När ska det räcka egentligen..? För den som är härnere är det svårt att förhålla sig neutral till de israeliska flyganfallen mot Gaza, som inleddes igår, lördag. Jo, jag vet, mitt i den judiska sabbaten. På tv visas bilder som aldrig skulle få vara med i en svensk nyhetssändning. Kaoset. Röken. Skriken. Blåa ansikten som bara ögonblick, eller timmar, tidigare hade samma färg som du och jag. Förtvivlan. Folk, levande begravda under raserade byggnader. Barn, utan ben. Blod. Överfyllda sjukhus. Lik liggandes på gatorna - inte en och en, utan i mängder...
I detta nu har över 300 Gazaner dödats, och mer än 1000 skadats - på mindre än 1,5 dygn. Eftersom Gaza varit utsatt för blockad finns varken mediciner eller sjukhussängar kvar. Även om många av Hamas byggnader träffats, och en del av offren även är från polisen, är det uppenbart att de flesta av offren är civila. Situationen i Gaza har ju försämrats månad för månad den senaste tiden, och i och med detta ville inte Hamas förnya vapenvilan för några dagar sedan. Klantigt, kan man tycka, om man ser till Israels välutrustade militär. Jag själv såg det ju i början av månaden. Jag skulle ju göra allt för att undvika konflikt med dessa jättar. Men ändå har Hamas avfyrat några raketer mot israeliska mål. Och en civil israel har fått sätta livet till. Och på detta hämnas de nu. Med råge.
För mig som sitter och läser om de interna palestinsk-jordanska relationerna i Jordanien, inför min kommande c-uppsats, blir jag bara frustrerad att denna konflikt kan upprepa sig - gång på gång. Jag ser verkligen ingen enkel lösning på konflikten. En sådan finns ju inte. Men att situationen knappt gått framåt de senaste 40 åren. Är inte det deprimerande?
Här i Amman, där majoriteten av befolkningen har palestinskt ursprung, har det varit kaos sedan attackerna började. Alla demonstrerar. Jordanier. Palestinier. Egyptier... På universitetet idag kunde man varken komma framåt eller bakåt - alla verkade ansluta sig till denna gigantiska masira emot attackerna och den israeliska occupationen. Studenter, men även professorer och lärare, deltar. Många med tårar i ögonen. Jo, till och med universitetsrektorn visade sitt stöd i ett tal. Helt plötsligt inser jag vad den svartvita palestinasjalen har för betydelse. Men det är inte bara svartvitt som gäller. Jordanska flaggan svajar. Likaså den palestinska. Och den tredje flaggan. Den som skiljer sig. Den helgröna, med vit text. Den islamiska flaggan. Det är nu man kan börja undra vad de verkligen skriker. Bland annat tror jag och Aggie oss kunna urskilja att koranen är vår konstitution. Hm. Jo, visst finns det riktiga islamister även på detta universitet. Men som en amerikan på en iransk engelskspråkig kanal sade för en timme sedan, om religionen kan leda detta folk till självständighet, sa varför inte? Det skulle ju inte vara första gången i historien.
ovan: jo, palestinasjalarna har nog aldrig sålts så bra utanför universitetet som idag...
I och med oroligheterna i Gaza har många affärer i Amman stängt ner. Nyårsförberedelserna i det kristna Fuheis, en kvart från huvudstaden, har stannat upp. Den israeliska regeringen har ju dessutom meddelat att de vill sätta in markstyrkor också. Så vi får väl se om det blir något nyårsfirande överhuvudtaget. Vad som händer på andra sidan Jordanfloden kan man känna rakt in i Ammans hjärta. Ikväll är det årsskifte med den islamiska tideräkningen mätt. Imorgon vaknar vi upp till år 1430. Inte för att det firas stort, mer än att vi slipper vakna upp till väckarklockan och pinna iväg till sömngivande föreläsningar. Nyår verkar inte vara en stor festlighet här, varken det muslimska eller kristna nyåret. Ännu är det några dagar kvar till 2009, och jag hoppas innerligt att läget skall lugna sig tills dess, och att vi får se fyrverkerier på himlen istället för raketer, rök och kaos på tv-skärmen. Dessa bilder berör, verkligen. De känns i hela kroppen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar