Värmen har kommit!

Så…då har jag varit här i en månad. Jag måste medge att dagarna börjar flyta ihop, och att de flesta dagar liknar varandra. Förra veckan kom värmen på riktigt till Amman, samtidigt som jag kämpade med en dålig mage. Det blir ingen mer hummus eller falafel för mig den närmaste tiden – det tål inte min stackars mage… En hel vecka i sträck hade vi 35 grader utan mycket fläkt, vilket knappast gjorde oss piggare. Och ännu är det bara april, så jag undrar hur det kommer kännas i augusti? ;-) Men, men, jag klarade mig finfint i värmen, även om man kanske skulle föredra att ha lite mindre på sig – det är ju (någorlunda) heltäckt som gäller i alla väder.

På tisdagkvällen ordnades det med hafla (fest) tillägnad oss utbytesstudenter på språkcentret. Massor av arabiska läckerheter, både nyttiga och mindre nyttiga dränkta i socker, bjöds det på. Det var trevligt att träffa både lärare och studenter i en mer avslappnad miljö. Det var dessutom den enda chansen för åtminstone en av lärarinnorna att få klä upp sig och vara i ett festligt sammanhang, då hon visst tror att en tredje, ”ond”, part alltid är närvarande om hon träffar en man – vilket resulterar i att hon aldrig går ut.

I torsdags tog jag mig till svenska ambassaden, som ligger i något som jag tyckte såg ut som ett slumområde, bredvid holländska ambassaden (mycket passande, tycker jag ;-) ). Efter att ha zickzackat mig fram bland alla bilar på den stora vägen kom jag i alla fall fram. Vakten scannade igenom mig och låste in min väska i ett fack. Efter en stunds väntan kom första ambassadssekreteraren Maria Åkerlund och hämtade mig. Hon tog sig tid för att visa runt mig och berätta om arbetet på ambassaden. Hon gick diplomatprogrammet i höstas, och detta är hennes första utlandspost, så hon är nästan lika ny i Amman som jag. Det var kul att träffa någon som nästan är i min egen ålder, som sysslar med sådant som jag kanske vill göra i framtiden. Maria erbjöd mig även att få följa med på något slags EU-möte, där alla ambassadsrepresentanter från EU-länderna träffas. Det tycker jag verkar intressant att få vara med om. Innan jag gick därifrån fick jag en officiell inbjudan av ambassadören att komma till nationaldagsfirande ;-)

Efter mötet ringde Maria och berättade att de var i stadsdelen Sweifieh och shoppade. Efter att ha haft problem med vägbeskrivningen för taxichauffören kom jag fram – och det visade sig att shoppinggatan Al-Hamra var en riktig skogata – skoaffär efter skoaffär. Jag, som inte riktigt har anammat blingbling-modet som gäller härnere, hade svårt att hitta något – men resten (Maria, Sanna och Helen) gjorde stora skofynd. Efter detta tog vi oss till CityMall för att inhandla gympaskor. Kvällen innan hade vi varit på gymmet, och jag försökte träna – barfora. Men det gick ju verkligen inte för sig, så ett par skor var ju mer än en nödvändighet. Första paret jag provade satt som en smäck – även om storleken var 40,5! Storlekarna är visst större än hemma, för jag kände mig verkligen som en ”big foot”, även om fötterna inte växt nämnvärt den senaste månaden… Vid slutet av dagen hade vi fyra tillsammans köpt sju (!) par skor. En lyckad shoppingrunda, helt enkelt.

I fredags vaknade jag upp till ett glädjande sms – en inbjudan till jordanskt bröllop, redan samma kväll! För mig var det ingen frågan om jag skulle gå, utan snarare vad jag skulle ha på mig… Men det fanns ingen tid att tänka mer över detta – detta var min och Marias pluggdag (för de hemtentor etc. vi har släpandes från Lund…). Vi tog oss ner till den västorienterade stadsdelen Jabal Amman och det populära kaféet Books@. Efter en gigantisk brunch på terrassen, bestående av bland annat amerikanska pannkakor, toasts med jordnötssmör (mums!), satte vi oss ner inne i kaféet. Denna dag spelade det ingen roll var vi befann oss – det var stekande hett överallt! Och min stackars dator som jag hade i knäet kokade ännu mer (jag hade nästan brännmärken efter den…).

Efter tre effektiva timmar begav vi oss hemåt… Och jag hann inte mer än vila i 7 minuter, så började förberedelserna för bröllopet. Eftersom det var imamens dotter som gifte sig, antog jag att det var extra viktigt att jag hade heltäckande klädsel, och fick till och med låna Sannas vackra guldsjal från Jerusalem! Detta var något som jag inte hade behövt oroa mig för – på bröllopet var det nämligen en salig blandning av klädslar (mycket underhållande att titta på) – allt från svarta, heltäckande klädslar, där endast ögonen syntes, till klänningar där halva bh:n stack fram. Ett annat dilemma jag stod inför var vad jag skulle ge i present till någon jag knappt vet namnet på...? Det slutade med en stor chokladkorg. Det pinsamma var bara att jag var den enda av alla bröllopsgäster som hade med en present överhuvudtaget… Jag fick gå upp på podiet där brudparet satt och överlämna den. Pinsamt, men vad ska man göra..? De blev glada i alla fall. Bröllopsfesten hade visst redan hållit på i två dagar, så det kan ju hända att de redan fått sina presenter. Brudparet var jättegulligt, och jag kan garantera att det inte handlade om något arrangerat äktenskap, för den som misstänkte det ;-) Första timmen var det endast kvinnor närvarande, brudgummen och fotografen borträknade. Det var musik och dans, och brudparet utbytte bland annat ringar och åt tårta ur varandras händer, det kastades rosenblad och var en allmänt glad stämning.

Efteråt kom även männen, och dansen tilltog. Att män och kvinnor skulle vara totalt segregerade är nog ändå en myt; denna kväll dansade i alla fall alla med alla, oberoende om de var släkt med varandra eller ej.

Jag och Marie (Lundaislamologen) var de enda icke-jordanierna på denna tillställning, och man kan ju undra vad de tänkte om oss..? Det konstiga var att Imam Mustafa själv inte närvarade på sin egen dotters bröllop. Efter festen följde vi med Mustafa och hela familjen hem, med fru, barn, mostrar och kusiner… Väl hemma tog alla kvinnor av sig sina svarta, heltäckande dräkter och gick omkring i linne och mjukisbyxor och dansade loss som bara den. Kul att se att även de mest konservativa vet hur man har roligt! Ingen pratade engelska – så här blev det intressanta missförstånd – men barnen (i blandade åldrar från typ åtta till 21) tog med oss in i sovrummet och försökte lära oss hur man dansar arabisk dans! De var helt förundrade över mina blåa ögon, som om de aldrig hade sett något liknande… Men givetvis skrattade de när vi skulle vicka på höfterna – jag har en del att jobba på ;-) Det blev extremt varmt i detta lilla rum med massa folk och rörelse, men när Mustafa kom in i huset lugnade sig alla och det roliga var slut. Snacka om auktoritet.

De senaste dagarna har jag och Helen ändrat lite på vårat yttre. I lördags gick jag för att göra en ansiktsbehandling, för härnere finns det gömt socker i allt, vilket inte direkt gör underverk för hyn… Det roliga var att den ukrainska tjejen som utförde behandlingen avslutade med att säga att jag behöver solskyddsfaktor 50+!! Nog för att jag har känslig hy, men var inte det lite överdrivet..? Själv var hon ju blekare än jag. Men det ska nämnas att det anses vackert att vara vit här, och man kan till och med gå på ”blekning” istället för till solarier som folk gör hemma.
Igår klippte jag mig för ynka 100 kr. Dock var det lite svårt att beskriva exakt hur jag ville ha det för en frisör som inte talar mer än några ord engelska. Det hela slutade med att håret blev något kortare än jag ville, och framförallt framtill, då det inte får plats i en tofs utan hänger löst. Helen färgade håret helsvart – trots att frisörerna var mycket skeptiska till denna mörka färg. Men hon blev nöjd i alla fall.

Igår var det visst påsk för de kristna härnere, för idag fick jag ett sms med ”Happe easter” av Hannas vän Khaled, som fungerar som en länk mellan mig och henne ibland, då han talar bra engelska. Det är den ortodoxa påsken som firas. Men det verkar inte vara något stort, för jag har inte sett någonting i affärer eller liknande som tyder på att det skulle vara påsk. Men kanske är det för att vi bor i ett muslimskt område?
Hanna berättade för mig idag att hon gjort slut med sin pojkvän, vilket gjorde att vi kom in på ämnet relationer. Hon berättade om en kompis kompis som hade haft sex med en kille, och när hennes föräldrar fick veta det, dödade de henne. Visst har man hört talas om hedersmord, men jag har aldrig varit i närheten av något. Detta gäller visst även för de kristna härnere, och är alltså inte bara religiöst betingat, utan även kulturellt. Sedan frågade Hanna varför det är så många ogifta i Sverige (var hon hört detta ifrån, vet jag inte).. Och då berättade jag att många lever som gifta utan att vara det. Då tittade hon med stora ögon på mig – det hade hon aldrig hört talas om! Och det är klart, härnere är detta inget som förekommer (öppet, i alla fall).
Det är ju intressant vad folk vet om Sverige härnere – för den vanligaste frågan jag har fått är ”why do people in Sweden kill themselves?”. Vad ska man svara på det? Mörkret? Kylan..? Stressen? Jag försökte även förklara att vi kanske bara har bättre statistik än andra länder, men jag tror inte att det kom fram. Vi kanske ska bättra på vår image lite – så att själmordsstatistiken inte är den som lyser starkast.