Bland checkpoints och heliga platser - i Palestina

Förra helgen åkte jag och Marie över till Det Heliga Landet på andra sidan Jordanfloden. Det enda vi hade planerat i förhand var sovplats hos vår gamla japanske kursare Toschi, som numera arbetar som akupunktör och massör i olika byar på Västbanken.

Det första steget var att ta sig över själva gränsen. Egentligen ligger Jerusalem mycket nära Amman, men på grund av den extremt byråkratiska och tidskrävande gränskontrollen tog resan, allt som allt, ändå drygt fyra timmar! Man kan ju tro att det endast är palestinierna, och araber i största allmänhet, som har problem vid de israeliska kontrollerna - men icke sa nicke - även vi västerlänningar möttes av stor skepticism och mängder av frågor... Vart ska ni bo? (Svar: Petra Hostel - en vit lögn) Hur länge ska ni stanna? Ska ni besöka fler platser än Jerusalem? Hur mycket pengar har ni med er? (och här behövde vi lägga upp varenda sedel...) Har ni beökt Israel tidigare? Vad är er relation - hur känner ni varandra? (många därborta trodde att Marie var min mamma, då hon definitivt är äldre än vad jag är...) Har ni besökt Pakistan, Afghanistan, Sudan, Iran...? Do you wear any weapons??

Min stora fruktan var att få en israelisk stämpel i mitt svenska pass, eftersom det leder till att jag inte kan besöka många fler arabiska länder än Jordanien och Egypten, och verkligen inte Syrien, som jag redan har ett visum till. Så jag visade upp mitt nederländska pass, som jag trodde att de skulle bli mycket förvirrade av (två nationaliteter har förvirrat folk tidigare...), men till min förvåning var de faktiskt mildare mot mig än mot Marie, med sitt svenska pass. Svenskar är inte favoritturistgruppen no. 1 av israelerna, på grund av vår traditionella pro-palestinska ställning, och dessutom det faktum att det kommer många svenskar till regionen för att observera hur palestinierna behandlas och vill arbeta med MR. Så mitt nederländska pass var snarare en tillgång! ;-) Jag som har klagat tidigare över de "överdrivna" vätskepåsarna på europeiska flygplatser - de är då ingenting mot vad vi, och för att inte tala om palestinierna eller jordanierna, fick gå igenom vid denna gränsövergång. Jag som känner lite extra med gamlingar ville nästan gripa in när tre musukösa, fullt beväpnade, israeliska soldater hänsynslöst tog upp en rullstolsbunden kvinna i 80+-åldern och ställde henne på benen, som nästan veks ihop, för att hon skulle igenom någon kontroll. Och när det sedan pep, ryckte de nästan av henne kläderna med våld - denna gulliga, beslöjade kvinna! I Israel är det ju allmän värnplikt även för tjejer, vilket ledde till att vi nästan såg fler kvinnliga soldater än manliga vid gränsen. Man skulle ju kunna tro att de kanske skulle ge oss ett varmare bemötande - men icke sa nicke - de var hårda som sten!

När vi slutligen var på andra sidan israeliska gränsen tog vi oss i ilfart till Jerusalem. Vi skulle träffa Toschi vid Damaskusporten, en av alla ingångar till gamla staden, men innan han kom satt vi och beskådade folk - det var fredag, och klockan ungefär 12, så folk bara rusade in genom porten för att hinna till fredagsbönen i moskén...

ovan: jag utanför Damaskusporten

När Toschi slutligen kom, tog vi oss igenom porten - och whoops, på andra sidan mötte oss en helt annan värld - vi hamnade mitt i souqen (marknaden), bland urgamla byggnader, kullerstensgator och smala gränder, och ett människomyller åt vilket håll man än tittade... Souqen påminde mig lite om Khan el-Khalili i Kairo, även om priserna var av ett helt annat slag! Israel är dyrt.


