Mitt flyg gick från Amman klockan 22 på lördagkvällen och landade efter dryga två timmar i Bahrain där jag tillbringade resten av natten sovandes på en flygplatsbänk. Bara jag gick ut från flygplanet möttes jag av en bastuliknande luft, fuktig och varm (35 grader), klockan ett på natten! Jag menar, hur ska då dagarna vara..? Att Mellanöstern är stort kan man då inte ta miste på, då redan vädret, språket (arabiskan hade jag stora problem med att förstå), kläderna (helt heltäckande och svart för kvinnorna) och människorna ganska svarta de också ;-)
Efter 4-5 timmar ”sovandes” på flygplatsen var det dags att gå till gaten, där jag igen kände mig annorlunda… Jag var en av två kvinnor, resten antingen affärsmän iklädda guldringar och med fina mobiltelefoner i händerna, ”shejker”/emiratier eller amerikanska sönderbrända turister i shorts och cowboyhatt… Visst att Dubai har en annan prisklass än Amman eller Kairo, men ändå ska det väl finnas ”vanliga” människor...? Redan från flygplanet kunde jag se det klarblåa gulfvattnet och mitt upp i allt de kända konstgjorda öarna, som ser ut som en palm… Och sedan, ur ingenting, reser sig de höga skyskraporna, varav en är världens högsta byggnad – Burj Dubai. Detta sammanfattar redan mitt intryck av staden – det finns inget lagom här, allt är extremt på något sätt. Efter att ha staplat ut ur flygplanet mötte mig en kvinnlig taxichaufför i en gigantisk luftkonditionerad taxi (till skillnad från Amman). ”Lady taxi” har jag inte stött på förut, hon kan bara skjutsa kvinnor och familjer, och vägrade köra med män i bilen…
(Ovan är öarna som snart skall föreställa en världskarta...)
Efter att ha fräschat upp mig lite tog jag mig till Jumeirah-moskén, som jag hört skulle vara så vacker. Men till min besvikelse var den ganska liten och inte alls särskilt vacker som jag hade föreställt mig, men det kanske inte är så konstigt när den är byggd 1998 – kanske ändå en av de äldre byggnaderna i denna, mycket snabbt utvecklande och föränderliga stad. Efter att ha väntat i skuggan i två minuter utanför den stängda moskédörren var min panna alldeles genomvåt, utan att jag behövt anstränga mig det minsta. Jag har aldrig varit med om en så fuktig och genomträngande värme, inte ens i juli-månads Luxor! Till och med alla de indier och pakistanier som arbetar här klagade över värmen, och sade att det aldrig är så jobbigt väder ens i deras länder! Efter en stunds väntan utanför moskén öppnades i alla fall dörren och jag fick möjlighet att komma in, med slöja och utan skor förstås ;-) Där träffade jag även på Amer, en syrisk kille som arbetar som internationell domare i basket härnere. Han sade att det bara var att ringa om jag behövde hjälp med något eller så.
Så efter några timmars skön sömn på hotellrummet kom Amer och hans kompis Ismaeil och hämtade upp mig i en sådan där stor stadsjeep som alla verkar ha här, som drar mycket bensin, är klumpig att köra i en stad som inte känner till kollektivtrafik, men som visst är billig här (liksom alla bilar, för övrigt). Även om jag önskat att få se Dubais riktmärke, det 7-stjärniga hotellet Burj Al Arab, som också är världens högsta, så visade det sig att Amer skulle döma i en derbymatch, så jag och Ismaeil fick följa med som publik. Först gick vi två dock och åt middag, och det var minst sagt intressant, då han inte talar ett ord engelska! Men det gick ändå förvånansvärt bra. På matchen sedan var vi de enda åskådarna som inte var chalidjis (gulffolk i dishdash). Även nere på planen var shejkerna med – det är ju givetvis de som har pengarna ;-)
(Ovan: jag och Ismaeil, gamla presidenten Sheikh Zayed och hans son, den nuvarande presidenten, vakar överallt... ;-) )
Totalt finns det ungefär 700.000 äkta emiratier i de totalt sju emiraten som utgör UAE. Eftersom de är så få, och det finns så mycket olja här, är de alla stenrika. De får många förmåner, och pengar från staten, och behöver därför inte arbeta eller liknande. Många här menar att be bara sysselsätter sig med att spendera pengar… I vilket fall som helst syns de inte ute på gatorna på samma sätt som alla andra nationaliteter här, där det verkar finnas folk från alla världens hörn. Däremot verkar det vara omöjligt för utomstående att bli emiratiska medborgare, och få ta del av förmånerna. Samma dag som du förlorar ditt jobb, tvingas du även lämna landet… De verkar ha stenkoll på folk här, vilket gör att man inte behöver vara rädd för terrorism eller kriminalitet… Sedan är ju frågan till vilket pris, när det finns övervakningskameror överallt…
Nästa steg var att ta bussen till Abu Dhabi, huvudmålet för min resa, där Kristoffer, min gamla arabiskakompis från Lund väntade. Han praktiserar nu på svenska ambassaden härnere.
Hotellet, som var det billigaste jag kunde hitta med hjälp av internet (vilket inte säger mycket, då det inte finns billiga hotell i denna stad, och vandrarhem är bara att glömma), var det med högst standard jag har bott på, med bubbelbadkar, egen badrock, en stor, härlig säng etc. bara för mig! ;-) När jag tog mig ett dopp i polen, träffade jag på en irakier som har bott i Holland i 14 år! Han erbjöd sig sedan att visa runt mig i stan – och vi såg det ”tusen och en natt”-inspirerade Emirates Palace, som var hundra gånger vackrare och trevligare än Burj Al Arab. Här kunde vi komma in helt gratis, och det visade sig vara Italiens nationaldag, så det bjöds på alla möjliga läckerheter av Italiens ambassadör. Detta hotell tillhör regeringen, och här tas finbesök emot från världen över – härom veckan var Bush här!
Efter en titt på IKEA och efter att jag övergett tanken att köpa en mobil här, åkte jag för att ta en öl med Kristoffer och hans amerikanska kompisar. Han berättade ännu mer om sitt ogillande av det emiratiska samhället och hur detta samhälle egentligen fungerar. Bland annat det bor över 300.000 britter här, och att UAE och Sverige är stora handelspartners, och att prisnivån har fördubblats här på ett halvår… Trots den snabba utvecklingen här, fler och fler svenskar i regionen och vikten av emiraterna i världsekonomin får svenska ambassaden inga extra pengar för att tillsätta mer personal…
Eftersom jag knappt ätit nåt på hela dagen (värmen gör en liksom inte hungrig – utan jag bara dricker och dricker vatten) stapplade jag mig tillbaka efter några öl bland alla skyskrapor och i stekande hetta tillbaka till hotellet – staden ger faktiskt lite en känsla av New York. Den brukar faktiskt kallas UAE:s NY medan Dubai är landets LA…
Dagen därpå tog jag mig iväg till ambassaden, där jag tillbringade en heldag. När jag efter många taxiturer kom dit (jag och taxichaufförerna hade svårt att förstå varandra..) mötte jag ett stort kaos... Det visade sig att presidentens (Sheikh Khalifa bin Zayed Al-Nahyan) bror avlidit i en flygolycka dagen innan, vilket innebar tre dagars landssorg, och en massa arbete och viktiga beslutstaganden från ambassadens sida. Dagen därpå skulle nämligen Sveriges nationaldag firas, med åttahundra gäster. Men de beslutade sig efter några krismöten för att skjuta upp på firandet till veckan efter, för att visa respekt mot det erimitiska samhället. Denna händelse gjorde att Kristoffer och de andra på ambassaden givetvis inte hade lika mycket tid för mig som de egentligen hade tänkt, men jag fick ändå se hur ambassaden arbetar vid en kris, så jag tycker det var intressant i alla fall. Även om det bor över 4000 svenskar härnere och vi har mycket handelsförbindelser med UAE arbetar endast totalt 11 personer på denna miniambassad (5 svenskar, inkl. Kristoffer som är praktikant, plus 6 inhemska, som givetvis inte är emiratier utan libaneser). Eftersom de är så få är deras arbete väldigt växlande, och de får vara med på alla hörn. Däremot verkar samtliga nästan utbrända, och enligt ambassadören själv kommer nog ambassaden snart behöva läggas ner om inte UD skickar ner mer folk. Enligt Kristoffer är det väldigt få hemma i Sverige som har insett hur viktig Arabemiraten är för svensk ekonomi, och att utvecklingen härnere går snabbare än man kan föreställa sig hemma. Bara på ett halvår har prisnivån fördubblats, och löneutvecklingen är omöjlig att hålla på samma nivå, framförallt för UD-folk ;-)
(Kristoffer på sitt egna kontor... det ser precis likadant ut som regeringskansliets kontor hemma i Sthlm... t.o.m. likadana telefoner...)
Efter en massa möten fick ambassadör Bruno Beijer slutligen tid för mig som han lovat, och vi satt och samtalade i hela två timmar! Jag blev verkligen förvånad att han gav mig så mycket av sin tid på denna händelserika dag. Tack för det!
Vid 16-tiden tog jag en liten tur till Abu Dhabi Mall, och inhandlade lyxdadlar (något, eller kanske det enda, som växer i detta ökenlandskap) och rökelse till min värdfamilj. Sedan gick jag med raska steg i hettan tillbaka till hotellet, hämtade min väska och åkte tillbaka med bussen till Dubai (denna väg skall visst vara den mest trafikolycksdrabbade vägen i världen, med över 7 filer...). På grund av shejkens död tog denna resa, som egentligen bara tar 1,5 timme, hela 3,5 timmar! Trafiken är verkligen helt olidlig i Dubai; varför inte använda lite av alla pengar till att skaffa en järnväg, så att folk kan komma i tid till jobbet? För att inte tala om miljön… Restaurangdörrarna står ju öppna med full luftkonditionering på – snacka om slöseri. Däremot har de inte ansträngt sig för att skaffa ett kylsystem för vattnet. Det är ju en underlig känsla när det kommer stekhett vatten ur kallvattenkranen, och lagom roligt när man behöver en svalkande dusch…
Därefter tog jag mig till Dubai Creek, som är kanalen mitt i stan, dit all handel kommer. Här i närheten finns även guldmarknaden, som är en av världens största, där guldhandlare från alla världens hörn finns samlade.
Jag tog mig även in i en butik med abayor, där jag letade efter en svart abaya som minne. Jag provade flera stycken, men det visade sig att den största storleken fortfarande var för liten, och det känns ju löjligt att ha en klädsel som är till för att dölja allt, och sedan sticker ändå handlederna och anklarna fram… Men jag är väldigt stolt över mitt prutande; jag lyckades få ner priser från 180 dirham (typ 350 kronor) till 90 dirham, för att till och med innehålla en burka. Lite pinsamt nog sade jag att jag såg ut som en afghansk kvinna i kläderna, vilket jag givetvis inte menades som speciellt positivt, då jag tänkte på kvinnoförtrycket. Men försäljaren tyckte att jag såg jättevacker ut, och kanske inte så konstigt när det visade sig att han kom från Afghanistan… Vilken tur att han inte förstod sig på min negativa underton ;-)
Sedan var det dags att ta mig till flygplatsen. Amer skjutsade mig hela vägen, och efter avskedet var min korta, men intensiva, gulfvisit slut. Det är mycket intressant att ha varit där, vilket känns lite som att ha varit en del av SimCity, helt enkelt en värld som inte finns i verkligheten. Jag kan inte säga att jag tycker om stället, och känner inte direkt att jag vill tillbaka, men det var helt klart värt ett besök. Och tro mig – det här är bara början för UAE. Den som påstår att det inte finns någon ekonomisk utveckling i Mellanöstern bör nog tänka om… Det är bara det att jag föredrar länder med kultur och historia framför höga hus och bilar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar