Egypten del 2: från fattiga Kairo till turistiga Sharm

Mohammed kunde ju givetvis inte lämna mig utan att han visste att jag var i säkra händer, så han väntade med mig i två timmar på att andra Mohammeds pappa skulle komma och hämta mig. Kairo är så stort att det inte alltid går att komma på stört, och på kvällen är trafiken galnare än på dagen… Jag blev hämtad i en av de skruttigaste bilar jag suttit i, den har visst överlevt över 30 år (!) – och hade bland annat ingen hastighetsmätare! Men Salah själv (Mohammeds pappa) och hans dotter Amani som satt i bilen var hur trevliga som helst. Familjen bor i närheten av Mohandiseen, som är en ganska välbärgad stadsdel, men deras hus var enligt mina ögon inte särskilt välbärgat… När jag kom dit var det första jag gjorde att ta en dusch – vilket visade sig vara ett första äventyr! Inget vatten i duschen och ingen dörr att stänga! Jag var tvungen att skopa vatten med en karaff över mig, mitt på golvet i badrummet, och sedan byta om mitt i… Som tur var hade de ett slags skynke för dörren så att jag hade någon slags privacy ;-) Familjen består av mamma, pappa, fyra söner och en dotter samt farmor som bor i våningen under (även kallad ”Al-Hagga”, eftersom hon varit på vallfärd till Mecka, Al-Hagg/Hadj)… Jag blev förvånad över den dåliga engelskan i familjen eftersom Mohammed2 pratar flytande engelska, men han var verkligen ett undantag. Som tur var kunde de förstå min ”standardarabiska”/jordanska, även om egyptiskan skiljer sig avsevärt! Lyckligtvis sitter en del av egyptiskan i bakhuvudet, för annars hade det varit väldigt svårt att kommunicera. För dem låter ”min” dialekt väldigt överdriven och formell, och när de själva försökte tala standardarabiska lät det ju verkligen löjligt…

Jag fick en egen pyjamas att sova i och sov mitt i vardagsrummet! Det börjar bli alltmer uppenbart att det inte finns något som heter ”min säng” eller ”mitt rum” i Egypten, och säkert i andra arabländer, man sover helt enkelt där det finns plats och delar på allt med familjen! Man lever i ett kollektiv helt enkelt. Men samtidigt som alla är i samma rum, blir man lämnad ifred om man vill, och jag kunde sova trots att det var en massa liv runt omkring mig. Som sagt sover folk på dagarna här, och är uppe på nätterna.

Ovan: familj Salahs kvarter

Nedan: några bilder från hemmet - inte till för att avskräckas - det var mycket hemtrevligt och charmigt!

Morgonen därpå insåg jag att jag var ensam i lägenheten – sönerna var på jobbet, Amani skrev tenta och föräldrarna hade åkt för att försöka få hem Mohammed några dagar från armén, så att jag skulle kunna få träffa honom. Bredvid min säng hade de dukat upp en bricka med frukost! Väldigt gulligt. Jag bestämde mig för att ta mig en titt på området och gå på jakt efter ett Internetkafé, men på vägen nerför trappan stoppade Al-Hagga mig, och bjöd in mig till sig. Hon gav mig ytterligare en stor bricka med frukost, bland annat innehållande en hel skål med falafel, (även om jag försäkrade henne om att jag redan ätit). Vid dessa tillfällen är det bara att äta, helt enkelt, något annat skulle vara hemskt oartigt! Jag satt där i två timmar och funderade på hur jag skulle ta mig ut, samtidigt som jag försökte föra en konversation med en kvinna i 70+-åldern, som inte på något sätt förstod min arabiska. När jag sedan sade att jag skulle gå ut, sade hon att jag måste vänta tills någon av sönerna kommer hem, så att de kan visa vägen. Hon sade att jag kunde sova till dess. Rädd för att verka oartig lydde jag snällt och vilade tills sonen Adnan kom hem, och började skratta när jag berättade om mitt utegångsförbud. ”Hon är bara rädd om dig!”, sade han, ”Du kanske inte hittar tillbaka”. Nåja, jag tog mig ut i kvarteret, och faktiskt var det ganska svårt att hitta, och även svårt att fråga om hjälp när ingen förstår mig. På väg tillbaka stötte jag på ett bekant ansikte – Mats! Hur stor är chansen att man träffar på sin Lundakompis mitt på gatan i Kairo, utan att ha bestämt träff?? Jag följde med honom och Stefan på lunch, och det visade sig att de pluggar arabiska på nästan samma gata som Mohammed2 bor på! Snacka om att världen är liten ibland…

Efter någon timmes sömn tog jag avsked av familjen och blev skjutsad av pappa Salah till busstationen där Mohammed mötte mig efter att ha klarat av sin tenta. Tillsammans tog vi den gamla hederliga nattbussen, riktning Sharm. Jag vet inte hur många gånger jag åkt denna sträcka, men aldrig har säkerheten varit så överdriven som denna gång. Efter checkpointen i Suez försvann mer än hälften av bussens passagerare. De skulle kontrolleras, och endast två fick komma tillbaka och fortsätta till Sharm. Denna omvända rasism existerar inom hela Egyptens turistindustri – jag som vit behöver knappt visa upp mitt pass, medan egyptierna som till och med arbetar i Sharm och har papper på det inte får komma ”hem”. Terrorattackerna för tre år sedan genomfördes inte ens av egyptier, varför denna extrema ”säkerhet”? Det visade sig att president Mubarak skulle ha ett viktigt möte efter tio dagar – med bland annat Olmert närvarande. Som tur var fick Mohammed fortsätta.

Efter hela 8,5 timme (normalt tar resan max 7 timmar) såg jag det vackra blåa (röda ;-) ) havet framför mig, i fin kontrast till de rödaktiga bergen som utgör Sinaiöknen…äntligen framme i Sharm!

På bara två år har denna turistort verkligen förändrats och blivit MYCKET större! Men trots detta kändes det precis som förut, och när jag gick i vårt gamla bostadsområde kändes det som att det var igår sedan sist. Jag och Mohammed åkte direkt till hans dykcenter, där jag fick bekanta mig med hela dykgänget. Det visade sig snart vara en Malmöbo som höll på att ta sitt dykcert på centret och som skulle göra sitt första dyk i Sharks Bay. Trots att jag var väldigt trött följde jag med, och snorklade och sov under ett parasoll resten av eftermiddagen. Efter ett tag kom Mohammeds bror Samir tillbaka från dagens dykutflykt med båten, och vi återvände till dykcentret för att äta en stor egyptisk middag – vilket man givetvis gör med händerna, alla ur samma tallrikar! Det känns mycket familjärt kan jag lova! Därefter tog Mohammed med mig till sin kompis Ahmed, vars fru är holländska, där jag skulle få tillbringa natten. De var verkligen hur gulliga som helst, och lät mig sova i deras dubbelsäng, medan de själva sov på en enkelmadrass på köksgolvet… Är det konstigt om man får lite dåligt samvete..? Dagen därpå vaknade jag av hög arabisk musik, och det visade sig att Ahmed lagade stor egyptisk frukost…som vi åt på hustaket, deras terrass, där vi kunde titta ut över det klarblåa havet och himlen! Klockan två var vi klara och vi tog oss till dykcentret igen. För att hitta på något att göra fick jag gå en förstahjälpenkurs med Mohammeds bror, Samir, som lärare… Snacka om att man glömmer mycket – jag blev nästan rädd för min egen okunskap! På kvällen flyttade jag från Ahmed till mitt och Zizos gamla hus, där vår vän Faris bor. Lägenheten var sig helt lik, och jag fick sova i samma rum som jag sovit i förut – precis som på den gamla goda tiden! Det var roligt att alla blev så glatt överraskade över min arabiska – och de kallar mig numera egyptier, jag är en i familjen!

Ovan: mitt gamla bostadskvarter, det vita huset bodde jag i!

Sista dagen i Sharm tvingades jag vakna tidigt, för jag skulle med Mohammed till nationalparken Ras Mohammed, för att dyka och snorkla – en heldag med båt. Jag har varit på många sådana turer förut, men man tröttnar aldrig. Jag simmade bland annat med en sköldpadda! Dyka fick jag dock inte, eftersom jag inte gjort det på två år – så jag fick nöja mig med fridykning och snorkling…

På kvällen åkte jag in till Old Market för att inhandla lite presenter till min värdfamilj – prutandet gick som en dans, övning ger faktiskt färdighet. Därefter vinkade jag och Mohammed av Samir som ska bli pappa nästa vecka, och vill vara med om förlossningen i Tyskland (där hans fru bor). Efter det kom även avskedet av Mohammed… Förhoppningsvis kommer det inte dröja särskilt länge innan jag kommer igen.

Jag satt uppe med Faris till klockan tre på natten, och sedan bestämde jag mig ändå för att sova tre timmar innan bussen till Kairo skulle gå. Denna gång tog det endast 6 timmar att komma till Kairo. Och vem möter mig om inte Mohammed2 som samma dag fått ledigt från amén!

Ovan: Umm Said, jag och Amani

Nedan: familjemiddag, fr.v. Mohammed (ngt trött), Salah, Al-Hagga, Adnan, Amani, Said och Ahmed

Det var mycket trevligt att återse honom - även om det var svårt att hitta honom på busshållplatsen, då han blivit nästan svart av tiden i armén i öknen! Efter några timmar i hemmet och en god fiskmiddag pa golvet skjutsades jag av Mohammed, Salah och mamman till flygplatsen. Endast några dagar hos dem, och anda fick jag med mig tre presenter hem!

Väl på flyget drabbades jag av resultatet av itvingande av mat (som hör till om man besöker arabiska familjer!) - tre toabesok pa en timme! Som tur var har min mage nu - efter en dryg vecka hemma i Amman, aterhamtat sig - men det tog sitt lilla tag kan jag lova...