Tack för alla mail, meddelanden och skype/msn-samtal! Det är alltid roligt att höra ifrån er därhemifrån! Skvaller är alltid välkommet - eller bara ett livstecken ;-)
Ännu en dryg vecka har gått sedan jag skrev något sist, och det är inte för att tiden står stilla här, utan snarare det omvända… Dessutom är internetuppkopplingen i vår kära lägenhet ytterst bristfällig – både i hastighet och uppkoppling överhuvudtaget – detta är också anledningen till att jag kan försvinna från skype eller msn utan förvarning ;-) Så det blir inga dagliga updates, tyvärr.
Dagarna har börjat gå sin lilla gilla gång och anpassningstiden är över – jag känner mig mer eller mindre som hemma. Som bevis på detta sov jag häromnatten utan att vakna av böneutroparens ”Allahu Akbar” (”Gud är större”) vid fyra-snåret på morgonen! Det har hittills varit en omöjlighet, då universitetsmoskén ligger rakt över gatan. Dessutom har jag börjat åka taxi själv, vilket känns som en befrielse, så att jag kan ta mig runt som jag vill. Egentligen blev vi ju tillsagda att inte åka taxi själva – men jag måste säga att jag inte känner mig ett dugg rädd. Jag skulle gissa på att Ammans gator är många gånger säkrare än Stockholms…
Steg 2 i processen mot uppehållstillstånd var att besöka al-Dachlia (Ministry of Interior). Vid andra försöket, efter att redan ha kommit dit en gång precis vid stängningsdags, kom vi in. Anmärkningsvärt nog talade ingen som vi kom i kontakt med engelska, och i våra händer fick vi blanketter – helt på arabiska! Hur skulle vi kunna fylla i dessa officiella papper, utan hjälp av ordbok, på arabiska?!? Som alltid annars kommer man långt på kroppsspråk, och efter en hel del gester och utbyten både på arabiska och engelska kunde våra papper fyllas i. Det största problemet var mitt efternamn. Inte, som i vanliga fall, det faktum att det är ganska svåruttalat – utan den detaljen att pappa inte heter Buijsse i förnamn! Här är faderns namn andranamn, och ”the family name” används nästan aldrig. Så det var en hel del förvirring kring detta. Men det ordnade sig till slut, och efter 2 veckor ska vi komma tillbaka.
Idag fortsatte vi att bocka av alla de punkter som måste uppfyllas på väg på uppehållstillståndet – vi tog oss iväg till den skabbigaste sjukvårdsinrättning jag någonsin skådat för att ta HIV-test. Hade det varit valfritt hade jag givetvis valt ett fräscht sjukhus att gå till, men detta ställe var visst obligatoriskt. Suck. Blodprovstagaren hade i alla fall stor erfarenhet av att sticka rätt, då en lång rad med folk byttes ut, undan för undan… Det är första gången jag tar blodprov inför en stor publik ;-) …och JA, nålarna var rena! Jag var nämligen mer än skeptisk till detta till en början…
Vår helg har kantats av jobbigheter. Som jag tidigare har nämnt bor vi i en lägenhet som inte med några mått som helst når upp till svensk standard. I fredags började vi dagen med att göra en storstädning, och för att kunna våttorka golvet överallt måste givetvis de stora mattorna bort… och vad gömmer sig därunder…? Svar: MÖGEL i stora mängder… allt från vitt till svart! Innan har vi sett tendenser till mögel i tak och på väggar, men vad som växte under mattorna var i mycket större mängder! Vi fortsatte städningen, och väl klara upptäcker vi problem nummer två: VATTNET ÄR SLUT! Två hela dagar tills vattendunken fylls på – 2 dagar utan att kunna spola i toaletten, tvätta händerna, duscha (vilket är trevligt i 30+-gradig hetta…), diska, städa och tvätta kläderna… Minst sagt jobbigt. Som resultat av detta, skrev jag och Helen in oss på gymmet i närheten, där vi kan duscha i fräscha duschar! Snacka om att man uppskattar att kunna stå under en dusch som sprutar vatten (istället för droppar… ;-) ) och utan att oroa sig för att varmvattnet ska ta slut! Efter mögelstädningen var detta minst sagt en lyxkänsla. Och idag har vi fått tillbaka vårt älskade vatten i lägenheten!
Mina kontakter med jordanier har också utökats. Förutom mina regelbundna träffar med Hanna, har jag redan två gånger följt med Marie (den tredje stipendiaten från Lund) till imamen, Mustafa. Marie, som inte ens kunde det arabiska alfabetet innan hon kom hit, har honom som privatlärare. Han är den första imamen jag pratat med, och jag måste säga att jag är riktigt positivt överraskad. Förutom att han talar i princip flytande engelska, och är en suverän lärare, är han dessutom väldigt tolerant och öppen – både mot shia-muslimer och sufister och även mot kristna och icke-troende. Jag fick lära mig vad al-Qa’ida betyder: foundation. Men Mustafa var noga med att påpeka att Usama bin-Ladens tolkning av islam definitivt inte är religionens grundtanke: ”They just see themselves as the foundation of Islam – but they are TOTALLY WRONG.” Efter fyra timmar av samtalande, även med några av hans 5 döttrar och 4 söner samt två avbrott för bön, blev jag nästan rörd när han sa:
” If you miss your family and your friends in Sweden – just come here, you are always welcome – we are your family, this is your home. Ahlan wa Sahlan. (Welcome.)”
Detta var ett mycket intressant möte, och jag var glad när jag gick därifrån.
En rolig överraskning i skolan under den gångna veckan var när vår lärare plötsligt tog fram en gitarr, från ingenstans, och bad mig att underhålla klassen. Hon hade hört av en av våra andra lärare att jag kunde spela… På helt darriga händer fick jag ändå fram några låtar, trots att det var svårt att stämma gitarren, och sen fick jag ta med mig den hem! Det är verkligen något visst med att spela musik – en väldigt avkopplande känsla – och gitarren kom verkligen som en glad överraskning mitt i alla lägenhetsproblem. Imorgon ska jag kanske spela för klassen igen – något mer förberedd denna gång ;-)
Imorse vaknade jag av ont i magen. Efter att ha gått på toa tre gånger på en halvtimme beslutade jag mig för att skippa lektionen. Två timmar senare var jag ändå helt ok för att kunna närvara på öppningsceremonin för ”Bologna Awareness Seminar”, där vår käre svenske lärare Henry närvarade, och även Sveriges ambassadör samt vice rektorn för Lunds universitet och Boel Billgren (som tidigare var rektor). Jag kan meddela att Lunds universitet glänste starkast på denna sammankomst, där representanter från flera av Europas universitet och även från EU-kommissionen närvarade. Jag har även fått en fot in i den diplomatiska världen här – då jag på onsdag redan har en träff med förste ambassadssekreteraren, som vill visa mig runt och ta en fika! Det ser jag fram emot.
Efter att knappt ha ätit något på hela dagen ska jag nu ta mig ut i köket och hjälpa Helen med middagen. Det ska bli spännande att se om magen behåller något av maten… Förhoppningsvis är det bara gårdagens falafel som är boven i dramat ;-)
Ännu en dryg vecka har gått sedan jag skrev något sist, och det är inte för att tiden står stilla här, utan snarare det omvända… Dessutom är internetuppkopplingen i vår kära lägenhet ytterst bristfällig – både i hastighet och uppkoppling överhuvudtaget – detta är också anledningen till att jag kan försvinna från skype eller msn utan förvarning ;-) Så det blir inga dagliga updates, tyvärr.
Dagarna har börjat gå sin lilla gilla gång och anpassningstiden är över – jag känner mig mer eller mindre som hemma. Som bevis på detta sov jag häromnatten utan att vakna av böneutroparens ”Allahu Akbar” (”Gud är större”) vid fyra-snåret på morgonen! Det har hittills varit en omöjlighet, då universitetsmoskén ligger rakt över gatan. Dessutom har jag börjat åka taxi själv, vilket känns som en befrielse, så att jag kan ta mig runt som jag vill. Egentligen blev vi ju tillsagda att inte åka taxi själva – men jag måste säga att jag inte känner mig ett dugg rädd. Jag skulle gissa på att Ammans gator är många gånger säkrare än Stockholms…
Steg 2 i processen mot uppehållstillstånd var att besöka al-Dachlia (Ministry of Interior). Vid andra försöket, efter att redan ha kommit dit en gång precis vid stängningsdags, kom vi in. Anmärkningsvärt nog talade ingen som vi kom i kontakt med engelska, och i våra händer fick vi blanketter – helt på arabiska! Hur skulle vi kunna fylla i dessa officiella papper, utan hjälp av ordbok, på arabiska?!? Som alltid annars kommer man långt på kroppsspråk, och efter en hel del gester och utbyten både på arabiska och engelska kunde våra papper fyllas i. Det största problemet var mitt efternamn. Inte, som i vanliga fall, det faktum att det är ganska svåruttalat – utan den detaljen att pappa inte heter Buijsse i förnamn! Här är faderns namn andranamn, och ”the family name” används nästan aldrig. Så det var en hel del förvirring kring detta. Men det ordnade sig till slut, och efter 2 veckor ska vi komma tillbaka.
Idag fortsatte vi att bocka av alla de punkter som måste uppfyllas på väg på uppehållstillståndet – vi tog oss iväg till den skabbigaste sjukvårdsinrättning jag någonsin skådat för att ta HIV-test. Hade det varit valfritt hade jag givetvis valt ett fräscht sjukhus att gå till, men detta ställe var visst obligatoriskt. Suck. Blodprovstagaren hade i alla fall stor erfarenhet av att sticka rätt, då en lång rad med folk byttes ut, undan för undan… Det är första gången jag tar blodprov inför en stor publik ;-) …och JA, nålarna var rena! Jag var nämligen mer än skeptisk till detta till en början…
Vår helg har kantats av jobbigheter. Som jag tidigare har nämnt bor vi i en lägenhet som inte med några mått som helst når upp till svensk standard. I fredags började vi dagen med att göra en storstädning, och för att kunna våttorka golvet överallt måste givetvis de stora mattorna bort… och vad gömmer sig därunder…? Svar: MÖGEL i stora mängder… allt från vitt till svart! Innan har vi sett tendenser till mögel i tak och på väggar, men vad som växte under mattorna var i mycket större mängder! Vi fortsatte städningen, och väl klara upptäcker vi problem nummer två: VATTNET ÄR SLUT! Två hela dagar tills vattendunken fylls på – 2 dagar utan att kunna spola i toaletten, tvätta händerna, duscha (vilket är trevligt i 30+-gradig hetta…), diska, städa och tvätta kläderna… Minst sagt jobbigt. Som resultat av detta, skrev jag och Helen in oss på gymmet i närheten, där vi kan duscha i fräscha duschar! Snacka om att man uppskattar att kunna stå under en dusch som sprutar vatten (istället för droppar… ;-) ) och utan att oroa sig för att varmvattnet ska ta slut! Efter mögelstädningen var detta minst sagt en lyxkänsla. Och idag har vi fått tillbaka vårt älskade vatten i lägenheten!
Mina kontakter med jordanier har också utökats. Förutom mina regelbundna träffar med Hanna, har jag redan två gånger följt med Marie (den tredje stipendiaten från Lund) till imamen, Mustafa. Marie, som inte ens kunde det arabiska alfabetet innan hon kom hit, har honom som privatlärare. Han är den första imamen jag pratat med, och jag måste säga att jag är riktigt positivt överraskad. Förutom att han talar i princip flytande engelska, och är en suverän lärare, är han dessutom väldigt tolerant och öppen – både mot shia-muslimer och sufister och även mot kristna och icke-troende. Jag fick lära mig vad al-Qa’ida betyder: foundation. Men Mustafa var noga med att påpeka att Usama bin-Ladens tolkning av islam definitivt inte är religionens grundtanke: ”They just see themselves as the foundation of Islam – but they are TOTALLY WRONG.” Efter fyra timmar av samtalande, även med några av hans 5 döttrar och 4 söner samt två avbrott för bön, blev jag nästan rörd när han sa:
” If you miss your family and your friends in Sweden – just come here, you are always welcome – we are your family, this is your home. Ahlan wa Sahlan. (Welcome.)”
Detta var ett mycket intressant möte, och jag var glad när jag gick därifrån.
En rolig överraskning i skolan under den gångna veckan var när vår lärare plötsligt tog fram en gitarr, från ingenstans, och bad mig att underhålla klassen. Hon hade hört av en av våra andra lärare att jag kunde spela… På helt darriga händer fick jag ändå fram några låtar, trots att det var svårt att stämma gitarren, och sen fick jag ta med mig den hem! Det är verkligen något visst med att spela musik – en väldigt avkopplande känsla – och gitarren kom verkligen som en glad överraskning mitt i alla lägenhetsproblem. Imorgon ska jag kanske spela för klassen igen – något mer förberedd denna gång ;-)
Imorse vaknade jag av ont i magen. Efter att ha gått på toa tre gånger på en halvtimme beslutade jag mig för att skippa lektionen. Två timmar senare var jag ändå helt ok för att kunna närvara på öppningsceremonin för ”Bologna Awareness Seminar”, där vår käre svenske lärare Henry närvarade, och även Sveriges ambassadör samt vice rektorn för Lunds universitet och Boel Billgren (som tidigare var rektor). Jag kan meddela att Lunds universitet glänste starkast på denna sammankomst, där representanter från flera av Europas universitet och även från EU-kommissionen närvarade. Jag har även fått en fot in i den diplomatiska världen här – då jag på onsdag redan har en träff med förste ambassadssekreteraren, som vill visa mig runt och ta en fika! Det ser jag fram emot.
Efter att knappt ha ätit något på hela dagen ska jag nu ta mig ut i köket och hjälpa Helen med middagen. Det ska bli spännande att se om magen behåller något av maten… Förhoppningsvis är det bara gårdagens falafel som är boven i dramat ;-)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar