Såå… då har jag klarat av min första hela pluggvecka härnere. Även om det givetvis inte skett några underverk med min arabiska, känner jag ändå att det verkligen går framåt. Jag förstår nu det allra mesta av vad lärarna säger på lektionerna (jämfört med förra veckan då jag satt som ett stort frågetecken) och sakta med säkert försöker jag även själv prata arabiska, även om det tar emot lite ibland… Jag har nu i alla fall fått en Language Partner; hon erbjuder arabiska och jag erbjuder engelska (det är ju tyvärr sällsynt få som vill lära sig svenska eller holländska här…). Hon heter Hanna, är 23 år och pluggar arkeologi. Vi har träffats två gånger nu i veckan, och även om min arabiska är ytterst bristfällig, och hennes engelska likaså, har vi kunnat prata om allt möjligt, bland annat politik och plastikkirurgi ;-) Enligt henne är det väldigt vanligt att man ”fixar till sig” här... ”And now we come to my big secret”, sade hon, och det visade sig att hon har opererat sin näsa för två månader sedan. Det är ju inte varje dag man får plastikopererade kompisar.. ;-) Hon bär inte slöja, är väldigt sminkad och bär kläder som vi i Sverige. Vi har båda känt oss som små barn som inte kan kommunicera, och jag sitter och slår i ordboken och hon i sin mobil (som har ordbok), och det kan ibland vara frustrerande att inte kunna säga det man vill eller inte bli förstådd – men det ska nog gå bra. Vi har i alla fall haft roligt; man får se det komiska i situationen…
Jag och Helen har denna vecka vart på jakt efter uppehållstillstånd. Precis som i Sverige är det en lång process, och vi har bara börjat… Det var ju inte direkt en person som kan utfärda bevis på att vi är heltidsstuderande (och därmed sysselsatta) på universitetet, utan vi blev skickade mellan olika byggnader och personer för stämplar och underskrifter och papper av olika slag. Helen blev smått irriterad över byråkratin, medan jag känner igen den från Egypten. Det tar tid att uträtta saker här, men det gör det faktiskt i Sverige också. I Sverige är man ju bara mer medveten om det. Nästa steg i processen blir att ta HIV-test, gå till polismyndigheten och slutligen Ministry of Internal Affairs, där vi får vårt uppehållstillstånd!
En ytterligare procedur var att skaffa jordanskt bankkonto. Det finns ju ett stort antal banker här – så hur väljer man vilken som ska ta hand om ens pengar..? Jag frågade Hanna om detta, och hon satte mig i en taxi som körde mig till Bank Al-Iskan, som enligt henne var mycket bättre än de andra. Varför vet jag inte. I vilket fall som helst var det mycket lättare att få ett konto där – det enda som krävdes var mitt pass och minst 200 jordanska dinarer (typ 1800 SEK). The Arab Bank krävde hyreskontrakt, elräkning (!), studiebevis m.m… Det känns bra, även om jag inte har en aning om vad det egentligen stod i alla papper jag skrev på. Allt står ju bara på arabiska. Man får helt enkelt lita på folk.
Utöver plugg och vardag utforskade vi lite utav Ammans nattliv igårkväll. Vi firade att de andras mid-terms var över. Tillsammans med Sanna, Maria… resten av våra grannar och några till bildade vi en grupp på 17 pers. Efter en god middag åkte vi till Hotel Intercontinental och drack drinkar. Där kom vi mitt uppe i ett jordanskt bröllop, så vi fick inte plats i restaurangen, utan fick sitta i en ring (som på förskolan!) utanför. Efter detta startade jakten på en trevlig nattklubb. Stället som Heyma (vår amerikanska) hade reserverat hade visst bara arabiskt live-band, som inte behagade sällskapet. Efter det tittade vi in på en gay-klubb, där vi tjejer gärna ville stanna (eftersom det var ett av få ställen där man får vara ifred), men killarna kände sig illa till mods av så mycket uppmärksamhet av de jordanska männen ;-) Det var i alla fall kul att se att det faktiskt finns gay-klubbar här, som faktiskt inte är helt under jorden. Homosexualitet är ju inte precis allmänt accepterad här. Däremot är det vanligt att män går hand-i-hand – men det behöver verkligen inte betyda något mer. I sådana fall skulle mer eller mindre varje jordanier vara gay.
Efter ännu en bra stunds letande stannade vi slutligen på Club JJs. Det visade sig vara ett ställe för rika affärsmän som vill leka med prostituerade. Här kunde man definitivt se tjejer i kortkort. Vårt lilla gäng var minst sagt outsiders, men det var ändå en intressant upplevelse, även om man kanske inte kände sig helt bekväm med situationen… Vad får man inte vara med om när man är i fjärran land…? Och den som tror att araber inte dricker alkohol får blunda, för vi var definitivt inte de mest påverkade på detta ställe...
Efter att ha vaknat upp med huvudvärk imorse, tog vi oss ned till CityMall. Medan Maria, Helen och Co. gick och shoppade, satte jag mig ner på ett café för att plugga. Här fick jag smaka på den jordanska hjälpsamheten, som jag hört så mycket om. Jag kunde inte logga in på Internet, och frågade killen bredvid om hjälp. Drygt en timme senare hade nog nästan var och en på caféet pillat på min (eller snarare Helens ;-) ) dator, men ändå inget internet. Och de verkade inte tycka att det var slöseri med deras tid, utan ursäktade sig snarare för att jag behövde vänta… Intressant hur man kan vända på saker och ting.
Jag och Helen har denna vecka vart på jakt efter uppehållstillstånd. Precis som i Sverige är det en lång process, och vi har bara börjat… Det var ju inte direkt en person som kan utfärda bevis på att vi är heltidsstuderande (och därmed sysselsatta) på universitetet, utan vi blev skickade mellan olika byggnader och personer för stämplar och underskrifter och papper av olika slag. Helen blev smått irriterad över byråkratin, medan jag känner igen den från Egypten. Det tar tid att uträtta saker här, men det gör det faktiskt i Sverige också. I Sverige är man ju bara mer medveten om det. Nästa steg i processen blir att ta HIV-test, gå till polismyndigheten och slutligen Ministry of Internal Affairs, där vi får vårt uppehållstillstånd!
En ytterligare procedur var att skaffa jordanskt bankkonto. Det finns ju ett stort antal banker här – så hur väljer man vilken som ska ta hand om ens pengar..? Jag frågade Hanna om detta, och hon satte mig i en taxi som körde mig till Bank Al-Iskan, som enligt henne var mycket bättre än de andra. Varför vet jag inte. I vilket fall som helst var det mycket lättare att få ett konto där – det enda som krävdes var mitt pass och minst 200 jordanska dinarer (typ 1800 SEK). The Arab Bank krävde hyreskontrakt, elräkning (!), studiebevis m.m… Det känns bra, även om jag inte har en aning om vad det egentligen stod i alla papper jag skrev på. Allt står ju bara på arabiska. Man får helt enkelt lita på folk.
Utöver plugg och vardag utforskade vi lite utav Ammans nattliv igårkväll. Vi firade att de andras mid-terms var över. Tillsammans med Sanna, Maria… resten av våra grannar och några till bildade vi en grupp på 17 pers. Efter en god middag åkte vi till Hotel Intercontinental och drack drinkar. Där kom vi mitt uppe i ett jordanskt bröllop, så vi fick inte plats i restaurangen, utan fick sitta i en ring (som på förskolan!) utanför. Efter detta startade jakten på en trevlig nattklubb. Stället som Heyma (vår amerikanska) hade reserverat hade visst bara arabiskt live-band, som inte behagade sällskapet. Efter det tittade vi in på en gay-klubb, där vi tjejer gärna ville stanna (eftersom det var ett av få ställen där man får vara ifred), men killarna kände sig illa till mods av så mycket uppmärksamhet av de jordanska männen ;-) Det var i alla fall kul att se att det faktiskt finns gay-klubbar här, som faktiskt inte är helt under jorden. Homosexualitet är ju inte precis allmänt accepterad här. Däremot är det vanligt att män går hand-i-hand – men det behöver verkligen inte betyda något mer. I sådana fall skulle mer eller mindre varje jordanier vara gay.
Efter ännu en bra stunds letande stannade vi slutligen på Club JJs. Det visade sig vara ett ställe för rika affärsmän som vill leka med prostituerade. Här kunde man definitivt se tjejer i kortkort. Vårt lilla gäng var minst sagt outsiders, men det var ändå en intressant upplevelse, även om man kanske inte kände sig helt bekväm med situationen… Vad får man inte vara med om när man är i fjärran land…? Och den som tror att araber inte dricker alkohol får blunda, för vi var definitivt inte de mest påverkade på detta ställe...
Efter att ha vaknat upp med huvudvärk imorse, tog vi oss ned till CityMall. Medan Maria, Helen och Co. gick och shoppade, satte jag mig ner på ett café för att plugga. Här fick jag smaka på den jordanska hjälpsamheten, som jag hört så mycket om. Jag kunde inte logga in på Internet, och frågade killen bredvid om hjälp. Drygt en timme senare hade nog nästan var och en på caféet pillat på min (eller snarare Helens ;-) ) dator, men ändå inget internet. Och de verkade inte tycka att det var slöseri med deras tid, utan ursäktade sig snarare för att jag behövde vänta… Intressant hur man kan vända på saker och ting.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar