten, och vi tog oss in med serveecetaxi till stadens nybyggda Downtown. Till skillnad från de flesta Downtowns verkar libaneserna själva inte direkt gilla sin stadskärna - som mest bestod utav nya, franskinspirerade hus, dyra restauranger och det berömda klocktornet som är centret för stadens demonstrationer. Det som jag tyckte var roligast att titta på här var den nybyggda Mohammed al-Amin-moskén, som påminner lite om Blå Moskén i Istanbul, som byggts upp med hjälp av president Rafiq Hariris pengar. Han själv dödades ju i en bilbomb i februari 2005, och han ligger nu begraven i ett gigantiskt tält brevid moskén. Han var en av världens rikaste män, och är en av nyckelpersonerna som har fått Libanon att komma upp på benen igen efter det 15 år långa inbördeskriget... Presidenterna i detta land har det då inte lätt - överallt såg vi även skyltar om minnesdagen av den förre presidenten Jamail, som för ett år sedan lämnade över makten till militären. För tillfället är landet i alla fall stabilt, och de har ju en ny president som de flesta verkar kunna acceptera... Jag var i alla fall inte rädd av att vara där - tvärtom, jag tyckte att det kändes som ett mycket fritt land i denna region. Men sedan hörde jag att det häromdagen har varit beskjutningar i närheten av Byblos, mellan Hizbollah och armén. Så alltför länge ska man nog inte stanna...

ovan: Bilal framför Hariris grav
nedan: några av de resterande dödsoffren vid bilbombsexplosionen

ovan: jag framför "demonstationsklockan" - jag hade dock önskat mig lite mer liv just denna dag...
nedan: ...såsom det var för på denna Hizbollahdemonstation för några år sedan, med Al-Amin-moskén i bakgrunden

Efter att ha avverkat Downtown tog vi oss till Beiruts Nationalmuseum. Jag trodde att det skulle visa upp saker från hela landets histora, men fokus var verkligen på den gamla historien, med massor av fynd från bland annat Byblos-tiden. Men för mig som mest är intresserad av nutidshistoria, var filmen om hur de försökte bevara alla historiska ting under kriget, det mest spännande. Mycket har förstörts. I detta område gick även "the green lines", som för 30 år sedan delade upp Beirut i en kristen och en muslimsk del. Under letandet efter en restaurang av vars mat man inte blir magsjuk, hittade vi även bostadsområden med sönderskjutna hus. Äntligen fick jag se minnena från kriget, som man verkligen får leta efter, och som heller ingen vill prata om. Men det är ju i och för sig ett gott tecken, att de har kunnat rekoverera sig så bra!

Denna söndag var trafiken något glesare, vilket gjorde att vi faktiskt kunde ta oss lätt genom alla Beiruts stadsdelar. Vi hade från många håll hört att det fanns en stadsdel norrut som hade allt och var jättebillig i fråga om shopping - så vi tog en serveece dit, men blev besvikna. Inte nog med att nästan varenda affär var stängd, området verkade nästan kriminellt, så att till och med killarna blev rädda... Istället tog vi oss till den kristna stadsdelen Achrafieh, som väl kan räknas som någon slags blandning mellan södermalm och Stureplan. Här fanns världens shoppingvaruhus, ABC Mall, som dekorerats inför julen... (undrar hur mycket vi kommer få se utav det i Amman..?). Priserna var dock minst i Ammanklass, vilket betyder Sverigeprisklass - så inga fynd gjordes här inte. Vi promenerade faktiskt hela vägen tillbaka till Hamra Street, och gick även förbi Monot Street, där jag hade velat tillbringa lördagskvällen. Såhär dagen efter var det riktigt dött på denna gata - där "det händer" under nattetid. Kvällen avslutades ännu en gång på vårt nyblivna stammiskafé.

Dag 4: AUB - vem vill inte plugga här..? Men i Amman väntar JU...

Den sista natten lyckades jag inte få en enda blund i ögonen - dessa hemska djur (myggor och andra kryp), som jag verkar ha utvecklat en allergi för härnere, lämnar mig aldrig i fred! Och i kombination med ickefungerande luftkonditionering var det outhärdligt. På morgonen klagade Bilal (i mitt ställe) på rummet, och "krävde" lägre avgift för rummet. I slutändan hamnade summan ändå nära det ursprungliga priset, så urringningen kanske gjorde sitt till ;-) Själv hade jag ju gärna klagat personligen, men det var väl inte passande när det finns manligt sällskap som kan göra jobbet.. Det jag hade kvar att se var det berömda American University of Beirut (AUB), dit jag hade kunnat hamna om jag inte valt att plugga i Amman. Efter en rejäl säkerhetskontroll (och här är den ju än mer förståelig än i Amman, då vårens lilla inbördeskrig bröt ut just här) kom vi in - och det var verkligen fint! Direkt belägen vid havet, med en massa gamla hus... Lund har nog en konkurrent i alla fall ;-)

ovan: vem vill inte spela fotboll så nära havet..?

Efter att slutligen ha inhandlat några böcker och sagt adjö till kafésnubbarna kom vår serveece och hämtade upp oss, och det bar iväg hemåt, via den byråkratiske grannen Syrien. Som sagt fick jag betala för ännu ett visum, och ytterligare skatter, för att kunna komma hem... så när jag väl i Amman ville ta ut pengar hade jag endast 7JD kvar på kontot! Libanon kostar, men det var det ändå värt.

Tentor avklarade - eller inte, ändå?

Ett tag har gått sedan jag skrev sist, och livet har gått sin lilla gilla gång här... Plugg, fikor, familjesammankomster, bio, kompisar m.m... Hösten börjar sakta men säkert bli kännbar, men medan ni därhemma går omkring i det regniga novemberrusket, som jag hört ryktas om ;-), skiner solen fortfarande här varje dag och temperaturen ligger över 20 grader dagligen! Den ruskiga vintern som jag hört talas om låter alltså vänta på sig, al-hamdulillah!

Förra veckan hade vi våra mid-terms. Vår lärarinna Fatima sade att hon skulle ge oss vilken text som helst på tentan, vilket gjorde förberedelse svårt. Jag var faktiskt riktigt nervös inför denna tenta, eftersom våra texter vanligtvis är riktigt svåra, och svåra att förstå utan ordbok som hjälp. Dock var jag mycket lättad att jag faktiskt kunde förstå en hel text på två sidor om arabisk "brain drain" utan att använda den bannlysta ordboken. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv därefter. Så jag, Megan (en amerikanska i min klass), Aggie (från Ungern) och Helen gick och spelade biljard på universitetet efter - vilket gjorde oss på än bättre humör.

Dagen därpå hade vi lyssningstenta, vilken också gick helt ok. Det roliga var att jag fick höra av Helen att de i nivå 5 hade haft precis samma text som vi i sexan - detta säger väl något om hur lite nivåindelningen egentligen säger om våra kunskaper. Dock fick vi inte använda ordbok, som de visst fick, vilket kanske kan förklara något.

Efter tentan gick jag och Helen för att äta efterlängtad laxlunch för att fira att mid-termsen var över... Till vår besvikelse hade de dock ändrat menyn på den ekologiska restaurangen Wild Jordan, men lunchen blev i alla fall en höjdare. Därefter åkte jag hem för att packa min väska för att ta mig iväg till Beirut - tillbakakommen igår. Dock visade det sig imorse att våra tentor inte alls var avklarade, utan att två till väntar, både imorgon och på torsdag... Suck. Denna obefintliga framförhållning och planering som existerar på detta universitet. Så nu ska jag ta mig hem för att plugga igen, och får alltså berätta om Libanon en annan gång. Efter att hela Jordaniens internetuppkoppling typ lade ner för 2-3 veckor sedan, har den inte velat komma tillbaka till mitt rum, vilket betyder att jag ännu en gång sitter på mitt favoritcafé och skriver...

Kram på er alla, så länge.