Biljett bokad

Japp, då har jag slutligen tagit det djärva beslutet att boka flygbiljett. Om två veckor är jag hemma. Mer exakt landar jag på svensk mark, arlanda, onsdagen den 11 februari, kl 13. Jo, det närmar sig med stormsteg.

Här är det annars bara bra. Solen skiner och varje dag är den andra olik. Mer än så tänker jag inte säga ;-) Men saker händer, det är en sak som är säker.

Kram på er alla! Ses snart.

Sista svenskan kvar

Jag har precis kommit hem från att ha kramat Helen adjö. Hon lämnar inatt Amman, med Lund i sikte. Vi kom ju hit nästan samtidigt i slutet av mars, och har varit med om alla slags upp-och-nedgångar här. Även Helen har drabbats av sista-minuten-ångest, som jag tror de flesta gör som har varit hemifrån länge, och stadgat sig på en ny plats. "Nu är ju äventyren nästan slut, ju." Men ikväll verkade hon i alla fall mest glad över att åka. Hon var även här och tog avsked av sin gamla värdfamilj. Ett tårdrypande avsked från Umm Bakrs sida...

Hoppas att flygturen går säkert, och att allt kommer med! ;-) Vi ses ju snart igen.

Så nu är jag den enda Lundastudenten kvar här. Även Azadeh, som var på Minor Field Study här, lämnade igår. Med alla avsked blir det verkligen kännbart att slutet på detta utbytesår börjar närma sig. Mycket blandade känslor. Igår var jag även och hämtade mitt certifikat från Språkcentret. Som vanligt var det något feltryck - denna gång stod det att jag pluggade Level 6 during the spring semester. Jo tack, nog är det väl höstterminen vi just har avslutat! Hela min klass' certifikat var felaktiga, men efter en timmes väntan fick jag till slut ett felfritt diplom, och med ett betyg jag är mer än nöjd med. Så på detta sätt är Language Center ett avslutat kapitel för min del. Jag och Helen gick till och med till fotografen igår och tog "taghryj"-foton - med såna där fina fyrkantiga hattar på huvudet, som de även har i USA - för att sätta punkt på våra arabiskastudier här. Tjusigt värre - varenda rynka eller finne retuscheras ju bort här. Umm Bakr tyckte att vi såg ut som 20-åringar!

Nu spenderar jag dagarna med att träna, springa omkring mellan politiska institutioner, forskare, vänner och min kära värdfamilj. Jag njuter, och bestämmer helt över min egen tillvaro - jo nästan i alla fall, när inte den evinnerliga byråkratin sätter stopp för det förstås ;-)

Så regnar det stenar på en...

Nu får det väl räcka! Varje dag ser man på nyheterna, om inte med egna ögon, tusentals - om inte hundratusentals - demonstranter i Amman som givetvis visar sin ilska över vad som sker i Gaza. Jag blir också upprörd över det som visas på nyheterna... Men inte behöver man väl låta dessa känslor gå ut över de mest oskyldiga här i Amman? Sedan en vecka tillbaka har en del demonstrationer gåt överstyr. Stenar kastas mot israeliska ambassaden, parkerade bilar och hus. Man blir ju rädd när man ser många av dessa demonstranter, i de flesta fall givetvis palestinska unga killar, med sina palstinaschalar lindade runt hela huvudet så ett endast ögonen syns. Ser ut som riktiga guerillakrigare... Och de springer omkring överallt.

Igår när jag skulle ta mig en lite promenad i området möttes jag av ett helt gäng demonstranter, som kom springandes emot mig. Och några meter efter kom kravallpoliserna med sin tårgas och supersnabba bilar. Jag som kände att jag inte vill ansluta mig till någon av grupperna började återvända hemåt, och vad händer - en stor sten kastas emot mig, bakifrån, så att jag inte har en chans att se varken den eller personen som kastade den. Det fanns inget annat i närheten, så det var definitivt jag som var målet. Som tur var träffade den bara benet. Men ska det verkligen behöva vara såhär? Visst att jag inte har en slöja eller Hamasflagga målad i pannan, och visst, jag skulle kunna vara israel eller amerikan med mitt utseende, men i alla fall. Nu är det inte roligt längre. Jag hoppas innerligt att Gazafrågan löser sig snart, och inte sprider sig till andra områden. Här talas det till och med om att "palestinierna" (läs: en del av demonstranterna) vill ha krig i Jordanien, och det får vi ju verkligen inte hoppas.

För övrigt har veckan tillbringats med faktaletande till min uppsats, förutom en hel del fikastunder med vänner. Det mest intressanta besöket var när jag tog mig till Parlamentet och låtsades vara intresserad av Jordaniens partisystem (och fick i och med detta en massa nya intressanta insikter om detta land). På detta sätt fick jag lätt tag på en namnlista med alla parlamentarikers namn, den uppgift som var ytterst krånglig på utrikesdepartementet några dagar tidigare. Dessutom träffade jag två trevliga anställda där som sade att de vill hjälpa mig att få tag på vilken information jag än vill ha, så imorgon ska jag återvända och avslöja vad jag egentligen är ute efter - och hoppas att de fortfarande är lika trevliga ;-)

Imorse landade även min handledare, Anna, från statsvenskapliga institutionen på Queen Alia Airport. Hon kom givetvis hela vägen för att träffa lilla mig ;-) Nej, hon har ett fullspäckat schema, men vi har hunnit ha en trevlig pratstund nu på kvällen, och jag tror att det börjar lossna vad mitt fokus på uppsatsen kommer att vara. Ska ta och kolla upp en massa artiklar nu ikväll.

När jag kom tillbaka från mötet hade vi finbesök härhemma. En ny friare till Ayat satt i soffan och pratade med Bakr och Abu Bakr. Inne i tv-rummet satt hans två systrar och mamma. När Ayat för en stund sen kom i mitt rum frågade jag vad hon tyckte om honom. Hm. Det blir nog inte denna man heller. Hon är kräsen, flickan. Det gillar jag skarpt ;-)

Länge leve offentlighetsprincipen!

Mina första dagar utan universitet har kantats av uppförsbackar i kontakten med myndigheterna här... I måndags tog jag mig till wazarat al-gharijiyya (utrikesdepartementet) där jag träffade "Omar" (fingrerat namn), som jag talat med dagen innan på telefon. Soldaterna vid ingången tog hand om mitt uppehållstillstånd, och en av dem följde mig till rätt kontor. "Omar" själv var jättetrevlig och hjälpsam, och bjöd på det obligatoriska téet. Dock var den ansvarige för listan över Jordaniens ambassadörers namn desto otrevligare. Han talade för det första inte engelska (på UTRIKESdepartementet!!) och tyckte givetvis att det var en oviktig fråga att undersöka hur många av de jordanska ambassadörerna som har palestinskt ursprung - "They are all Jordanian!" (även om jag vet att ytterst få av dem är palestinskjordanier, trots att drygt hälften av landets medborgare har palestinskt ursprung...). Istället för att få namnlistan i handen meddelade dem att jag måste ha med mig ett brev påskrivet av direktören på universitetet som försäkrar om att ambassadörsnamnen endast skall användas i studiesyfte. Efter fick jag höra att landets ambassadörer, ministrar etc. blivit hotade och att det finns fiender till regimen, vilket försvårar för oss vanliga att få tag på information.

Så, jag tog mig till universitetet och talade med direktören för Language Center, som lovade att skriva på brevet om hans sekreterare skrev det åt honom. När jag sedan talade med henne, ringde hon upp "Omar" - men istället för att presentera sig som unversitetsanställd, sade hon att hon var en mastersstudent som ville ha en namnlista på alla Jordaniens utlandsplacerade ambassadörer. Om hon kände en Sandra från Sverige..?? NEJ! Jag fattar inte hur hon kunde tro att "Omar" skulle ha glömt bort mig, efter att ha suttit på hans kontor två timmar tidigare... Hm. Skumt. "He did remember you...". Hon förenklar ju inte det hela precis.

Efter att jag förbannad gick ut ur hennes kontor gick jag till det högsta hönsets kontor, universitetsrektorn. Sekreteraren bad mig skriva ett brev där jag berättade vad jag ville ha för information, så skulle hon vidarebefordra detta till rektorn. Jag kunde komma tillbaka dagen efter...

Igår gick jag alltså tillbaka till universitetet. Jag började med språkcentret, där den första sekreteraren meddelade att hon inte kunde skriva ett sådant brev eftersom jag bara pluggar språk hos dem. Vadå? Direktören sade ju ok till det! Men, men, dessa sekreterare vägrar ju lyssna, och gör allt för att slippa arbeta, så jag gick iväg. Riktigt sur denna gång. Sedan ringde jag faktiskt till "Omar" och frågade vad jag skulle göra. Han sade att jag inte kan få namnlistan utan ett påskrivet brev, och att jag skulle gå till University President Keraki istället. Mitt sista försök blev alltså att återvända till rektorns kontor, där sekreterare nr 2 från dagen innan berättade att rektorn skulle skriva ett brev till utrikesministern, med en önskan om att få en lista med alla ambassadörer. Mitt namn skulle inte framgå (vilket var det jag tjatat om sedan dag ett), och antagligen rör det sig om en lista på alla ambassadörer i Amman - alltså inte den lista jag är ute efter. Suck. Och när jag kan få tag på den? Om två veckor, insha'allah.

Hur ska man kunna få tag på information i ett land vars byråkrati i princip omöjliggör detta? Jag kunde väl aldrig drömma om att en namnlista på ambassadörer kunde vara så hemlighetsstämplad... I Sverige kan de ju finnas på hemsidan. Men det här är verkligen inte Sverige. Och när jag kom hem och berättade för Abu Bakr om min otur, ringde han genast sin bror - den berömde journalisten med världens kontaktnät, för tillfället med statsministern i Kuweit - som till och med är kompis med utrikesministern. Han blir nog min räddning. Att försöka komma någonstans den hederliga vägen fungerar inte här. Här behövs wasta! (kontakter!) Fatta vad bra vi har det uppe i norden...

What a wonderful day!

Så har jag äntligen kommit så långt... Idag skrev jag mina sista två tentor på University of Jordan! Även om jag alltid har en liten klump i halsen när det kommer till ett slut på något, känns det då riktigt bra att ha arabiskastudierna här avklarade. Det kändes till och med som att det gick någorlunda bra, fastän ordboken inte fick användas. Jag har ändå lite svårt för att skilja mig ifrån den ;-)

ovan: vår halva klass som stannade till sista dagen... jag, Aggie och Megan (med smilet..) i den västerländska triangeln till vänster, och vår ena doktora (Maha) brevid mig.

Sista veckan har mesta tiden spenderats med arabiskaböckerna, och jag har bland annat berättat "Bröderna Lejonhjärta"-historien på arabiska för hela klassen. Jovisst, nu har jag spridit lite av Astrid Lindgrens berättargnista till en ny publik. Boken finns dock redan översatt till arabiska. Igår satt jag även och läste tidningen för att få in lite av Gaza-vokabuläret - tidningarna handlar ju givetvis mest om händelserna där, och jag var 100% säker på att vi skulle få analysera en sådan artikel på någon av tentorna (dock var så inte fallet) - och det känns som att man snart skulle kunna bli krigskorrespondent... Varje dag samlas folk i demonstationer här i Amman. Hundratusentals. I fredags gick det till och med så långt att demonstanterna kastade sten mot parkerade bilar och hus och framförallt på den israeliska ambassaden. Dock bröt polisen in - och ett stort bråk mellan de främst palestinska demonstranterna och den jordanska polisen bröt ut. Till och med nyhetskanalen Al-Jazeeras jordanske direktör skadades av poliserna och behövde föras till sjukhus. Igår fick han en kunglig ursäkt per telefon. Jag kan meddela att jag, här i Amman, håller mig undan dessa demonstationer. De är av ett helt annat slag än i Sverige.

Efter tentorna idag tog jag och Aggie oss en runda i Downtown, som bland annat innehöll en djärv lunch på restaurang Hashem. Jag har ju vägrat äta hummus, falafel och foul sedan början av min tid här på grund av min oroliga mage. Men idag gjorde jag ett undantag - och fram tills nu har jag klarat mig galant! Det var till och med rätt gott. Eftermiddagen avslutades på mitt, Aggie och Megans favoritställe, Jafra. Detta är ett riktigt arabiskt hak - eller kafé - för vattenpipsfantaster och fikasugna. I Egypten kunde jag inte ta mer än ett bloss utan att hosta - men men, övning ger färdighet, idag smuttade vi på vår shisha i hela 3,5 timme! Jo, det finns definitivt en charm med det. Var dock inte oroliga därhemma, Aggie återvänder till Budapest redan på tisdag, så risken att jag skulle bli vattenpipsberoende är ytterst liten ;-) Jag sitter ju knappast och delar munstycke med Bakr på balkongen... Det kommer dock att bli lite tomt här utan Aggie. En mycket uppskattad kompis.

ovan och nedan: Aggie och jag på Jafra

Imorgon bär det förhoppningsvis av till Utrikesdepartementet! Jag vill komma åt en lista över alla jordanska ambassadörer, för att kunna räkna ut hur stor andel av dem som har palestinskt ursprung. Hittills har jag försökt maila det jordanska UD, men varje gång studsar det tillbaka. Säkerheten i detta land är definitivt på topp. Kanske framförallt om man nämner ordet "palestinian" i dessa dagar..? Eftersom att tentorna är avklarade kan jag nu lägga mycket tid på min c-uppsats. Och i och med Gaza känns mitt ämne - om de palestinsk-jordanska interna relationerna - ytterst aktuella. Det har varit en bra dag.

Förresten... Glömde nämna att vi återigen kommit upp i angenäma temperaturer här. Idag var det dryga 15 plus blå himmel och skinande sol! Samtidigt har jag chockats av nyhetsbilder på snöklädda stränder i Spanien. Hela Europa verkar ju plötsligt ha blivit kallt... Jag gör nog rätt i att stanna här ett litet tag till ;-)