Det är redan nästan en vecka sedan min moster Gail återvände till vardagen och kylan i Malmö, och sedan dess har jag sovit största delen av tiden i och med att en hemsk influensa härskat över mig. Men innan jag klagar mer vill jag berätta om mitt trevliga besök.
Jag och Yasser åkte ut och hämtade Gail, och med sig hade hon choklad i stora lass till familjen (jo, här är det kvantitet i stället för kvalitet som efterfrågas...) och bland annat efterläntad lingsonsylt, pepparkakor och saltlakrits till mig. Som tur var gillade inte familjen denna typ av laktrits, så jag har fått ha den alldeles för mig själv ;-)
Dag 1 följde Gail med mig till universitetet, och pratade bland annat svenska med en tiggande liten tjej på gatan... Båda två skrattade, så det var mycket lyckat, och inga pengar kostade det. Medan jag gick på mina föreläsningar, och bland annat hade en 20 min långa presentation på arabiska med rejäl förkylning, gick Gail omkring och fotograferade på universitetsområdet (nya favoritmotivet blev minareter..) och iakttog folk. Vid lunch åt vi schwarma och hummus tillsammans med Helen och några andra studenter. Sedan bar det av till Ammans Citadell, som ligger beläget över Downtown med utsikt över stan. Vem hade kunnat tro att vi kunde spendera mer än två timmar på denna topp..? Har man Gail och hennes kamera med sig är det inga problem. Och fina bilder tog hon, minsann. Sedan följde fika på ett café i närheten, där vi såg solen gå ner över Ammans sju vita husbeklädda berg. Efter kringstrosande i Downtown och Jabal Amman återvände vi hem och drack grönt (!) té, pratade och tittade på foton resten av kvällen.
Dag 2 vaknade jag tidigt för att ta mig iväg till universitetet (men kan ju inte strunta i det för mycket..), och skrev innan dess ihop lappar, kartor och vägförklaring både på engelska och arabiska för att Gail skulle kunna ta sig runt på egen hand. Och kl 12.30 hade hon faktiskt kunnat ta sig till den norra busstationen, där jag stod och väntade. Vi tog microbussen till Jerash, där det givetvis finns mycket antikt att fånga på bild. Dock gick solen ned ganska snabbt.. men med Gails superkamera kunde hon ändå ta "dagens bild" i mörker. (inte denna dock)
Dock ringde klockan tidigt på morgonen därpå... Gails buss till Petra skulle ju gå redan kl 6.30! Efter en hel del letande efter bussbiljett etc. kom hon i alla fall iväg, och hittade till och med en taxi så tidigt på en fredagsmorgon (!) och hann med sin buss! Den försvunna rosenröda staden har Gail velat se länge - så hon stannade i hela fyra dagar!
Ett andra försök: Israel - إسرايل
I augusti var jag i Israel, eller snarare på Västbanken, för första gången, och fick då inte världens bästa intryck av landet, så sedan dess har jag varit fast besluten om att ge staten Israel en andra chans... Framförallt har jag velat se något av "det äkta Israel", alltså ej de ockuperade territorierna. Nu i och med Gails besök fick jag denna chans. På onsdagsmorgonen tog vi en serveece ner till King Hussein Bridge, som leder till israeliska Allenby Bridge. Ända fram dit gick turen nästan som på räls, i en buss vars enda passagerade var vi och ett gäng ortodoxa nunnor... Dock slutade vårt flyt där. Efter att Gail och nunnorna kunnat gå igenom detektorerna utan minsta fråga eller skepticism, behövde jag (varför jag..!?!) lämna väskorna och mobil etc. för att gå igenom den konstiga apparaten som "sprutar" en massa luft på en (fråga mig inte vad den är till för), och det räckte inte med en gång, utan ännu en, innan jag kunde gå vidare till station nummer 2.
Precis som i augusti räckte jag fram mitt holländska pass till den rent av sura tjejen bakom luckan. Dock hade jag inte samma tur som sist - Do you have another passport? Vad skulle jag göra? Förneka att min jordanska stämpel är i mitt svenska pass..? Jag räckte fram passet. Hm... Hur ser inte det ut nuförtiden, med bland annat fyra syriska visum och libanesiska stämplar...? Jag fick ett frågeformulär att fylla i, medan hon gick iväg med båda mina pass. När jag frågade vad jag skulle göra efter att jag fyllt i formuläret, sa de bara: Sit down and wait until someone comes to you. Så, tillsammans med ett stort gäng palestinier blev vi sittande där - utan pass och tillstånd att varken gå fram eller tillbaka. Efter en halvtimme kom en tjej och frågade ut Gail, som sedan fick fortsätta till andra sidan kontrollen. Jag, däremot, blev sittandes. Och sittandes. Till och med många av palestinierna fick tillbaka sina pass och försvann innan någon kom fram till mig. Det är konstigt hur skyldig, liten och obetydlig dessa nonchalanta armétjejer kan få en att känna sig, tittandes på hur alla andra västerlänningar utan problem kommer förbi och hur personalen sitter och har kafferast medan vi bara väntar... Efter 2,5 timme kom en tjej fram till mig. What did you do in Syria and Lebanon? What do you study? Just Arabic? (ville inte göra min profil ännu sämre, så höll tyst om min statsvetenskap, även om jag sedan hörde att Gail redan berättat för dem..) Why Arabic? Why not Hebrew..? Have you been to Israel before? Where did you stay? Did you go to the West Bank? (givetvis nej på denna fråga...) ....??? Förhöret höll på i en kvart. Sedan fick jag avvakta för att de skulle kolla upp alla detaljer. En timme senare fick jag mina pass, och till och med endast en israelisk stämpel i det holländska passet. När jag gick satt fortfarande den blinde gamle palestinske mannen kvar, som redan väntat i tre timmar när jag först började min väntan... No compassion whatsoever. Jag kunde i alla fall återförena mig med Gail, som precis råkat ut för egna problem. Hon hade börjat skriva i sin journal, och soldaterna hade tagit den ifrån henne och börjat läsa, lagom till att jag kom. Efter en hel del ytterligare frågor och passkontroller kunde vi möta solljuset på andra sidan - på israelisk mark. En timme senare checkade vi in på Petra Hostel i den kristna delen av gamla stan i Jerusalem - ett tillhåll för riktiga backpackers, och på sin tid även Mark Twain - men idag ett riktigt nedgånget ställe. En natt skulle komma att bli maximum. På kvällen strosade vi omkring i judiska och armeniska kvarteren, där Gail fastnade för en massa konstverk och smycken...
ovan: Gail in action, med Klippmoskén i sikte..
nedan: Tower of David
ovan: utsikt från de judiska kvarteren över Olivberget, och i bakgrunden skymtar Jordanien
Jag måste säga att judekvarteren gav mig en hel ny, och faktiskt mer positiv bild, av denna stad - det var vackert att strosa omkring där, och dessutom fanns moderna kaféer här och var. Annars är ju Jerusalems, åtminstone gamla, delar tillhåll för många religiösa fanatiker av olika slag. För min del spelar det ingen roll vilken religion, men när det blir för mycket av den blir jag rädd. Som när vi gick in på den plats Jesus begravts i grottan (som alltså inte längre finns) i The Holy Church of Sepulchre och alla kvinnor störtgråter... Själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till - jag fällde ju knappast några tårar, även om jag har velat besöka denna plats innan. Det var även ett gång svartklädda ryska ortodoxer på vårt hotell, som åt i en separat matsal, bad högt både före och efter maten, och var omöjliga att få någon som helst kontakt med.
Nej, jag var glad på fredagen, när jag efter en härlig natts sömn, lämnade Old Towns stenmurar, och även Gail, för att få intryck av det andra Israel - det vid kusten - Tel Aviv. Första steget var att ta mig till den stora busstationen. Jag frågade en judisk kvinna om vägen, och eftersom hon inte förstod engelska, ringde hon en vän som jag kunde prata med, och sedan hjälpte hon mig. Väl på bussen som skulle ta mig till busstationen satt jag brevid en judisk amerikan som pluggade på Hebrew University (som jag också funderat på att plugga vid förut, innan jag tittade på avgifterna...). Vi hade ett mycket trevligt samtal, och han berättade om livet och studierna i Jerusalem. Allt verkade så mycket trevligare i de vanliga kvarteren av stan - och folk var så mycket mer vanliga. Väl framme vid busstationen möttes jag av en gigantisk terminal i en modern klass jag sällan skådat. Sverige känns ju gammaldags i jämförelse. Lagom till lunch kom jag fram till Tel Aviv, och till ett många gånger varmare klimat än i både Jerusalem och Amman. Jag var tvungen att ta av mig min stickade tröja. Jag pratade med en israelisk tjejsoldat på permission, som gav råd om vart jag skulle gå. Äntligen - en trevlig representant från den israeliska armén! Jag satte mig i en taxi, vars chaufför visade sig vara en etiopisk jude. Här kunde man se alla hudfärger representerade. Så länge jag inte sade att jag pluggade i Jordanien, och arabiska dessutom, var chauffören trevlig. Sedan kom avskyn gentemot islam och muslimer fram - det syntes i hela kroppsspråket. They bomb themselves. Som tur var, hade jag redan kommit fram till min slutstation, så slapp en jobbig diskussion. Klimatet tyckte jag var jättehårt i Tel Aviv - folk var i allmänhet rent ut sagt otrevliga. Men konstmarknaden jag strosade omkring i, i det Jemenitiska kvarteret, var trevlig med mycket fint, och stranden givetvis vacker. Det flockades med vältränat folk i minimala bikinisar som solade, joggade och simmade i Medelhavet. Jag måste meddela att jag nästan chockades av att se så mycket hud... De var allvarligt talat mer avklädda än svenskar på sommaren, eller är det jag som har varit för länge i ett "påklätt" land..? Hm. Jag insåg genast att min återklimatisering till Sverige kommer att ta sin lilla tid. Återkomsten börjar ju faktiskt närma sig med stormsteg...
Folket i Tel Aviv var helt enkelt av ett helt annat slag än många av de ortodoxa judarna med långa polisonger och svarta hattar man ständigt ser i Jerusalem. Många av dem givetvis amerikaner, men även en hel del ryssar, och allt möjligt folk från hela världen. Det kändes som Europa. Fast ännu modernare. Intressant att se, men knappast ett ställe jag skulle vilja stanna länge på - det kalla sociala klimatet var inte särskilt tilltalande. Eftersom jag hört att hela landet stannar upp efter kl 16, på grund av att de firar shabat, tog jag mig tillbaka till den stora busstationen och tog den sista bussen tillbaka till Al-Quds, den heliga staden, där Gail väntade efter en hel dag av fotograferande. Väl tillbaka i Jerusalem var gatorna rensade på trafik - inte en människa så långt ökat kunde se.
Klockan var bara 16.30. Kan en stad bara somna sådär för att det är sabbat? Hm. I Israel går det. Så jag fick promenera tillbaka till The Old City, vilket tog en dryg timme. På kvällen gick jag och Gail ut och åt ännu en god, och även denna dyr, middag. Vi drack upp vår flaska vin som vi inhandlat av en vinexpert till jude! Jag visste inte att alkohol var något judar sysslade med. Men alltid lär man sig något nytt ;-) På kvällen kunde jag omöjligt få upp temperaturen under täcket, och kunde därför inte heller somna. Dock måste jag slumrat till, till sist, eftersom jag vaknade upp helt svettandes. Febern hade tagit till, och detta var början, eller kanske fortsättningen (?), på ett av alla mina hälsoproblem under det senaste året.
Dagen därpå tog vi en sista capuccino på vårt favoritkafé runt hörnet och strosade iväg mot Damascus Gate som vår buss tillbaka till gränsen skulle avgå ifrån.
ovan: Gail med en sista capuccino i Jerusalem
Tillbakaresan gick i princip smärtfritt, förutom tryckutjämnande av öronen som knappast gillar att vara under havsnivån och en hel del väntan, som är i princip vardag i denna del av världen.
Väl hemma började Gail packa för återfärd, och fick med sig en del av mina grejer på köpet ;-) TACK! Ett sista besök till Starbucks och sedan var det redan dags för sängen. Under vår tid i Israel verkade nätterna ha blivit bra mycket kallare i Amman, för Gail fick till och med ta på sig regnjackan (förutom sina dubbla lager, raggsockor och heater i rummet) för att kunna hålla värmen. Visst att det är kallt i Sverige, men våra hus är i alla fall utrustade med något som heter isolering, vilket de saknar härnere. Därför försvinner värmen när solen går ner, och vi når nästan utetemeraturer inomhus.
På söndagsmorgonen kom Yasser för att skjutsa ut oss till flygplatsen. Så snabbt kan 12 dagar gå när man har trevligt sällskap. Det var jättekul att ha dig här, Gail! Ser redan fram emot söndagsmiddag på Riddaregatan i februari.
Jag och Yasser åkte ut och hämtade Gail, och med sig hade hon choklad i stora lass till familjen (jo, här är det kvantitet i stället för kvalitet som efterfrågas...) och bland annat efterläntad lingsonsylt, pepparkakor och saltlakrits till mig. Som tur var gillade inte familjen denna typ av laktrits, så jag har fått ha den alldeles för mig själv ;-)
Dag 1 följde Gail med mig till universitetet, och pratade bland annat svenska med en tiggande liten tjej på gatan... Båda två skrattade, så det var mycket lyckat, och inga pengar kostade det. Medan jag gick på mina föreläsningar, och bland annat hade en 20 min långa presentation på arabiska med rejäl förkylning, gick Gail omkring och fotograferade på universitetsområdet (nya favoritmotivet blev minareter..) och iakttog folk. Vid lunch åt vi schwarma och hummus tillsammans med Helen och några andra studenter. Sedan bar det av till Ammans Citadell, som ligger beläget över Downtown med utsikt över stan. Vem hade kunnat tro att vi kunde spendera mer än två timmar på denna topp..? Har man Gail och hennes kamera med sig är det inga problem. Och fina bilder tog hon, minsann. Sedan följde fika på ett café i närheten, där vi såg solen gå ner över Ammans sju vita husbeklädda berg. Efter kringstrosande i Downtown och Jabal Amman återvände vi hem och drack grönt (!) té, pratade och tittade på foton resten av kvällen.
Dag 2 vaknade jag tidigt för att ta mig iväg till universitetet (men kan ju inte strunta i det för mycket..), och skrev innan dess ihop lappar, kartor och vägförklaring både på engelska och arabiska för att Gail skulle kunna ta sig runt på egen hand. Och kl 12.30 hade hon faktiskt kunnat ta sig till den norra busstationen, där jag stod och väntade. Vi tog microbussen till Jerash, där det givetvis finns mycket antikt att fånga på bild. Dock gick solen ned ganska snabbt.. men med Gails superkamera kunde hon ändå ta "dagens bild" i mörker. (inte denna dock)
Eftersom detta var torsdag, tog tillbakaturen med buss en mindre evighet, då torsdagstrafiken här är riktigt hemsk. Slutligen kom vi i alla fall hem. Efter klädombyte och lite mat tog jag mig till det hus där jag och Helen bodde i de första två Amman-månaderna för att fira Helens 25:e födelsedag. Efter två-tre timmars jättetrevligt sällskap och goda tårtor kände jag dock för att återvända och se hur det gick för Gail och min värdfamilj. Det var lugnt. Gail sov redan, och jag smög in på rummet för att hämta mina grejer och somnade snart in i tv-rummet.
Dock ringde klockan tidigt på morgonen därpå... Gails buss till Petra skulle ju gå redan kl 6.30! Efter en hel del letande efter bussbiljett etc. kom hon i alla fall iväg, och hittade till och med en taxi så tidigt på en fredagsmorgon (!) och hann med sin buss! Den försvunna rosenröda staden har Gail velat se länge - så hon stannade i hela fyra dagar!
Själv stannade jag hemma och gick och fikade med Jackson, gick på bokmässa med Aggi och Helen (med mycket få böcker..) och pluggade... På måndagen (1 dec) hade jag även min sista lektion i arabisk dans. Det har varit jättekul att gå kursen, även om jag på slutet av nivå två verkligen kände att jag hade ett underläge gentemot de andra jordanska tjejerna som antagligen redan har dansat med dessa rörelser hela sina liv... På kvällen kom även Gail tillbaka från ett Petra som varit vackrare än hon förväntat sig. Roligt att höra.
På tisdagen vilade Gail upp sig medan jag åkte iväg till föreläsningarna. På eftermiddagen tog vi oss till Starbucks runt hörnet av vårt hus för att bland annat använda oss av internet (internetbolaget Orange som familjen och många andra i Jordanien använder sig av är säkert hälften av månaden bortkopplat, så det gäller att ha en backup för internetanslutningen). På kvällen åkte vi även till Wild Jordan (den delikata och ekologiska restaurangen i Jabal Amman), där Gail ville äta upp sig, eftersom byxorna satt löst efter 4 dagar i Petra...
Ett andra försök: Israel - إسرايل
I augusti var jag i Israel, eller snarare på Västbanken, för första gången, och fick då inte världens bästa intryck av landet, så sedan dess har jag varit fast besluten om att ge staten Israel en andra chans... Framförallt har jag velat se något av "det äkta Israel", alltså ej de ockuperade territorierna. Nu i och med Gails besök fick jag denna chans. På onsdagsmorgonen tog vi en serveece ner till King Hussein Bridge, som leder till israeliska Allenby Bridge. Ända fram dit gick turen nästan som på räls, i en buss vars enda passagerade var vi och ett gäng ortodoxa nunnor... Dock slutade vårt flyt där. Efter att Gail och nunnorna kunnat gå igenom detektorerna utan minsta fråga eller skepticism, behövde jag (varför jag..!?!) lämna väskorna och mobil etc. för att gå igenom den konstiga apparaten som "sprutar" en massa luft på en (fråga mig inte vad den är till för), och det räckte inte med en gång, utan ännu en, innan jag kunde gå vidare till station nummer 2.
Precis som i augusti räckte jag fram mitt holländska pass till den rent av sura tjejen bakom luckan. Dock hade jag inte samma tur som sist - Do you have another passport? Vad skulle jag göra? Förneka att min jordanska stämpel är i mitt svenska pass..? Jag räckte fram passet. Hm... Hur ser inte det ut nuförtiden, med bland annat fyra syriska visum och libanesiska stämplar...? Jag fick ett frågeformulär att fylla i, medan hon gick iväg med båda mina pass. När jag frågade vad jag skulle göra efter att jag fyllt i formuläret, sa de bara: Sit down and wait until someone comes to you. Så, tillsammans med ett stort gäng palestinier blev vi sittande där - utan pass och tillstånd att varken gå fram eller tillbaka. Efter en halvtimme kom en tjej och frågade ut Gail, som sedan fick fortsätta till andra sidan kontrollen. Jag, däremot, blev sittandes. Och sittandes. Till och med många av palestinierna fick tillbaka sina pass och försvann innan någon kom fram till mig. Det är konstigt hur skyldig, liten och obetydlig dessa nonchalanta armétjejer kan få en att känna sig, tittandes på hur alla andra västerlänningar utan problem kommer förbi och hur personalen sitter och har kafferast medan vi bara väntar... Efter 2,5 timme kom en tjej fram till mig. What did you do in Syria and Lebanon? What do you study? Just Arabic? (ville inte göra min profil ännu sämre, så höll tyst om min statsvetenskap, även om jag sedan hörde att Gail redan berättat för dem..) Why Arabic? Why not Hebrew..? Have you been to Israel before? Where did you stay? Did you go to the West Bank? (givetvis nej på denna fråga...) ....??? Förhöret höll på i en kvart. Sedan fick jag avvakta för att de skulle kolla upp alla detaljer. En timme senare fick jag mina pass, och till och med endast en israelisk stämpel i det holländska passet. När jag gick satt fortfarande den blinde gamle palestinske mannen kvar, som redan väntat i tre timmar när jag först började min väntan... No compassion whatsoever. Jag kunde i alla fall återförena mig med Gail, som precis råkat ut för egna problem. Hon hade börjat skriva i sin journal, och soldaterna hade tagit den ifrån henne och börjat läsa, lagom till att jag kom. Efter en hel del ytterligare frågor och passkontroller kunde vi möta solljuset på andra sidan - på israelisk mark. En timme senare checkade vi in på Petra Hostel i den kristna delen av gamla stan i Jerusalem - ett tillhåll för riktiga backpackers, och på sin tid även Mark Twain - men idag ett riktigt nedgånget ställe. En natt skulle komma att bli maximum. På kvällen strosade vi omkring i judiska och armeniska kvarteren, där Gail fastnade för en massa konstverk och smycken...
