Från bröllop till fasta...

Igår annonserades det ut i typ alla arabiska medier, förutom de jordanska, konstigt nog, att den första september blir startskottet för årets Ramadan! Redan imorgon alltså. Detta innebär ingen mat, dricka (!!), cigaretter eller sex från gryning till skymning - vilket är en ganska lång tid när fastemånaden lyckas hamna precis i den varmaste perioden på året! De senaste 10 dagarna har vi haft över 40 grader dagligen, och vart man än befinner sig finns det inte en vindpust i sikte... Detta har tagit på krafterna kan jag försäkra, och bland det första jag gjorde efter att ha kommit tillbaka från Palestina (och tagit avsked av de sista västerlänningarna jag kände, som alla övergav mig ;-) ) var att söka upp en läkare för att kolla upp mina magproblem som har funnits med i bilden ända sedan jag kom hit i våras. Efter ultraljud, en massa prover och läkarbesök - samt 1300 kr fattigare - hittade de ändock inget fel på mig, trots att jag vissa dagar springer på toaletten typ 4 ggr i timmen, och det dessutom har svartnat framför ögonen på mig flera gånger senaste tiden. Jag fick dock - som alltid - mediciner för besvären, och tog hela 5 tabletter i en vecka - utan att de hittat något fel på mig! Nu kan jag i alla fall meddela att magen är bättre för tillfället - och jag hoppas att det fortsätter så... Kanske gör fastande susen för magen? Jag tänker nämligen försöka mig på att "göra" Ramadan. Men jag börjar med en mjukstart, vilken innebär vatten! Jag har länge velat vara i ett arabland under Ramadan, och tycker det ska bli jätteintressant att få vara med om detta! Om inte av religiösa skäl, så att faktiskt få känna med de fattiga... Och inte kan väl jag äta under dagen, när det bjuds på hur mycket läckerheter som helst under kvälls- och nattetid i min familj..? Det blir ju lite kaka på kaka, även om jag inte känner något krav ifrån min värdfamilj att fasta. Det är helt frivilligt.

Volontärarbete på UNRWA..?
Jag skrev för några veckor sedan ett mail till min kontaktperson på UNRWA-kontoret i Amman, där jag frågade om det fanns möjlighet för mig att få utföra någon sorts insats för deras organisation. Detta dels med tankte på inspiration till min kommande c-uppsats, som jag vill ska handla om de palestinska flyktingarna i Jordanien, och dels för att jag tycker att det skulle vara väldigt roligt och lärosamt att få arbeta med den palestinska flyktingfrågan inom den största FN-organisationen i Jordanien. Därefter behövde jag komplettera med CV och personligt brev. Redan dagen därpå fick jag ett positivt mail, där det stod att jag var välkommen att arbeta inom äldreomsorgen - och att jag kunde komma på möte, så snabbt de fått ett rekommendationsbrev från min professor i Sverige... Perfekt, tänkte jag. Äntligen kan jag ha nytta av mina år inom äldreomsorgen. Och, tänk vad mycket dessa gamlingar kommer kunna berätta om! De, om några, har ju faktiskt bott i Palestina innan krigen och Israels bildande.. Så, förra måndagen åkte jag till huvudkontoret för att tala med överläkaren där, och det visade sig att han inte ens läst mitt cv, och inte fattat att jag var en statsvetarstudent och inte läkarstuderande. Ganska snabbt förstod han att jag inte skulle kunna göra så mycket nytta... Han tyckte snarare att jag skulle vända mig till kvinnoorganisationerna, eller kanske skolorna... Men vid detta laget kände jag inte för att anstränga mig något mer, utan har lagt det hela på is. Med tankte på värmen, var det kanske det bästa. Istället har jag suttit en hel del på det enda bibliotek som nått upp till mina krav - Maktabat Shoman - och läst och samtalat med bibliotikarierna.

Tjejgymmet
En ytterligare sysselsättning i den stekande värmen har varit att gå till gymmet i närheten av vårt hus. Där har de kylande luftkonditionering, plus att jag får lite rörelse i den stillasittande vardagen här (man orkar typ ingenting i värmen, och om man väl tar sig ut, färdas man i taxi nästan jämt...). Man vill ju inte tyna bort... ;-) Eftersom gymmet är relativt nyöppnat, är det dessutom inte så mycket folk där, vilket innebär att jag har personliga tränare i princip varje gång - och jag känner både personalen och de andra som tränar där rätt väl! De är ett riktigt roligt sällskap!

Bröllopsveckan
Senaste veckan har annars präglats av bröllop på bröllop. Alla vill ju givetvis gifta sig innan Ramadan, då inga bröllop arrangeras överhuvudtaget! Så torsdagen den 21, förra måndagen och i torsdags till fredags (2-dagarsbröllop!) var det hafla (fest) som gällde! Vanligtvis började de runt nio på kvällen och höll bara på i runt två timmar, vilket jag tyckte var ganska ynkligt. Det tråkiga är ju annars att män och kvinnor är totalt separerade under dessa festligheter, i alla fall om familjen kommer från staden Salt och är "riktiga jordanier" ;-) Första bröllopet var lokaliserat i en jättevacker sal, som hade en påkostad dekoration, och jag trivdes ganska väl ända tills damerna i familjen kände för att gå kl 22 - bara en timme efter att vi kommit! Vi måste ju hitta en taxi hem... Så det var ju inte så mycket man såg av det bröllopet. Annars var den viktiga "vigseln" i torsdags, då Umm Bakers brorson skulle gifta sig. Bröllopet hölls till hemma hos honom - på taket! Jag hade faktiskt inhandlat en klänning som liknade mina värdsystrars (även om jag omöjligt kunde hitta en hellång klänning som passade, eftersom jag verkar vara en "jätte" i detta land - det är svårt att hitta kläder...), och täckte mig från topp till tå! Till min stora förvåning var de flesta av kvinnorna dock mycket lättklädda, och imamens döttrar var ju värst av alla, medan de i vanliga fall är heltäckta i svart. Helt absurt. Jag hade nog helst velat vara på "den andra festen", den för männen, som verkade vara roligare, med bland annat pistolskott och riktig jordansk mansdans! Till en början dansade jag med och hade kul, men så kom "erbjudandet" om en arabisk man (hennes son) från en av kvinnorna - och då bara rann vattnet över! Inte för att denna fråga är ovanlig, men denna kväll fick jag bara nog av denna kultur, detta folk...helt plötsligt kände jag av världens hemlängtan! Från början har min tanke varit att mest försöka umgås med jordanier, och jag har inte velat fastna i "utbytesstudentsfällan" och bara prata engelska som i vilket land som helst, och jag har verkligen ansträngt mig för att hitta jordanska kompisar, men när det väl kommer till kritan är det bara familjen (och i och med detta en hel släkt i sig med mycket mycket folk) som jag verkligen känner är äkta! Det är inte svårt att komma i kontakt med folk här - man pratar ju jämt med taxichaufförer, dricker kaffe med butiksbiträden etc. - men när det gäller äkta vänskap är det ganska svårt som västerlänning. Antingen vill de ha engelskautbyte eller så vill de att man ska ta sig med dem till Sverige (det är inte ovanligt att folk frågar det rakt ut efter en liten pratstund!) - men att bara vara kompis, det är inte lika eftertraktat. Dessutom brukar min lilla mamma här säga att jordanierna är ett mer "ärligt" folk än exempelvis syrierna, egyptierna eller palestinierna, och visst man blir inte lurad på gatan om man frågar efter vägen - men jag måste säga att under min tid i Egypten fick en hel hop med mycket bra och nära vänner utan att anstränga mig alltför mycket - och de finns kvar än idag. Och när jag gick på bröllop där kände jag mig mer som "en av dem", trots att de är så mycket fattigare än jordanierna är! Men det skall tilläggas att jag nästan endast umgicks med killar där, medan detta är en större svårighet här då jag bor i en familj där man inte har "killkompisar" som tjej, och där de först tittade skeptiskt på mig när jag skulle ta en fika med en brittisk killkompis förra veckan - helt ensam! Tjejer verkar mest umgås med de vänner de haft sedan urminnes tider, eller så sitter de i hemmen, med undantag kanske för den rikare eliten..? Men, men, jag ska inte klaga - nu känns det mycket bättre, och jag hoppas att denna hemlängtan bara var en lite dipp... Sådana kommer ju ibland. Men ni ska veta därhemma att jag saknar er!

ovan: Ayat och Reem i sina finklänningar inför bröllopen. Jag själv hade även en liknande (dock kort), men givetvis står jag alltid själv bakom kameran vid dessa tillfällen...

nedan: hela familjen samlad: fr.v. Bark, Abu Bakr, Umm Bakr, Ayat, Reem och Bilal

ovan: mina finklädda värdföräldrar i vår "salon" (ps. Umm Bakr är inte photogenic - det går inte att fånga hennes vardagliga charm på kort)

nedan: kvinnorna sjunger i kanon för brudparet

nedan: Umm Bakr och Ayat dansar för fullt