Sista dygnet...

Det var ett hektiskt sista dygn hemma i Lund... Inte nog med att se till att packningen blev komplett, men ändå inte fick överstiga ynkliga 20 kg (för 10 månader...), vilket var svårt i sig... Dessutom skulle mitt kära korridorsrum städas ut. Broder, tack för att du har tagit så många av mina grejer att ditt rum nästan påminner lite om mitt ;-) Jag fick faktiskt en liten klump i halsen när jag såg mitt rum helt tomt, utan en enda dammtuss, och jag låste dörren för sista gången. Sedan kom avskedet av Karin och Isabelle, som vi hade dragit ut på i flera dagar... Även det jobbigt. Den sista tiden hemma har ju kantats av avsked, så det känns nästan som att man börjar få in lite rutin i det, även om det är det värsta och svåraste jag vet...

Sista natten sov jag och mamma, som kommit ner för att hjälpa mig med flytt och allt annat, hemma hos Listarna (min morbror med familj) i Malmö. Efter en jättegod middag satte jag mig med mitt sista "måste" innan avresan - min hemtenta, som jag har haft i tanken i dryga tre veckor, men aldrig orkat sätta mig ner och fokusera på. I alla fall skickade jag in den klockan 01, och jag fick faktiskt några timmars sömn innan klockan ringde.

Efter frukost och avsked av Listarna åkte jag och mamma till Kastrup, och efter avvinkning bar det av med Turkish Airlines riktning Istanbul. Jag sov nästan hela rutten, och vi landade 17.30 i en mycket grå och KALL (säkert runt 5 grader) turkisk huvudstad. Mitt flyg till Amman skulle gå först kl 23.40, så jag kände inte för att sitta och vänta i min ensamhet på flygplatsen.

En dryg timme senare, efter att ha tilltalat ett dussintal turkar som inte förstod vad jag sade och nästan ha gått in i flygplatsmoskén och krockat med en man i badrock (! på en flygplats?), kom jag i alla fall ut i friska luften och fick en taxi in till stan. Solen hade redan gått ner när jag kom fram till Blå Moskén och Haghia Sophia (en moské ombyggd till kyrka, kort sagt), men jag kunde ändå få mig en fin titt av dem. De var verkligen präktiga byggnadsverk. I väntan på att få gå in i Blå Moskén (jag kom precis i bönetid) hade jag ett mycket intressant samtal med en indier, som inte alls kunde förstå varför jag ville lära mig arabiska, även om vi hade totalt olika åsikter. Efter att ha tittat in i Moskén gick vi och drack chai på McDonald's, för enligt honom var det ju inget annat kafé som var hygieniskt nog...

Prick kl 21 kom taxichauffören och hämtade mig (jag var förvånad över punktligheten, jag som trodde tid var mer relativ här nere i södern...) och körde mig tillbaka till Atatürk Airport, och efter två extrema säkerhetskontroller (skor och allt skulle av...) satte jag mig på planet igen, och vi flög ut i den mörka natten...på väg mot Amman, som jag inte vet mycket om, men där jag ska spendera mina 10 närmaste månader. Konstigt nog var jag inte alls nervös, utan bara extremt trött.