Jag - son eller dotter..?

Efter ett kort men intensivt lov började vi förra veckan med plugget igen - och mer intensivt än förr! Förutom att faktiskt ha fått gå vidare till Level 4, har jag och Helen även börjat en intensivkurs i 3amiyya (den jordansktalade arabiskan, helt enkelt den som används överallt utanför språkcentret, och därmed mer än användbar!). Jag älskar vår lärare redan - hennes lektioner är helt enkelt roliga och effektiva - till skillnad från universitetets, som jag tvingar mig till varje morgon - och man vill faktiskt vara 100% närvarande hela 2,5 timme i sträck!

Under min tur till Egypten flyttade även Helen in i min värdfamilj, för det går ju inte för sig att en flicka bor ensam i detta land ;-) Ya haraam! I och med detta var även min egna privata sfär i huset försvunnen, för det är meningen att vi ska dela rum. Än så länge finns dock bara en säng, så jag har sovit på soffan i TV-rummet och på balkongen (vilket faktiskt är mycket skönt i värmen!), tillsammans med de två sönerna i familjen. Jag har börjat fundera lite över min roll i denna familj, för jag har definitivt en sådan... Som kristen, och framförallt västerlänning, känner jag mig ibland nästan mer som deras son än deras dotter, vilket bara är positivt, då de har en mycket större frihet än döttrarna i familjen. Exempelvis såg jag EM-finalen tillsammans med fyra manliga kusiner, som visserligen skulle "beskydda" mig, men som jag kände mig ganska jämbördig med. Vi såg matchen på en storbildsskärm tillsammans med tusentals andra (manliga) jordanier sittande på gatan. Här verkar tjejer inte vara intresserade av fotboll, eller så blir deras rykte skadat av att vara ute och titta på match... vad vet jag? Under denna match utbröt tre stora slagsmål, så att till och med polisen behövde ingripa. Konstigt, tyckte jag, då varken Jordanien eller något annat arabland var inblandat i matchen, men det säger kanske något om det icke-svenska tempramentet härnere ;-)

Dock blev familjen riktigt orolig förra fredagen då jag och Helen och några andra utbytesstudenter var ute på kvällen. I vanliga fall kan ju en utekväll sluta nästan hur sent som helst, men under kvällen ringde Bilal (den yngre sonen) flera gånger, och vid 23-tiden kände jag att det var mer än dags att återvända hemåt. Och tur var väl det, för redan efter klockan tio på kvällen ska tjejer inte åka taxi utan manligt sällskap, och vi bör nog hålla oss inom dessa ramar, både för vårt eget och familjens ryktes skull... Däremot är det helt ok för mig att följa med sönerna ut med deras kompisar, och komma hem långt efter midnatt. Jag måste säga att jag gillar denna dubbla roll. Den ger mig också möjligheten att följa samtalen både mellan männen och kvinnorna i huset - för det kan ibland handla om totalt skilda världar. Männen, och då menar jag både pappa Abu Bakr och sönerna Bakr och Bilal, håller hårt i kvinnorna i huset, och då främst de äkta döttrarna. Balkongen är belägen rakt över dörren, och så fort någon går ut står det någon och vakar över en... ;-)

Äldsta dottern i familjen har under den senaste veckan haft en utav många friare på besök, och jag har fått ta del av den jordanska jakten på att hitta en make, eller snarare en maka. Först kom friarens mamma och dotter på besök, och talade med Ayat (som den giftasmogna dottern heter) och vår nya mamma. Dag två kom mannen själv, och talade först med männen i huset och sedan med huvudpersonen själv. Här är giftermålet inte en sak mellan två personer, utan två familjer. Abu Bakr berättade för mig att om de bestämmer sig för varandra kommer friaren att komma hit med 30-100 pers för att be om Ayats hand! "Kvinnorna är dyrbara här!" Allt kretsar kring detta nu i familjen, och alla verkar vara för ett giftermål, förutom Ayat själv. Han är av en god familj, har ett hus, bra jobb och bil - vad mer kan man önska sig? Hon är ju dessutom 27 år! Det är bara jag och Helen som verkar förstå henne här... Men beslutet ligger helt och hållet hos henne, alhamdulillah!

Samtidigt som denna frierihistoria håller på har Ayat nämligen redan en pojkvän, som endast vi tjejer i familjen, och Umm (mamma) Bakr förstås, vet om! Ibland smyger hon ut, och vi får hitta på någon vit lögn när någon av herrarna i huset frågar vart hon är på väg... ;-) Dessa hemlisar gör livet i detta hus mycket intressant och underhållande - det är bara att spela med!