Länge leve offentlighetsprincipen!

Mina första dagar utan universitet har kantats av uppförsbackar i kontakten med myndigheterna här... I måndags tog jag mig till wazarat al-gharijiyya (utrikesdepartementet) där jag träffade "Omar" (fingrerat namn), som jag talat med dagen innan på telefon. Soldaterna vid ingången tog hand om mitt uppehållstillstånd, och en av dem följde mig till rätt kontor. "Omar" själv var jättetrevlig och hjälpsam, och bjöd på det obligatoriska téet. Dock var den ansvarige för listan över Jordaniens ambassadörers namn desto otrevligare. Han talade för det första inte engelska (på UTRIKESdepartementet!!) och tyckte givetvis att det var en oviktig fråga att undersöka hur många av de jordanska ambassadörerna som har palestinskt ursprung - "They are all Jordanian!" (även om jag vet att ytterst få av dem är palestinskjordanier, trots att drygt hälften av landets medborgare har palestinskt ursprung...). Istället för att få namnlistan i handen meddelade dem att jag måste ha med mig ett brev påskrivet av direktören på universitetet som försäkrar om att ambassadörsnamnen endast skall användas i studiesyfte. Efter fick jag höra att landets ambassadörer, ministrar etc. blivit hotade och att det finns fiender till regimen, vilket försvårar för oss vanliga att få tag på information.

Så, jag tog mig till universitetet och talade med direktören för Language Center, som lovade att skriva på brevet om hans sekreterare skrev det åt honom. När jag sedan talade med henne, ringde hon upp "Omar" - men istället för att presentera sig som unversitetsanställd, sade hon att hon var en mastersstudent som ville ha en namnlista på alla Jordaniens utlandsplacerade ambassadörer. Om hon kände en Sandra från Sverige..?? NEJ! Jag fattar inte hur hon kunde tro att "Omar" skulle ha glömt bort mig, efter att ha suttit på hans kontor två timmar tidigare... Hm. Skumt. "He did remember you...". Hon förenklar ju inte det hela precis.

Efter att jag förbannad gick ut ur hennes kontor gick jag till det högsta hönsets kontor, universitetsrektorn. Sekreteraren bad mig skriva ett brev där jag berättade vad jag ville ha för information, så skulle hon vidarebefordra detta till rektorn. Jag kunde komma tillbaka dagen efter...

Igår gick jag alltså tillbaka till universitetet. Jag började med språkcentret, där den första sekreteraren meddelade att hon inte kunde skriva ett sådant brev eftersom jag bara pluggar språk hos dem. Vadå? Direktören sade ju ok till det! Men, men, dessa sekreterare vägrar ju lyssna, och gör allt för att slippa arbeta, så jag gick iväg. Riktigt sur denna gång. Sedan ringde jag faktiskt till "Omar" och frågade vad jag skulle göra. Han sade att jag inte kan få namnlistan utan ett påskrivet brev, och att jag skulle gå till University President Keraki istället. Mitt sista försök blev alltså att återvända till rektorns kontor, där sekreterare nr 2 från dagen innan berättade att rektorn skulle skriva ett brev till utrikesministern, med en önskan om att få en lista med alla ambassadörer. Mitt namn skulle inte framgå (vilket var det jag tjatat om sedan dag ett), och antagligen rör det sig om en lista på alla ambassadörer i Amman - alltså inte den lista jag är ute efter. Suck. Och när jag kan få tag på den? Om två veckor, insha'allah.

Hur ska man kunna få tag på information i ett land vars byråkrati i princip omöjliggör detta? Jag kunde väl aldrig drömma om att en namnlista på ambassadörer kunde vara så hemlighetsstämplad... I Sverige kan de ju finnas på hemsidan. Men det här är verkligen inte Sverige. Och när jag kom hem och berättade för Abu Bakr om min otur, ringde han genast sin bror - den berömde journalisten med världens kontaktnät, för tillfället med statsministern i Kuweit - som till och med är kompis med utrikesministern. Han blir nog min räddning. Att försöka komma någonstans den hederliga vägen fungerar inte här. Här behövs wasta! (kontakter!) Fatta vad bra vi har det uppe i norden...