Eftersom att gränsövergången tagit nästintill all min energi lade vi oss tidigt. Jag somnade bums, men vaknade efter några timmar upp av en massa diskussioner utanför dörren och skjutande från TV:n. Jag fick inte mycket sömn denna natt. När Gail sedan ville ta sig en varm dusch i vårt badrum visade det sig att det inte fanns varmvatten. Suck. Snabbt därpå bytte vi till New Imperial Hotel runt hörnet, precis vid Jaffa Gate, där det även visade sig att Selma Lagerlöf bott när hon skrev sin bok Jerusalem. Mycket passande ;-) Vi började dagen med frukost i form av falafel och färskt bröd på en bänk i solen - vaktandes av fyra-fem fullt utrustade soldater. Jo, säker känner man sig ju i alla fall ;-) Sedan tog vi oss in i Tower of David, där vi fick en bedårande utsikt över stan och dessutom en nästan två timmars lång guidning genom hela Jerusalems historia av en jude från New York.
ovan: Gail in action, med Klippmoskén i sikte..
nedan: Tower of David
ovan: utsikt från de judiska kvarteren över Olivberget, och i bakgrunden skymtar Jordanien
Jag måste säga att judekvarteren gav mig en hel ny, och faktiskt mer positiv bild, av denna stad - det var vackert att strosa omkring där, och dessutom fanns moderna kaféer här och var. Annars är ju Jerusalems, åtminstone gamla, delar tillhåll för många religiösa fanatiker av olika slag. För min del spelar det ingen roll vilken religion, men när det blir för mycket av den blir jag rädd. Som när vi gick in på den plats Jesus begravts i grottan (som alltså inte längre finns) i The Holy Church of Sepulchre och alla kvinnor störtgråter... Själv visste jag inte vad jag skulle ta mig till - jag fällde ju knappast några tårar, även om jag har velat besöka denna plats innan. Det var även ett gång svartklädda ryska ortodoxer på vårt hotell, som åt i en separat matsal, bad högt både före och efter maten, och var omöjliga att få någon som helst kontakt med.
Nej, jag var glad på fredagen, när jag efter en härlig natts sömn, lämnade Old Towns stenmurar, och även Gail, för att få intryck av det andra Israel - det vid kusten - Tel Aviv. Första steget var att ta mig till den stora busstationen. Jag frågade en judisk kvinna om vägen, och eftersom hon inte förstod engelska, ringde hon en vän som jag kunde prata med, och sedan hjälpte hon mig. Väl på bussen som skulle ta mig till busstationen satt jag brevid en judisk amerikan som pluggade på Hebrew University (som jag också funderat på att plugga vid förut, innan jag tittade på avgifterna...). Vi hade ett mycket trevligt samtal, och han berättade om livet och studierna i Jerusalem. Allt verkade så mycket trevligare i de vanliga kvarteren av stan - och folk var så mycket mer vanliga. Väl framme vid busstationen möttes jag av en gigantisk terminal i en modern klass jag sällan skådat. Sverige känns ju gammaldags i jämförelse. Lagom till lunch kom jag fram till Tel Aviv, och till ett många gånger varmare klimat än i både Jerusalem och Amman. Jag var tvungen att ta av mig min stickade tröja. Jag pratade med en israelisk tjejsoldat på permission, som gav råd om vart jag skulle gå. Äntligen - en trevlig representant från den israeliska armén! Jag satte mig i en taxi, vars chaufför visade sig vara en etiopisk jude. Här kunde man se alla hudfärger representerade. Så länge jag inte sade att jag pluggade i Jordanien, och arabiska dessutom, var chauffören trevlig. Sedan kom avskyn gentemot islam och muslimer fram - det syntes i hela kroppsspråket. They bomb themselves. Som tur var, hade jag redan kommit fram till min slutstation, så slapp en jobbig diskussion. Klimatet tyckte jag var jättehårt i Tel Aviv - folk var i allmänhet rent ut sagt otrevliga. Men konstmarknaden jag strosade omkring i, i det Jemenitiska kvarteret, var trevlig med mycket fint, och stranden givetvis vacker. Det flockades med vältränat folk i minimala bikinisar som solade, joggade och simmade i Medelhavet. Jag måste meddela att jag nästan chockades av att se så mycket hud... De var allvarligt talat mer avklädda än svenskar på sommaren, eller är det jag som har varit för länge i ett "påklätt" land..? Hm. Jag insåg genast att min återklimatisering till Sverige kommer att ta sin lilla tid. Återkomsten börjar ju faktiskt närma sig med stormsteg...
Folket i Tel Aviv var helt enkelt av ett helt annat slag än många av de ortodoxa judarna med långa polisonger och svarta hattar man ständigt ser i Jerusalem. Många av dem givetvis amerikaner, men även en hel del ryssar, och allt möjligt folk från hela världen. Det kändes som Europa. Fast ännu modernare. Intressant att se, men knappast ett ställe jag skulle vilja stanna länge på - det kalla sociala klimatet var inte särskilt tilltalande. Eftersom jag hört att hela landet stannar upp efter kl 16, på grund av att de firar shabat, tog jag mig tillbaka till den stora busstationen och tog den sista bussen tillbaka till Al-Quds, den heliga staden, där Gail väntade efter en hel dag av fotograferande. Väl tillbaka i Jerusalem var gatorna rensade på trafik - inte en människa så långt ökat kunde se.
Klockan var bara 16.30. Kan en stad bara somna sådär för att det är sabbat? Hm. I Israel går det. Så jag fick promenera tillbaka till The Old City, vilket tog en dryg timme. På kvällen gick jag och Gail ut och åt ännu en god, och även denna dyr, middag. Vi drack upp vår flaska vin som vi inhandlat av en vinexpert till jude! Jag visste inte att alkohol var något judar sysslade med. Men alltid lär man sig något nytt ;-) På kvällen kunde jag omöjligt få upp temperaturen under täcket, och kunde därför inte heller somna. Dock måste jag slumrat till, till sist, eftersom jag vaknade upp helt svettandes. Febern hade tagit till, och detta var början, eller kanske fortsättningen (?), på ett av alla mina hälsoproblem under det senaste året.Dagen därpå tog vi en sista capuccino på vårt favoritkafé runt hörnet och strosade iväg mot Damascus Gate som vår buss tillbaka till gränsen skulle avgå ifrån.
ovan: Gail med en sista capuccino i Jerusalem
Tillbakaresan gick i princip smärtfritt, förutom tryckutjämnande av öronen som knappast gillar att vara under havsnivån och en hel del väntan, som är i princip vardag i denna del av världen.
Väl hemma började Gail packa för återfärd, och fick med sig en del av mina grejer på köpet ;-) TACK! Ett sista besök till Starbucks och sedan var det redan dags för sängen. Under vår tid i Israel verkade nätterna ha blivit bra mycket kallare i Amman, för Gail fick till och med ta på sig regnjackan (förutom sina dubbla lager, raggsockor och heater i rummet) för att kunna hålla värmen. Visst att det är kallt i Sverige, men våra hus är i alla fall utrustade med något som heter isolering, vilket de saknar härnere. Därför försvinner värmen när solen går ner, och vi når nästan utetemeraturer inomhus.
På söndagsmorgonen kom Yasser för att skjutsa ut oss till flygplatsen. Så snabbt kan 12 dagar gå när man har trevligt sällskap. Det var jättekul att ha dig här, Gail! Ser redan fram emot söndagsmiddag på Riddaregatan i februari.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar