Lite vila i värmen

Senaste veckan har jag faktiskt varit duktig och ämnat största delen till att plugga - sådär lagom fin timing direkt efter tentorna, men det är skönt att känna att jag nästan är ikapp. Tempot är ändå väldigt högt, trots att detta är en sommarkurs, och trots att ingen verkar få luftkonditioneringen att funka i vår lärosal, så att vi sitter i ett klassrum som steker oss mer eller mindre som en bastu... Suck. Dock kan jag känna att vissa lektioner är någorlunda givande, trots att den mesta undervisningen är sömnframkallande. Idag är också sista dagen på vår kurs i den jordanska dialekten - 3ammiyyan. Den har däremot varit mycket rolig, och det vi lär oss där kan vi direkt tillämpa i familjen och ute på gatan! För att även börja använda det vi lär oss på universitetet ska jag försöka börja läsa tidningen och se på nyheterna mer, nu när jag förhoppningsvis får lite mer fritid. Men vi får se hur det går ;-)

Förra helgen hade jag fick jag första gången sedan jag kom till Jordanien avnjuta lyxkänslan av att ha ett eget rum! Helen var iväg på utflykt, så jag hade rummet helt för mig själv...vilket jag utnyttjade till max, och sov typ 10 timmar per natt (till skillnad mot de 5-6 timmars sömn jag brukar ha..). Mycket välbehövligt! Jag tillbringade helgen med att nästan inte göra någonting - jag följde inte ens med mina kära "systrar" ut på äventyr. Att bara få vara för sig själv, och inte göra någonting, har blivit till en lyxvara här, och jag njöt i fulla drag!

När systrarna dock frågade mig häromdagen om jag ville följa med dem och deras vänner till en okänd destination kunde jag inte tacka nej igen, trots att jag hade sprängande huvudvärk pga av mina tandproblem den senaste tiden (jo, jag vet, min hälsa har inte varit på topp de senaste månaderna..men idag känner jag mig bättre, alhamdulillah!). När jag kom ut ur huset satt redan Ayat i bilen, och i framsätet satt två killkompisar (!?!). Jag frågade efter en stund om Abu Bakr visste om vilka vi var med, men till min förvåning var det helt ok att vi åkte med dessa killar. Det är skönt med positiva överraskningar ;-) De tog oss söderut till ett berg (som visst heter Jabal Soos, Lakritsberget, mycket passande ;-) ), där vi parkerade bilen och gjorde upp en brasa och åt nötter och rökte argila (vattenpipa) samtidigt som solen gick ner framför ögonen på oss! Utsikten härifrån var verkligen bedårande... vi tittade ut över Döda havet... och på andra sidan kunde vi se det Heliga landet. Jag frågade om alla lamporna vi kunde skymta i fjärran (egentligen ganska nära) kom från Israel, och som svar fick jag det självklara Palestina. Härnere existerar ju inte Israel, så det är bäst att jag börjar passa min tunga. Och det är intressant att se de jordanska kartorna, som har helt andra landgränser än de vi är vana vid! Efter två timmar eller så tog vi bilen tillbaka, med volymen på högsta volym, och snurrade omkring i stan innan vi kunde återvända hem på riktigt... Ett trevligt avbrott i vardagen.

Den senaste veckan har även två familjemedlemmar fyllt år. Vår lilla söta mamma, Umm Bakr, fyllde förra torsdagen, vilket inte orsakade någon större uppståndelse. Den enda presenten hon fick, var från mig. Damerna i familjen är smått besatta av hårborttagning. Och då menar jag inte bara under armarna och på benen - här ska allt hår bort! Och detta görs med inget mindre än stekande hett smält socker! För att göra slut på deras lidande köpte jag en epilator som present, vilket blev en stor förtjusning. Den senaste veckan har jag hört surrande ljud från den lilla apparaten nästan dagligen ;-) Och igår fyllde Bilal 25 (med svensk tideräkning räknat, här är han 26, eftersom han är inne på sitt 26e år)! Inte för att detta betyder någonting här, men i alla fall! Efter att han kom hem från jobbet (kl 23!! han jobbar som sagt typ 12 timmar dagligen, med en halv dags vila i veckan!) överraskade vi honom med tårta (som Helen och Umm Bakr jättefint bakat ihop) och sång. Mycket uppskattat. Dock känner jag att jag vill ge något mer. Vi betalar en väldigt låg "hyra" här, så då känner jag att jag gärna vill skjuta till med saker som de kanske inte skulle ha köpt eller gjort annars. Men det är inte alltid de tillåter en till det..., eller förstår att det faktiskt känns bra för mig att göra det.

Så, nu ska jag se vart Ayat har tagit vägen. Förhoppningsvis hinner vi till köpcentret innan stängningsdags kl 22 för att inhandla nya kläder till hennes stora dag imorgon. Hon ska nämligen få träffa, och samtala med, självaste Kung Abdallah!

Sverigevecka i Jordanien – med SoSo och KoKo

Även om jag bara hade gått dryga två veckor i plugget kom Karin och Isabelles besök som en efterlängtad befrielse! Jag, Bilal (den yngste sonen i familjen) och Yasser (en av mina nya morbröder) åkte för att hämta damerna på flygplatsen - som vanligt landade flyget mitt i natten! Efter att ha hamnat mitt i stora familjekramar- och gråtfärdiga återseenden, kom de äntligen! Vi åkte hem, och Isabelle och Karin kompletterade familjen ytterligare – denna vecka var vi hela 10 pers i lägenheten! Vi tog beslag på tv-rummet, och blev faktiskt inte väckta av varken solen, värmen eller Abu Bakr på morgonen – utan vaknade mer eller mindre av oss själva vid 11-tiden på morgonen…

Dag 1 – Amman Intro

Jag hade ju redan innan besöket bestämt mig för att inte gå till mina föreläsningar denna vecka (och förklarat till vår käre lärare Ahmed att det är viktigare för mig att vara en bra kompis än en bra student ;-) ), så efter en sedvanlig frukost, bestående av vitt, platt bröd, ost, ägg, kött, honung och sött te, och överlämnande av lakrits till familjen (de har visat sig tycka lika mycket om det som jag!) åkte vi till Ammans största moské, Masjid Malek Hussein, som direktsänder fredagsbönen i tv varje vecka. Jag hade stora förväntningar på detta besök, men i onödan… Vi var inte särskilt välkomna där, som varken kvinnor eller västerlänningar. Efter några om och men hittade vi till kvinnornas bönerum, men där var istället inga kameror välkomna… Det gick inte att övertyga vakten om att vi inte tänkte ta några kort, men detta funkade inte, så jag väntade utanför med våra kameror medan Isabelle och Karin gick in. Kvinnorummen är ju inte alls lika vackra som där männen ber, så detta var väl knappast en aha-upplevelse. Därefter tog vi oss till MeccaMall, ännu ett gigantiskt köpcentrum, för att strosa runt lite i luftkonditioneringen ;-) Efter någon timme var det dags för middag hemma – jag hade ju extra beställt min favoriträtt härnere – munogiyya (någon slags spenatliknande gegga med citron, som man äter med ris och kyckling)! Detta var även uppskattat av Isabelle och Karin, som var väldigt anpassningsbara under denna vecka – de klädde sig till och med bättre än vad jag gjorde ;-) Karin borde gå i slöja oftare, det var riktigt snyggt – i vårt sällskap var hon Benazir Bhutto! Att namnet Karin skulle vara så svårt att uttala härnere hade väl ingen trott – vi fick höra alla möjliga konstiga varianter innan någon sa det passande smeknamnet ”KoKo”, och Isabelle var ibland ”SoSo”…

Efter en ganska stressig middag åkte vi ner till min 3ammiyya (dialekt) lektion, där KoKo och SoSo var med på andra hälften. Efter denna tog vi oss ned till Downtown, och gick omkring i kaoset en stund innan vi tog oss till den mer västorienterade stadsdelen Jabal Amman, och Books@Café, där vi tog oss en kvällssnack och åtnjöt solnedgången med utsikten mot ett av Ammans alla berg… Därefter tog vi oss hem och stupade i säng.

Dag 2 – Baq’a Camp och början på vår Tour Jordan

Den viktiga förberedelsen jag gjort för detta besök var att kontakta FN:s speciella organ för palestinska flyktingar, UNRWA, som är mycket stort i Jordanien. Bara i Amman har de cirka 30.000 anställda. De hade ordnat ett speciellt program för oss, som började med ett möte med Matar Saqer, Public Information Officer, på kontoret i Amman, som berättade allmänt om UNRWA och palestiniernas situation sedan 1948 fram till idag. Pinsamt nog var vi själva inte särskilt pålästa, så när han berättade att en av anledningarna till att han tog emot oss var att vi var svenskar, och han frågade oss om namnet på en känd svensk diplomat som betytt mycket för palestinierna, stod det stilla i huvudet… som tur räddade Karin oss ur den pinsamma tystnaden, och fyllde i Bernadotte, när Matar redan sagt Folke…

Vi blev emottagna som en riktig officiell delegation, och åkte med FN-transport till Baq’a-lägret, med egen chaufför och guide. Väl där, väntade chefen för lägret på oss och dessutom hade en speciell guide åkt ner från stan för att visa oss runt. Vi besökte sjukvårdsinrättningen, där verksamheten nästan stannade av när vi kom in med hela vår stab, och ett hus för kvinnor. Vi var verkligen väl omhändertagna, och för min del påmindes jag lite om officiella besök under andra världskriget, där endast allt positivt visades, förutom att vi även träffade på många av de problem som palestinierna lever med. Exempelvis tar läkaren emot över 300 patienter på 4-5 timmar, vilket betyder att han knappast kan ta sig mycket tid för var och en…

ovan: Helen och Isabelle på dagiset i Baq'a

nedan: i chefens kontor; här hålls lägrets statistik, hur många inv., läkare... etc.

nedan: vi och vår glade guide framför FN-bilen

Ändå tyckte jag att lägret såg ganska välmående ut, men sedan har palestinierna ju bott här i 60 år, så det är ju inte konstigt om Baq’a snarare liknar en fattig förort istället för ett flyktingläger. Detta är det största lägret i Jordanien, med över 90.000 invånare. Jag blev i alla fall väldigt inspirerad, och funderar på att skriva min C-uppsats om de palestinska flyktingarnas situation i Jordanien. Detta land är nog det mest flyktingtäta i världen, med bland annat palestinier och irakier. Efter 3 timmar var vi klara och tog oss hem för att snabbt packa våra väskor för vår tur söderut…

Bilal och Yasser skyndade på oss (yalla, yalla) och efter någon timme satt vi alla i bilen för att ta oss ner till Petra. Jag hade övertalat Bilal att ta semester (då han endast har haft 2 semesterdagar sedan december), och för att kunna bjuda honom på något. Dessutom har han, som 25-årig jordanier, aldrig varit i Petra! Bilresan ner till det andra av världens underverk tog 3-4 timmar genom öknen, och Isabelle lyckades få en ny favoritsång under resans gång (La illähä illallah – det finns ingen gud förutom allah ;-) – de tittade underligt på henne när hon senare köpte skivan…) Yasser var vår ständige chaufför, och tur var nog det, för även om jag från början tänkt att vi skulle köra själva, vi tjejer, var vägen ganska krånglig, och på den enda minut jag satt bakom ratten lyckades jag köra in i en parkerad bil..! Dock utan någon skråma, som tur var.

Väl framme i Petra tog vi in på ett billigt hotell utan luftkonditionering, där det faktiskt låg en underlig insekt på golvet, men med underbar utsikt över staden och bergen… På kvällen gick vi turen ”Petra by night”, då Siqen (en lång ”tunnel”) och ”The Tresure” är fulla med ljus, och det är meningen att man ska gå under tystnad (även om det alltid finns skrikande barn i närheten ;-) ).

Väl framme blev vi bjudna på té och fick lyssna på beduinmusik. Det var mycket rogivande, och själv somnade jag nästan av den lugna atmosfären. Om man tittade upp såg man tusentals stjärnor. Här i öknen finns är himlen hur klar som helst på natten! På tillbakavägen kände jag verkligen i benen att jag nästan alltid åker taxi – snacka om att vara otränad – och väl inne på hotellrummet somnade jag på direkten, fastän värmen egentligen var olidlig. Yasser hade dessutom övertalat oss om att vara vid ingången kl. 6 på morgonen, för att utnyttja dagen maximalt…

Dag 3 – Petra och Wadi Rum

…så alarmet ringde kl. 5! Efter att ha duschat under en snål dusch var vi någorlunda vakna, åt frukost och tog oss ner för att få oss en riktig titt på Petra. Det var intressant att se skillnaden mellan Petras utseende i mörkret och i soluppgångens ljus! Hur vackert som helst. Och turistiga som vi är, tog vi upp kamerorna innan vi ens kommit in till själva ingången… Men då fick Yasser nog, och sade att vi kan ta kort i en evighet här, vartenda håll man tittar åt är värt att fånga, så det är bättre att lägga ner kamerorna… Vi lydde någorlunda, och det är ju verkligen sant att man inte kan fånga intrycket av denna gömda stad på bild – den måste upplevas. Det var faktiskt tur att vi hade Yasser med oss, för annars hade vi aldrig gett oss iväg på denna vandring som tog oss typ tusen trappsteg upp bland bergen, till ”The High Place of Sacrifice”, och sedan vandrat omkring, utan varken karta eller tydlig vägvisning, i den vackra, beduinbebodda, naturen… I början försökte jag hålla Yassers tempo, men efter ett tag var jag helt andfådd och svettig…

ovan: Isabelle, Bilal, jag och Karin, framför Petras flaggskepp - The Treasury

nedan: själva skatten...

ovan och nedan: trappsteg, trappsteg.. pust..

nedan: men slitet var mödan värt när det ser ut så här på toppen... Isabelle njuter ;-)

Bra skor och massvis med vatten krävs för att klara av denna rutt, om man inte heter Yasser och påstår att det är bättre att inte dricka alls ;-) Efter 3-4 timmar kände vi oss rätt nöjda, och återvände till ingången (bland annat ridandes på åsna!) som hade befolkats av massvis med turister. Det var definitivt ett smart drag att börja tidigt, och dessutom ha en del kläder på sig… Alla dessa italienare och ryssar med bara armar och ben och som går ut under varmaste tiden på dagen – hur ska de orka? Dessutom är det en helt annan känsla att vandra omkring i tystnad, istället för tillsammans med en massa andra kamerafanatiker… Eftersom det var fredag ville Bilal och Yasser sedan gå till moskén, så vi satt, eller snarare sov, i receptionen till de kom tillbaka. Petra är förresten väldigt dyrt i jämförelse med Amman, och om man tänker på kvalitén på exempelvis maten… Jag var tvungen att be om en ny hamburgare för att faktiskt få äta VARM mat!

Kl 13.30 satt vi i den någorlunda svala bilen igen – med nästa mål i sikte: WADI RUM! Vi hade redan i Petra ringt till en beduinguide som skulle ta oss runt bland de fantastiska ökenformationerna i 4x4-jeep, och som också hade ett beduinläger till förfogande, som skulle fungera som vårt ”hotell” under natten. Personligen tycker jag att Wadi Rum var snäppet värre än Petra – känslan av att köra omkring i öknen, utan att se en kotte, och rulla i den röda, släta sanden och klättra i bergen… Det var härligt! Detta ökenlandskap ska vara bland det mest intressanta i världen, och här har bland annat den berömda filmen ”Lawrence of Arabia” spelats in.

ovan: duktiga som vi var besteg vi alla berg och kullar till vårt förfogande...

nedan: Yasser, vår käre chaufför, guide, morbror och vän, i sitt esse!

ovan: sanden var så mjuk som om den malts i en mortel - snacka om kul att leka i!

ovan och nedan: Bilal och Isabelle njuter av sanden, naturen och tystnaden - bara vi, så långt ögat kan se!

En stund innan solnedgången slog vi läger och gjorde upp eld som vi kokade te på (eller ”Beduin Whisky” som vår guide kallade det..) och väntade att solen skulle gå ner på det ställe där en vita öknen möter den röda…

Innan mörkret lade sig tog vi oss till beduinlägret där vi skulle spendera natten. Tillsammans med en grupp amerikaner, några belgare och två mycket speciella men underhållande kroater spenderade vi kvällen… Bilal lyckades spela både trummor och gitarr, och verkade trivas med ”utlänningarna”… medan Yasser satt på en kulle med alla beduiner och samtalade om ”livet”! Det sägs ju att öknen skall vara väldigt kalla om natten, men denna natt gick det i alla fall an. Jag sov i mjukiskläder och filt, och det var helt perfekt – varken varmt eller kallt, lagom helt enkelt. Vi tog ut våra madrasser ur tältet och sov under den bara himlen istället. Denna natt hade jag faktiskt den bästa sömnen på länge! Och om man av någon anledning skulle vakna, kan man ju försöka räkna alla de tusentals, kanske miljontals, stjärnor på himlen! Man somnar garanterat av att enbart försöka…

Dag 4 – Aqaba

Vid sextiden vaknade jag av att solen började gå upp, och landskapet började visa sig igen. Det är inte helt fel att äta frukost mitt ute i det fria!

ovan: sovrum mitt ute i det fria!

nedan: inte helt fel utsikt för en frukost...

Efter ett tag hörde vi Yassers ”yalla, yalla”, vilket betydde att vi skulle börja dra oss tillbaka, och ökenritten var över.

Sista stoppet för vår 2,5-dagartur var rödahavsstaden Aqaba! Endast en timmes biltur från Wadi Rum, och vi kunde skymta samma vatten som jag för några veckor sedan snorklat i, i Sharm. Vi tog oss en liten tur i staden, och tittade på de arabiska turisterna som sitter i vattnet med mycket kläder på, och som oftast inte har lärt sig simma..

Sedan tog vi oss ut till en strand strax utanför stan, där det även fanns ett dykcenter vi kunde hyra snorkelutrustning av. Vi var verkligen tvungna att springa till vattnet för att inte steka sönder fötterna! Bilal och Yasser höll sig vid strandkanten, medan vi tog oss ut på snorkeltur. Karin och Isabelle behöll t-shirten på, både för solens skull och med tanke på våra troende medresenärer, medan jag inte tänkte låta en t-shirt förpesta min snorkling… Jag blev dock ganska besviken över landskapet under vattnets yta. Många koraller var döda och även fiskfaunan var inte alls lika rik som i Sharm. De har en del att lära härnere av egyptierna… Men har man aldrig snorklat i Röda Havet förut, är det självklart en underbar känsla att se ”allt” undervattensliv och kristallklara vatten. Det mest underhållande för min del var att se Bilal stoppa huvudet under vattnet med cyklopet och snorkeln. Han kan inte simma, och även om jag och Karin tog tag i hans ben, lyckades vi inte riktigt lära honom… Men han trivdes i polen med att bara doppa huvudet! Det är härligt att folk kan bli glada för så lite! Yasser däremot, tog sig in till stan, då han nog inte kände sig helt bekväm med strandlivet, och kom tillbaka och hämtade oss några timmar senare.

Efter en nästintill perfekt resa, händer det som inte får hända – bilen krånglar! Vi var tvungna att lämna in den på reparation i typ tre timmar… Inte riktigt vad vi hade tänkt oss, ”but what to do?”. Yasser, stackarn, betalade resten av sin månadslön för att få den reparerad, och var ändå mest oroad för hur vi mådde…medan vi tjejer, och Bilal, blev stammisar på McDonalds… Att gå omkring ute var inte riktigt tänkbart, då temperaturen i Aqaba är betydligt högre än i Amman. Vid solnedgången var bilen klar att startas, och vi kunde påbörja vår 4-5 timmarsresa hemåt, i totalt mörker. Snacka om att vi var tacksamma för att ha Yasser som chaufför, för vi kunde inte annat än (försöka) sova i baksätet… Det var i princip omöjligt att hålla ögonen öppna! Klockan två på morgonen väckte vi Abu Bakr med ringklockan i lägenheten hemma i Amman, och somnade bums.

Dag 5 – Vila…och tentaplugg :-(

Även om jag hoppats kunna skippa plugget helt under denna vecka, kom den hemska nyheten att vi skulle ha MidTerms, utan någon som helst förvarning. Så söndagen spenderade vi till större delen i hemmet, Isabelle och Karin vilandes, jag panikartat pluggandes. Våra tidningstexter är inte roliga att sitta med under tidspress, och definitivt inte när vi inte får skriva synonymer på engelska, utan 100% på arabiska!

Efter att Umm Bakr bjudit oss på den jordanska nationalrätten, som äts på alla bröllop, Manzaf (som betyder bomb) och att Imam Mustafa överraskat oss med sin närvaro tog vi oss ner till Downtown igen, för att titta på Citadellet (som visade sig stänga 10 min innan vi kom) och inhandla billiga cd-skivor till Isabelle. Dessutom besökte vi den kungliga leverantören av hummus, falafel och foul (bönor) - Restaurang Hashem. Jag drack givetvis bara läsk, och tittade på medan SoSo och KoKo åt utav den mat som förpestar min mage! Men den är ju samtidigt ett måste att äta vid ett besök i detta land... (Isabelle kände dock av magen, dagen efter...) Hummusen var dock inte särskilt uppskattad ;-) Roligt att vi delar samma smak!

På kvällen bjöd vår lilla söta mamma oss på något té som skulle vara bra för tänkandet (har glömt vad det kallas), och det verkar i alla fall ha fungerat för Isabelle och Karin, för när jag smög in för att sova vid ett på natten, fnissade de som bara den, och hade inte lyckats sova en blund... Tankarna gick visst bara runt i huvudet! För min del var téet ganska verkningslöst, för pluggandet gick inte märkbart bättre.

Dag 6 – Madaba, Moses grav… och avsked…

På måndagmorgonen tog vi oss upp, och begav oss efter frukost till mitt "kära" University of Jordan. Medan jag skrev min tenta i Media Arabic, vandrade de andra två omkring i universitetsområdet, och lyckades faktiskt fynda ihop några schalar att at med hem! Efter tentan, kom dock en till överraskning - kl. 11 skulle vi även ha en lyssningstenta! Varför kan man inte få veta saker i förväg?!? Så jag hade 20 minuter på mig att plugga in orden... som givetvis inte fastnade under denna press. Men ändå lyckades vår lärare Ahmed bli imponerad över vad jag lyckats skriva ihop (han visste ju faktiskt att jag varit borta), trots att jag knappt kunde ett enda ord! Därefter åt vi en snabb lunch och tog bussen till den religiösa, och historiskt viktiga, staden Madaba... Vi var de enda icke-jordanierna, vilket skulle visa sig göra nytta väl på plats...
Vi började med att ta en taxi som skulle färda oss till Mount Nebo, där profeten Moses, med största sannorlikhet dog. Här har man även utsikt över Döda havet, och vid klart väder kan man se ända till Jerusalem! Nog att vi såg Israel, men någon helig stad var ändock svår att skymta...

ovan: minnesmonument av Moses
nedan: utsikt över Israel

Väl tillbaka i staden tog vi oss till St Georges kyrka, där vi tog oss en titt på världens äldsta karta, i mosaik, av det heliga landet! Egentligen skulle vi ha behövt betala inträde, men eftersom att en av biljettförsäljarna sett oss på bussen, och hört att vi talade arabiska, fick vi gå in "for free"! Det är alltid lika kul med fördelar... ;-) Efter en stunds omkringstrosande i Madaba lyckades vi hitta en buss som tog oss tillbaka till Amman, för endast 2 dinarer (ca 18 SEK) för tre pers! Hemma tog vi oss en siesta, och Isabelle och Karin packade sina väskor medan jag pluggade inför tisdagens tenta.
Sex dagar går väldigt snabbt, framförallt i goda vänners sällskap! På denna korta tid hade Isabelle och Karin dessutom lyckats charma min familj ordentligt, så att de till och med fick med sig presenter hem till Sverige! Lagom till 12-slaget kom även Mustafa och tog avsked, och vid 12.45 åkte Yasser iväg med dem till flyplatsen. Några tårar fäller jag alltid vid avsked, och denna gång smittade det av sig på Umm Bakr. I januari ses vi igen, för efterlängat fika i Lund...

I väntan på efterlängtat besök...

Om bara två dygn så kommer min kära Lundakompisar, Isabelle och Karin, hit! Det ska bli så extremt kul att se er! Räknar redan ner...

Jag - son eller dotter..?

Efter ett kort men intensivt lov började vi förra veckan med plugget igen - och mer intensivt än förr! Förutom att faktiskt ha fått gå vidare till Level 4, har jag och Helen även börjat en intensivkurs i 3amiyya (den jordansktalade arabiskan, helt enkelt den som används överallt utanför språkcentret, och därmed mer än användbar!). Jag älskar vår lärare redan - hennes lektioner är helt enkelt roliga och effektiva - till skillnad från universitetets, som jag tvingar mig till varje morgon - och man vill faktiskt vara 100% närvarande hela 2,5 timme i sträck!

Under min tur till Egypten flyttade även Helen in i min värdfamilj, för det går ju inte för sig att en flicka bor ensam i detta land ;-) Ya haraam! I och med detta var även min egna privata sfär i huset försvunnen, för det är meningen att vi ska dela rum. Än så länge finns dock bara en säng, så jag har sovit på soffan i TV-rummet och på balkongen (vilket faktiskt är mycket skönt i värmen!), tillsammans med de två sönerna i familjen. Jag har börjat fundera lite över min roll i denna familj, för jag har definitivt en sådan... Som kristen, och framförallt västerlänning, känner jag mig ibland nästan mer som deras son än deras dotter, vilket bara är positivt, då de har en mycket större frihet än döttrarna i familjen. Exempelvis såg jag EM-finalen tillsammans med fyra manliga kusiner, som visserligen skulle "beskydda" mig, men som jag kände mig ganska jämbördig med. Vi såg matchen på en storbildsskärm tillsammans med tusentals andra (manliga) jordanier sittande på gatan. Här verkar tjejer inte vara intresserade av fotboll, eller så blir deras rykte skadat av att vara ute och titta på match... vad vet jag? Under denna match utbröt tre stora slagsmål, så att till och med polisen behövde ingripa. Konstigt, tyckte jag, då varken Jordanien eller något annat arabland var inblandat i matchen, men det säger kanske något om det icke-svenska tempramentet härnere ;-)

Dock blev familjen riktigt orolig förra fredagen då jag och Helen och några andra utbytesstudenter var ute på kvällen. I vanliga fall kan ju en utekväll sluta nästan hur sent som helst, men under kvällen ringde Bilal (den yngre sonen) flera gånger, och vid 23-tiden kände jag att det var mer än dags att återvända hemåt. Och tur var väl det, för redan efter klockan tio på kvällen ska tjejer inte åka taxi utan manligt sällskap, och vi bör nog hålla oss inom dessa ramar, både för vårt eget och familjens ryktes skull... Däremot är det helt ok för mig att följa med sönerna ut med deras kompisar, och komma hem långt efter midnatt. Jag måste säga att jag gillar denna dubbla roll. Den ger mig också möjligheten att följa samtalen både mellan männen och kvinnorna i huset - för det kan ibland handla om totalt skilda världar. Männen, och då menar jag både pappa Abu Bakr och sönerna Bakr och Bilal, håller hårt i kvinnorna i huset, och då främst de äkta döttrarna. Balkongen är belägen rakt över dörren, och så fort någon går ut står det någon och vakar över en... ;-)

Äldsta dottern i familjen har under den senaste veckan haft en utav många friare på besök, och jag har fått ta del av den jordanska jakten på att hitta en make, eller snarare en maka. Först kom friarens mamma och dotter på besök, och talade med Ayat (som den giftasmogna dottern heter) och vår nya mamma. Dag två kom mannen själv, och talade först med männen i huset och sedan med huvudpersonen själv. Här är giftermålet inte en sak mellan två personer, utan två familjer. Abu Bakr berättade för mig att om de bestämmer sig för varandra kommer friaren att komma hit med 30-100 pers för att be om Ayats hand! "Kvinnorna är dyrbara här!" Allt kretsar kring detta nu i familjen, och alla verkar vara för ett giftermål, förutom Ayat själv. Han är av en god familj, har ett hus, bra jobb och bil - vad mer kan man önska sig? Hon är ju dessutom 27 år! Det är bara jag och Helen som verkar förstå henne här... Men beslutet ligger helt och hållet hos henne, alhamdulillah!

Samtidigt som denna frierihistoria håller på har Ayat nämligen redan en pojkvän, som endast vi tjejer i familjen, och Umm (mamma) Bakr förstås, vet om! Ibland smyger hon ut, och vi får hitta på någon vit lögn när någon av herrarna i huset frågar vart hon är på väg... ;-) Dessa hemlisar gör livet i detta hus mycket intressant och underhållande - det är bara att spela med!