Lite vila i värmen

Senaste veckan har jag faktiskt varit duktig och ämnat största delen till att plugga - sådär lagom fin timing direkt efter tentorna, men det är skönt att känna att jag nästan är ikapp. Tempot är ändå väldigt högt, trots att detta är en sommarkurs, och trots att ingen verkar få luftkonditioneringen att funka i vår lärosal, så att vi sitter i ett klassrum som steker oss mer eller mindre som en bastu... Suck. Dock kan jag känna att vissa lektioner är någorlunda givande, trots att den mesta undervisningen är sömnframkallande. Idag är också sista dagen på vår kurs i den jordanska dialekten - 3ammiyyan. Den har däremot varit mycket rolig, och det vi lär oss där kan vi direkt tillämpa i familjen och ute på gatan! För att även börja använda det vi lär oss på universitetet ska jag försöka börja läsa tidningen och se på nyheterna mer, nu när jag förhoppningsvis får lite mer fritid. Men vi får se hur det går ;-)

Förra helgen hade jag fick jag första gången sedan jag kom till Jordanien avnjuta lyxkänslan av att ha ett eget rum! Helen var iväg på utflykt, så jag hade rummet helt för mig själv...vilket jag utnyttjade till max, och sov typ 10 timmar per natt (till skillnad mot de 5-6 timmars sömn jag brukar ha..). Mycket välbehövligt! Jag tillbringade helgen med att nästan inte göra någonting - jag följde inte ens med mina kära "systrar" ut på äventyr. Att bara få vara för sig själv, och inte göra någonting, har blivit till en lyxvara här, och jag njöt i fulla drag!

När systrarna dock frågade mig häromdagen om jag ville följa med dem och deras vänner till en okänd destination kunde jag inte tacka nej igen, trots att jag hade sprängande huvudvärk pga av mina tandproblem den senaste tiden (jo, jag vet, min hälsa har inte varit på topp de senaste månaderna..men idag känner jag mig bättre, alhamdulillah!). När jag kom ut ur huset satt redan Ayat i bilen, och i framsätet satt två killkompisar (!?!). Jag frågade efter en stund om Abu Bakr visste om vilka vi var med, men till min förvåning var det helt ok att vi åkte med dessa killar. Det är skönt med positiva överraskningar ;-) De tog oss söderut till ett berg (som visst heter Jabal Soos, Lakritsberget, mycket passande ;-) ), där vi parkerade bilen och gjorde upp en brasa och åt nötter och rökte argila (vattenpipa) samtidigt som solen gick ner framför ögonen på oss! Utsikten härifrån var verkligen bedårande... vi tittade ut över Döda havet... och på andra sidan kunde vi se det Heliga landet. Jag frågade om alla lamporna vi kunde skymta i fjärran (egentligen ganska nära) kom från Israel, och som svar fick jag det självklara Palestina. Härnere existerar ju inte Israel, så det är bäst att jag börjar passa min tunga. Och det är intressant att se de jordanska kartorna, som har helt andra landgränser än de vi är vana vid! Efter två timmar eller så tog vi bilen tillbaka, med volymen på högsta volym, och snurrade omkring i stan innan vi kunde återvända hem på riktigt... Ett trevligt avbrott i vardagen.

Den senaste veckan har även två familjemedlemmar fyllt år. Vår lilla söta mamma, Umm Bakr, fyllde förra torsdagen, vilket inte orsakade någon större uppståndelse. Den enda presenten hon fick, var från mig. Damerna i familjen är smått besatta av hårborttagning. Och då menar jag inte bara under armarna och på benen - här ska allt hår bort! Och detta görs med inget mindre än stekande hett smält socker! För att göra slut på deras lidande köpte jag en epilator som present, vilket blev en stor förtjusning. Den senaste veckan har jag hört surrande ljud från den lilla apparaten nästan dagligen ;-) Och igår fyllde Bilal 25 (med svensk tideräkning räknat, här är han 26, eftersom han är inne på sitt 26e år)! Inte för att detta betyder någonting här, men i alla fall! Efter att han kom hem från jobbet (kl 23!! han jobbar som sagt typ 12 timmar dagligen, med en halv dags vila i veckan!) överraskade vi honom med tårta (som Helen och Umm Bakr jättefint bakat ihop) och sång. Mycket uppskattat. Dock känner jag att jag vill ge något mer. Vi betalar en väldigt låg "hyra" här, så då känner jag att jag gärna vill skjuta till med saker som de kanske inte skulle ha köpt eller gjort annars. Men det är inte alltid de tillåter en till det..., eller förstår att det faktiskt känns bra för mig att göra det.

Så, nu ska jag se vart Ayat har tagit vägen. Förhoppningsvis hinner vi till köpcentret innan stängningsdags kl 22 för att inhandla nya kläder till hennes stora dag imorgon. Hon ska nämligen få träffa, och samtala med, självaste Kung Abdallah!