Efter en stunds strosande tog vi oss för att gå "Smärtans väg" (Via Dolorosa) genom Jerusalem, som sägs vara den väg som Jesus gick med korset fram till Golgata, där han korsfästes. Hela staden är ju fullsmockad av kyrkor, och vi besökte bland annat kyrkor på de platser Jesus piskades, där han fick törnekronan... och slutligen Den heliga gravens kyrka, som antagligen är den mest heliga platsen i Jerusalem för kristna. I denna kyrka finns det som anses vara Jesus grav, platsen där han korsfästes, där han togs ner for korset... Även för den buddistiske Toschi var denna plats "touching". Synd bara att det ska flockas turister från alla världens hörn - det förstör en hel del av den heliga känslan. Och att stå i timmar i kö för att gå in i Jesus grav - det är det inte värt.

ovan: här började Jesus vandring med korset... Via Dolorosa, station 1.

ovan: ett av många krucifix i Heliga gravens kyrka
nedan: jag och Marie vid platsen där Jesus togs ner från korset

nedan: utsikt från gamla staden - i fjärran kan man skymta den berömda muren, som delar upp Israel och Västbanken!

Som sagt var vi där på en fredag, vilket också är dagen då judarnas sabbath börjar. När vi kom fram till deras heliga Klagomur kunde vi beskåda mängder av judar, klädda i svart, med långa polisonger och fyrkantiga pälsmössor...mitt i sommaren! Här kom det även fram en fanatisk judisk kvinna till mig, som bland annat sade att om du träffar en jude; säg åt honom att inte gifta sig med Dig, för det skulle vara en värre händelse än förintelsen! (i judendomen får ju barnen mammans religion, och inte pappans..) - and don't forget; We are The Chosen People of God! Här finns nog många fanatiker av olika slag... Dessutom kunde vi beskåda ett gäng barn, som alla skrek klagoskrik mot muren i kör... Brainwash.

ovan: judar väntandes på bussen, i närheten av Klagomuren
nedan: Klagomuren själv

Efter mycket gående, tog vi oss ut ur gamla staden och tog en taxi upp på Olivberget, där man kan få en mycket vacker utsikt över hela staden... Vi åkte dit lagom till solnedgången, och både vyn och luften var underbar (överhuvudtaget kändes luften renare och svalare i Jerusalem, jämfört med Amman). Vid sluttningen av detta berg ligger också tusentals judar begravda...

ovan: mängder av gravar längs bergssluttningen...
nedan: Toschi och jag väntar på att solen ska gå ner, på Olivbergets topp

nedan: ett vackert olivträd i skymningen, från Olivberget självt


Efter en heldag - till fots! - tog vi bussen till Ramallah, där Toschis lägenhet väntade med en mycket frestande säng... Synd bara att han är japan, och alltså inte sover på madrass. Men trots att jag sov på stenhårt underlag, sov jag som en stock! Marie, stackarn, fick inte en blund på hela natten...

Dag nummer två ringde alarmet kl. 7, och vi skulle ta oss till Toschis jobb, på en klinik i byn Beddu - en halvtimme med buss från Ramallah. När vi pratade med en av barnmorskorna där, visade det sig att det fanns en helig kyrka bara några kilometer därifrån, dit mängder av kristna pilgrimer vallfärdar varje år! Platsen heter Emmaus, och här sägs visst Jesus ha uppenbarat sig... För min del, var utskten det mest givande - vackra berg, beklädda med olivträd...

Barnmorskans berättelser om livet efter andra intifadan var inte glädjande... Innan muren sattes upp, kunde hon ta sig till Jerusalem utan problem... Nu är det lättare för henne att träffa sin vänninna i Sverige, än kompisarna och släktingarna en halvtimme bort, på andra sidan muren. Tidigare åkte hon alltid till Tel Aviv och Döda Havet för att bada - nu finns det inget hav att besöka! The Israelians took all the nice parts - all the parts with water. I want my children to see the sea -learn how to swim - but I can just point with my finger in the direction of the sea, that's all I can do. Det finns två typer av pass för palestinierna - ett grönt och ett blått. Med det gröna kan de röra sig fritt i Israel, det är till för de palestinier som bor utanför Västbanken och Gaza (alltså en minoritet) - de andra kan omöjligt ta sig ut ur Västbanken. Åker man in eller ut ur städer måste man ta sig igenom checkpoints, där allt gås igenom...

ovan: Marie och barnmorskan

Efter besöket i Emmaus tog vi oss tillbaka till Ramallah, som två dagar tidigare varit centrum för hela Mellanösterns uppmärksamhet, och på alla nyhetssändningar, då den palestinske diktaren Mahmoud Darwishs döda kropps flögs hit från USA för att begravas... Han har setts som en stor symbol för palestiniernas självständighetsrörelse, och en viktig inspirationskälla. Hela staden var beklädd med hans ansikte...

Det går ju inte att vara i Ramallah, utan att ha besökt Yasser Arafats grav. Vi åkte till regeringshögkvarteret, där numera Abbas sitter (Ramallah fungerar ju som Västbankens huvudstad - och är i och med detta också ganska fri från israeliska soldater...), och tog oss en titt på graven - som var beklädd i en dikt av Darwish! - och som vaktades av två finklädda soldater. Att få besöka Arafats berömda kontor, var dock strikt förbjudet - och vi fick endast veta i vilken riktning det låg...

ovan och nedan: Arafats monumentala grav

Därefter tog vi oss, jag och Marie, till busstationen och satte oss på en buss som skulle ta oss till Nablus - staden på norra Västbanken, som har en blodig historia. Jag var mest begeistrad över den vackra naturen jag såg från bussfönstret - olivträd och berg så långt ögat kan nå - precis så som man tänker sig att Jesus miljö måste ha sett ut. Då och då fick jag till och med en skymt av fåraherdar och deras fåraskockar. Magiskt.

En bit utanför Nablus stannade bussen dock, och vi skulle ta oss igenom den värsta checkpointen dittills. Beväpnad med en kulspruta gick en israelisk soldat igenom hela våra väskor, och även oss, och ställde en hel del frågor. Sedan var det fritt fram att komma in. Det ska nämnas att Nablus inte är turistmålet no. 1 i Israel... Överallt i stan möttes vi av skeptiska blickar. Och trots att denna stad, som egentligen är mycket större än Ramallah, ligger vackert belägen mellan två berg ogillade jag den från första början. I souqen, som är byggd som en labyrint så att det är svårt att hitta ut, var full av bilder av martyrer, Yasser Arafat och Saddam Hussein! Och mitt i en rondell stötte vi på en grav, som visst tillhörde en palestinier som blivit skjuten av en israel mitt på gatan! Ibland kommer visst israeliska spioner till denna stad - som många själmordsbombare har kommit ifrån, och där missnöjet med den israeliska occupationen är extra stort - och träffar de på palestinska motståndare, skjuter de dem på natten. Detta kan ha varit anledningen till att vi möttes av sådan kyla - de kan ju ha trott att vi var israeler - vad skulle vi annars ha gjort i denna stad!?! Även om vi endast var där i 3 timmar, kände jag mig riktigt instängd, och var rädd för att faktiskt inte komma ut i rättan tid! Det kändes som ett fängelse - hur ska det då inte kännas att bo här, på riktigt? Man kan ju förstå om de blir tokiga - och till och med spränger sig själva - det finns ingen framtidstro. Gravida kvinnor är till och med rädda för att inte hinna fram till sjukhuset i Ramallah i rättan tid för förlossning!

En man där tog till nästan vilka medel som helst för att få följa med oss till Ramallah, och sedan Amman, och sedan.. Sweden! Han förstod inte när vi sade NEJ, att vi var gifta och hade BARN, och ville åka själva... Jag har aldrig varit rädd i Mellanöstern förut, men härifrån längtade både jag och Marie tillbaka till det fria Amman! Som tur var tog vi oss slutligen ut ur checkpointen, fick tag på en taxi, och tog oss tillbaka till Ramallah, som i jämförelse kändes som en väldigt fri stad!

ovan: martyrbilder i vartenda hörn (ruggigt...)
nedan: Arafat vakar fortfarande över denna stad

nedan: graven, som pryder en av Nablus rondeller...


Dag 3 tog vi oss upp tidigt igen, packade våra väskor och tog oss till huvudkontoret för Toschis organisation; Palestinian Medical Relief Society. Vi talade med några läkare om deras verksamhet, och blev inbjudna att få följa med deras akutteam... Synd att tiden inte räckte till detta. Vi tog avsked av Toschi, och tog oss tillbaka till Jerusalem. Innan vi åkte tillbaka till Amman ville vi ju se de två moskeerna; Klippmoskén och Al-Aqsa (som är den tredje mest heliga platsen för muslimer, efter Mecka och Media Munawwara i Saudiarabien)! När vi kom fram (kl 11.02) till ingången, blev vi dock stoppade av de israeliska soldaterna, som sade att det var förbjudet att komma in efter kl 11 - pga middagsbönen! Jag försökte förklara att vi endast ville få oss en nära titt på moskéerna, vilket kunde gå mycket snabbt, och att bönen faktiskt inte börjar förrän kl 12.30, men det hjälpte inte... Det var smått irriterande att se alla muslimer gå igenom ingången utan minsta fråga, medan soldaterna utgick ifrån att vi verkligen inte kunde vara muslimer... Alla bär ju inte slöja och har arabiskt ursprung. De själva var ju dessutom blonda israeler. Nästa chans för turister att besöka moskéerna på Tempelberget var kl 13.30, då jag egentligen hade tänkt vara tillbaka i Jordanien. För att försöka komma in i alla fall, tog vi på oss slöjor och försökte komma in genom den andra ingången till Tempelberget - vilken, utan vårt medvetande, gick via den judiska Klagomuren. Vi var definitivt de enda beslöjade kvinnorna där, och de enda passen och väskorna som kontrollerades in i minsta detalj var våra! Pinsamt värre. Jag frågade även en gammal man om ingången till moskéerna, på arabiska och engelska, och då skrek han tillbaka att han endast tänkte prata hebreiska, och verkligen inte hade för avsikt att hjälpa oss. Efter många försök att komma in, två kaffekoppar senare, och efter att dessutom ha stött på en Lundakompis på semester mitt i allt kaos (hur liten kan inte världen vara!?!) närmade sig kl 13.30 och vi kom slutligen in...

ovan: Klippmoskén var nog ändå värd all väntan!

Vi beskådade moskéerna snabbt, och tog oss sedan iväg till bussen som skulle ta oss till jordanska gränsen. Trodde vi ja! När vi kom fram visade det sig att bussarna slutat gå för dagen (klockan var typ 14.30!) och det enda sättet för att ta oss tillbaka samma dag var att ta en taxi! Marie, som redan var slut på pengar, och jag, som inte var så mycket rikare jag, blev förfärade! Hur ska vi ta oss hem!? Kan det stämma att bussen slutar gå så tidigt? Hur svårt ska det vara att ta sig ut ur detta land? Efter en stunds förhandlande, på arabiska ;-) , fick jag slutligen ner priset på taxin (som visade sig vara en hel buss, bara för oss!) från 200 shekel till 120 (runt 250 kr). Gränsen hade redan stängt för palestinierna och jordanierna kl 15, så när vi väl kom fram var det i princip folktomt (gränsen är öppen till kl 18 för oss västerlänningar). För att komma ut ur Israel behövde vi dessutom betala 151 shekel (över 300 kr)! Det är väl inte ofta man betalar både in- och utavgifter i ett land? Väl tillbaka på jordanska gränsen kändes det som en befrielse...

Detta var absolut en givande utflykt, och naturen och heligheten förstår jag lockar, men som klimatet är nu på Västbanken, och även i Jerusalem, skulle jag inte kunna tänka mig att stanna där en längre period. Jag tror att palestinierna här i Amman på många sätt har det bättre (visst det finns undantag) än palestinierna hemma i det heliga landet, även om de själva är av en annan åsikt. Men de allra flesta av dem vet ju faktiskt inte vad de längtar till i dagsläget, eftersom de omöjligt kan komma över gränsen! Men det är väl lätt för mig att säga.